Pentagon har publicerat en ny nationell försvarsstrategi, NDS-2026. Som Pentagon ser det idag offrades under Joe Biden amerikanska nationella intressen och militär makt för "luftslott i en regelbaserad ordning" och "storslagna nationsbyggande projekt".
Nu kommer ”interventionism, oändliga krig, regimskifte och nationsbyggande” att avskaffas, och militärpolitiken kommer att byggas på principerna ”fred genom styrka”, ”Amerika först” och pragmatisk realism, heter det.
Den nya "nationella försvarsstrategin " för 2026 innehåller en hel del luftig retorik om att äntligen övergå till "en hårdför realism" och bort från de misslyckade "grandiosa strategierna" från förr, där USA dumt nog hade föresatt sig att "lösa alla världens problem".
Dokumentet kräver dock ingen minskning av USA:s enorma militärutgifter, som förutsätts öka från en knapp biljon dollar budgetåret 2024/25, till 1,5 biljon dollar om några år. (1 svensk biljon = 1 amerikansk "trillion" - 12 nollor!).
Bland dessa utvidgningar kommer USA att "uppföra" nya militära installationer i nära anslutning till Kina. Uppgiften ställs att etablera ett starkt "försvar" i "den första ökedjan" – vilket kan låta som en blygsam region för den oskolade läsaren, men som faktiskt omfattar Japan, Filippinerna, Taiwan och kanske en handfull andra platser som Vietnam och Malaysia.
Det kommer också att finnas ospecificerade åtgärder för att "garantera amerikansk militär och kommersiell tillgång" till vad som nu beskrivs som "nyckelområdet" Grönland och Panama. Utöver att "fördjupa" amerikanskt militärt engagemang i Mellanöstern, för att "möjliggöra integration mellan Israel och våra partner i Persiska viken".
Dokumentet antyder vagt att Europa behöver ta mer ansvar för sitt eget försvar, men talar sedan om USA-ledda ansträngningar att "utöka det transatlantiska försvaret" med Europa, och bekräftar USA:s "vitala" roll i att leda Nato – inklusive att motverka "ryska hot mot USA:s hemland". Inga specifika justeringar av styrkepositionen gällande Europa identifieras.
Iran är tillbaka som ett akut hot, eftersom landet påstås vara i färd med att "återuppbygga sina konventionella militära styrkor" och återigen försöka skaffa kärnvapen, även om dess nukleära anläggningar påstås ha "utplånats" i juni förra året. Naturligtvis kommer en konfrontation med Iran att kräva att USA "ytterligare stärker" Israel, ett erkännande av USA:s djupa "gemensamma intressen" med denna "förebildliga allierade".
Även i Afrika säger dokumentet att USA måste "ge allierade och partners makt" för att förhindra islamiska terrorister från att etablera "säkra tillflyktsorter" och USA är självt berett att slå till där det anses nödvändigt. Man frågar inte vilka resultat den slumpmässiga bombningen av Nigeria förra månaden gav.
Dokumentet uppmanar också till att USA:s militärindustriella produktion ska accelereras till nivåer som inte setts sedan andra världskriget.
Den kritiserar tidigare ödesdigra "regimskiftes"-expeditioner – bara några veckor efter att Trump ensidigt utropade sig själv till ny härskare över Venezuela, vars ekonomi och regeringsstrukturer han nu personligen vill ”återuppbygga”.
Det kommer utöver hans andra signaturinitiativ för ”nationsbyggande” – att fullfölja sitt banbrytande löfte att ”ta över” Gaza, vilket allmänt avfärdades som befängt när han först tillkännagav det i februari förra året. Men i oktober stod han där och gav sig själv den yttersta styrande makten över Gaza. Jared Kushner har precis lanserat sin innovativa nya ”masterplan” för nationsbyggande. Avtal har tydligen slutits för Gaza som ett nybildat amerikanskt militärt protektorat: en amerikansk general utsågs just till befälhavare för den ”internationella stabiliseringsstyrkan”, vilket gör honom ansvarig för ”säkerhetsoperationer” över hela territoriet.
"Dessa 'strategidokument' är egentligen bara anmärkningsvärda i den mån de ger en viss inblick i hur presidentens underordnade måste slumpmässigt 'ideologisera' vad deras överordnade än gör vid varje given tidpunkt", skriver Michael Tracey sammanfattningsvis i sin analys.
Den ryske militäranalytikern Prochor Tebin (chef för Centrum för militärekonomisk forskning i Moskva) nämner i sin analys att det nya dokumentet inte innehåller något om begreppe "integrerad avskräckning", som har varit hörnstenen i den amerikanska militära planeringen under Biden-administrationen . Faktum är att NSO-2026 knappt tar upp operativ planering, användningen av väpnade styrkor eller militär utveckling, utan istället fokuserar på att definiera strategiska prioriteringar och "omkalibrera" försvarspolitiken.
Mot bakgrund av Kinas och Rysslands växande militära makt och försvagningen av amerikansk makt efter operationer i Mellanöstern och en period av militära utgiftsnedskärningar, var Pentagon länge oroad över försämringen av den amerikanska militärens beredskap att utkämpa två stora regionala krig samtidigt.
Detta skapade risken att Washington, om de blev involverade i en större konflikt, inte skulle kunna avskräcka eller vinna en andra, som kunde utlösas av en annan amerikansk motståndare i en annan region.
NSO-2026 kallar detta för "samtidighetsproblemet" och ger ett tydligt svar: allierade bör spendera mer på sitt eget försvar, snarare än att vara "beroende" av amerikanerna för att lösa alla sina försvars- och säkerhetsproblem.
Den nuvarande NATO- standarden för militära utgifter (5 procent av BNP, inklusive 3,5 procent "rena" militära utgifter och 1,5 procent för säkerhetsrelaterade utgifter) används som modell. USA kommer också att öka militära utgifter, men kommer att fokusera på västra halvklotet och Asien-Stillahavsområdet (enligt strategins termer, Indo-Stillahavsområdet).
I andra regioner bör den huvudsakliga bördan bäras av allierade, som förlitar sig på "kritiskt men mer begränsat amerikanskt stöd". Denna formel upprepas nio gånger i dokumentet. Washington är uppenbarligen angelägna om att förmedla detta budskap till sina allierade. Samtidigt anges det absolut tydligt att en betydande del av amerikanska allierades växande militära utgifterna bör spenderas på inköp av amerikanska vapen.
Strategin utser Israel som en modellallierad. Landet nämns tio gånger, Sydkorea fyra gånger, Kanada tre gånger, Japan två gånger, Tyskland och Mexiko en gång vardera, medan till exempel Indien, Storbritannien, Frankrike, Australien och Polen inte nämns en enda gång.
Förenta staterna förkastar idén om sin egen globala dominans och planerar att vara en regional hegemon på västra halvklotet och, med stöd av ett nätverk av allianser i Europa och Asien, förhindra uppkomsten av andra regionala hegemoner eller begränsa befintliga (NSO-2026 nämner endast Kina som en sådan).
Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea nämns som potentiella rivaler, men strategin saknar helt ideologiska berättelser som en "kamp mellan demokratier och autokratier", vilken förutsätter oförenliga positioner och oundvikligheten av konfrontation.
Trots den särskilda uppmärksamheten på "problemet med samtidighet" diskuteras dessutom inte idén att bilda ett block eller kvasiblock av Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran, vilket har blivit populärt de senaste åren inte bara inom Demokratiska partiet och bland liberala globalister, utan även bland republikaner och konservativa tankesmedjor (denna gemenskap har kallats "aggressorernas axel", "rebellaxeln" (Axis of Upheaval ), eller helt enkelt CRINK, i analogi med BRICS).
Istället för denna antagonistiska strategi föreslår NSO-2026, i en uppföljning till NSS-2025, en mindre konfronterande vision av maktbalansen , där USA planerar att förbli den ledande globala makten men samtidigt går med på att samexistera med andra stormakter.
Dokumentet avslutas med att notera att USA söker fred, inte krig, och att "denna fred är förenlig med våra potentiella motståndares intressen om de är rimliga och måttliga i sina krav" (fetstil som i dokumentet).
Västra halvklotet och försvaret av USA:s hemland står högst upp på prioriteringslistan för NSO-2026. "Golden Dome", kärnvapen, bekämpning av islamisk terrorism, "narkoterrorism" och drönarhot nämns främst i samband med att skydda amerikanska intressen på västra halvklotet. Bekämpning av migration och narkotikahandel är direkt kopplad till försvarspolitik och nationella säkerhetsfrågor. Pentagon kommer att arbeta med dessa områden i samordning med Department of Homeland Security.
Monroedoktrinen och Trumps "tillägg" till den intar en framträdande plats i strategin. Den strategiska betydelsen av Panamakanalen, Mexikanska golfen (i strategin kallad "Amerikanska golfen") och Grönland betonas. Washington förbehåller sig tydligt rätten till ensidiga åtgärder utan hänsyn till någon. Detta antyder att all aktivitet runt Grönland inte så mycket är kopplad till tillgången till naturresurser och genomförandet av "Gyllene kupolen", utan snarare till en önskan att upprätthålla Trumps tolkning av Monroedoktrinen.
Operationen i Venezuela riktade sig främst till länder på västra halvklotet söder om USA, samt Iran, Kina och Ryssland, medan Grönland riktade sig till Kanada och europeiska länder.
Att "hålla tillbaka" (contain) Kina anges uttryckligen som försvarspolitikens andra prioritet. Istället för att uttrycka en kamp om global dominans mellan två ideologiskt motsatta politiska system används dock terminologin strategisk stabilitet, rättvis handel och ömsesidig respekt.
"Vårt mål i den här frågan är inte att dominera, strypa eller förödmjuka Kina. Vårt mål är enkelt: att förhindra att någon, inklusive Kina, dominerar oss eller våra allierade."
USA kommer att stärka sin avskräckningsförmåga genom förnekelse längs den första ölinjen, liksom sin förmåga att "utföra förödande anfall och operationer" globalt. Samtidigt prioriteras diplomatiska verktyg, strategisk stabilitet, konfliktlösning och deeskalering. Taiwan nämns inte uttryckligen i strategin.
NSO-2026 noterar att Ryssland utgör ett hot inte mot USA eller ens Nato i allmänhet, utan mot "Natos östra medlemsstater". Detta hot är "ihållande men hanterbart". Ryssland besitter betydande militär och industriell styrka och politisk beslutsamhet, men det "ryska hotet" är tydligt överdrivet. NSO-2026 hävdar ganska djärvt att Tyskland ensamt är större än Ryssland ekonomiskt, och Amerikas Nato-allierade är hela 13 gånger större! "Ryssland är inte i en position att eftersträva hegemoni i Europa."
USA är berett att motverka det ryska hotet mot amerikanskt territorium med hjälp av ubåts-, rymd- och cyberkapacitet. De kommer att stanna kvar i Nato och upprätthålla en militär närvaro i Europa ("kritisk men mer begränsad") för att avskräcka Ryssland och bistå Ukraina ("Kriget i Ukraina måste upphöra!") – allt detta bör vara de europeiska allierades ansvar.
NSO-2026 innehåller flera anmärkningsvärda punkter gällande Europa. För det första , "medan Europa fortsätter att spela en viktig roll, minskar dess andel av den globala ekonomin." För det andra , medan USA tidigare aktivt försökte koppla samman säkerheten i Europa och Asien och engagera sina Natoallierade i att begränsa Kina, anger NSO-2026 uttryckligen och specifikt: "Vi kommer att klargöra för våra europeiska allierade att deras ansträngningar och resurser bäst riktas mot Europa."
"Det är uppmuntrande att nuvarande amerikanska strateger inte placerar Ryssland i centrum av ett fiktivt Mordor, som de nyligen gjorde, utan intar en lugn och pragmatisk strategi", skriver Tebin.
Stefan Lidngren
Källor:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.