Regimskifte? Gärna i USA.

Pino Arlacchi, italiensk politiker och tidgare biträdande generalsekreterare i FN reflekterar i dagstidningen Il Fatto Quotidiano över USA/Israels krig för ett regimskifte i Iran.  Han tror mer på regimskifte i USA än i Iran. 
Och rekommenderar supermakten på dekis att lära av Sverige!

Så här skriver han:

Allt går enligt förväntningar. Redan från början har attacken mot Iran gått i den riktning som de flesta ärliga observatörer förutspått, skriver han 

Vi står inför ännu ett militärt och politiskt fiasko för den amerikanska stormakten, den nästan definitiva likvidationen av dess hegemoni, samt en bekräftelse på USA:s oförmåga att lära av historiens lärdomar.

Sedan Vietnam har Washington förlorat alla krig det har utkämpat genom att ignorera det domslut som varje krig har medfört.

Domslutet är alltid detsamma: det är dags att dra sig tillbaka, imperiet är på nedgång, överträffat av de djupgående, oundvikliga händelserna i historien, som inte kan vändas med strtageier för frontalangrepp . Och som det är klokt att möta med måttfullhet och värdighet.

Lätt att säga. Kan ni se en ledare för en europeisk stormakt som tar till sig lärdomen av ett stort krigs nederlag och utformar en radikalt annorlunda framtid för sitt land?

Har ni någonsin sett det? Svaret är ja. För det var just så det var med Sverige, en av de mest aggressiva makterna under 1500- och 1600-talen. Trots sin blygsamma befolkning hade kungariket Sverige en mäktig armé, som var större än den brittiska, österrikiska och preussiska. Sverige förlorade dock sin dominans i Östersjöområdet 1709, efter nederlaget mot Ryssland i slaget vid Poltava. Kung Karl XI var arkitekten bakom landets nya historiska kurs, som baserades på ett tillbakadragande från krig och ett val av fred som grund för dess internationella politik.

Med professor Roberts ord: ”... Sverige var berusat av segern och svullet av krigsbyte. Karl XI ledde landet tillbaka till det grå ljuset av ett alldagligt liv, försåg det med en politik som stod i proportion till dess resurser och faktiska intressen, gav det verktyg för att upprätthålla denna politik och förberedde det för en framtid med den tyngd och värdighet som anstår en andra rangens stormakt” . Sedan dess har Sverige försökt undvika att bli indraget i europeiska krig. Dess kungar gjorde några krigiska utfall mellan 1741 och 1814, men den väg som landet valt – att dra sig tillbaka från krigföring i utrikespolitiken – har inte förändrats fram till våra dagar.

Men detta verkar inte vara fallet i dagens USA. Även den president som verkade ha accepterat tanken på Amerikas nedgång i en värld som blivit för stor för att kunna plundras efter behag, den president som hade utarbetat en strategi för fredlig överlevnad, för en blodlös nedgång utan krig och massakrer, har till slut böjt sig under tyngden av västvärldens mörka ondska. Genom att bomba, mörda, kidnappa, utöva utpressning och bedra ledarna för oönskade länder bortom alla gränser. Genom att bryta mot och förakta alla normer inom internationell rätt. I en alltmer sjabblig orgie av hybris, à la Epstein-filerna.

Den amerikanske presidenten, som fram till igår betraktades i väst som en symbol för demokratisk styrning och en del av en rättsstat, har förvandlats, särskilt i sina före detta allierades ögon, till en farlig typ, en bråkmakare och en översittare som man bör hålla sig borta från. Aggressionen mot Iran, omotiverad, blind och genomförd utan skam över partnerskapet med det mest hatade regimen på jorden, den i Tel Aviv, kommer att bli ännu ett misslyckande för ett imperium som befinner sig i slutfasen av sitt liv.

Denna gång kommer det att bli svårt att konstruera en berättelse som täcker upp för nederlaget. Det mest relevanta tidigare exemplet är invasionen av Irak 2003, som förbereddes med en berättelse om att Irak var medskyldigt till 11 september 2001 och innehade massförstörelsevapen. 70 % av de amerikanska medborgarna delade denna uppfinning från Pentagon, som kostade Irak en miljon döda och som efter en period av kaos ledde till den nuvarande iranstödda regeringen, en osäker koalition som lever under utpressning från de shiitiska miliserna och som har begärt och fått igenom ett tillbakadragande av de amerikanska trupperna från Irak.

Så ser inte situationen ut idag, varken i Amerika eller i Iran. Nästan 80 % av medborgarna ogillar ett angrepp på Iran. Propagandan om faran med ayatollorna som skulle vara på väg att bomba USA med sina missil- och kärnvapenprogram fungerar inte längre. Pentagon har uteslutit en markinvasion, det vill säga den enda åtgärd som skulle göra det möjligt att tänka sig ett regimskifte i Iran.

Teheran reagerar dessutom med oväntad kraft och en sofistikerad och effektiv strategi, som består i att blockera Hormuzsundet och sabotera den vitala infrastrukturen i de Gulfstater som hyser amerikanska militärbaser. Iranska drönare har redan slagit till mot saudiska megaraffinaderier och det är uppenbart att pasdaranerna i händelse av en eskalering inte kommer att tveka att vidta den mest extrema åtgärden, som består i att sätta Saudiarabiens och Gulfstaternas stora avsaltningsanläggningar ur funktion.

Det är också uppenbart att Teheran reserverar en storskalig attack mot Israel till ett senare skede. Möjligheten att kunna tränga igenom Iron Dome, Tel Avivs så hyllade försvarssystem, har redan visats i konflikten i juni förra året.

Iran har förberett sig för detta krig i över 20 år. Landet har valt att inte modernisera sina traditionella väpnade styrkor, som nu är reducerade till en liten del, utan har istället investerat stort i produktion av drönare och missiler av alla slag, som göms i underjordiska hangarer spridda över ett land som är fem gånger så stort som Italien, med 92 miljoner invånare och en ekonomi som inte är helt beroende av olja och gas.

Iran är, efter Turkiet, det mest industrialiserade landet i regionen och kan under lång tid klara av en stängning av världens viktigaste bränsleförbindelse, också tack vare att man har byggt en järnväg som till Kina, som har varit i drift i över ett år, och kan räkna med en flotta av egna och ryska fartyg. Dessutom har man naturligtvis oljeprisboomen efter Hormuz.

Trump befinner sig därmed fast i sina egna fantasier. Han måste inom några veckor genomföra en attack mot Iran. Det vill säga en operation som vänder sig mot honom och som inte kan avslutas med det vanliga tricket att dra sig tillbaka efter att ha förklarat en seger som är omöjlig att bevisa. Denna gång är dessutom de amerikanska mediernas medverkan i att hylla militära framgångar mycket låg.

Iran behöver inte vinna. Det räcker med att visa att man kan försvara sin politiska och territoriella integritet genom att åsamka angriparen allt mindre hållbara kostnader, och genom att utstå förluster, nederlag och förstörelse, även om de är enorma.

Tiden är på Teherans sida. Landet kan stå emot luftangreppen i månader och år, precis som Vietnam gjorde. Och precis som Vietnam kan det tillåta sig att förlora alla slag och ändå vinna kriget.

Aggressionen har i slutändan stärkt ledarskapet istället för att splittra det. Försöket att avskilja ledarskapet har misslyckats kapitalt, precis som på andra håll. Den enda organiserade oppositionskraften, reformisterna som är arvtagare till Khatami och Rouhani och som har anlett de senaste månadernas gatuprotester, står nu bakom flaggan och skjuter upp uppgörelsen med den klerikala högern i regeringen till efter kriget.

Den enda regimförändringen som är i sikte är därför den i Washington. Och Trump gör sitt bästa för att genomföra den.

Översättning: Palmino Pieretti