 |
| Författaren pekar på gamla och nya band mellan Israel och Ukraina. |
Från Gaza till Donbass, från Bandera till Ben-Gurion: en ny allians som sammanfogar slagfältsteknologier, ultranationalistiska ideologier och västerländsk makt och gör Gaza och Donbass till två fronter i samma krig, skriver Sarah B. på DD Geopolitics. Från Bandera till Ben-Gurion ekar etnonationalistisk renässans i de moderna utvecklingsbanorna för Ukraina och Israel – två stater formade genom krig, härdade av belägringsmentalitet och drivna av historiska berättelser om existentiell kamp.
Men dessa likheter är ingen tillfällighet. De speglar en allt djupare inriktning formad av gemensamma motståndare som Ryssland och Iran, motståndare utpekade och bekämpade av samma västerländska beskyddare.
År 2022 reste en officer från Ukrainas Azovregemente genom Israel efter att ha överlevt belägringen av Mariupol. År 2025 flög israeliska drönare uppdrag över Rafah, samtideigt som USA-tillverkade PSRL-1-raketgevär, ursprungligen levererade till Ukraina, sågs i konfliktzoner i Mellanöstern. Vissa experter menar att de kan ha nått Gaza via den svarta marknaden, även om en direkt överföring är obevisad. Vad som däremot är odiskutabelt är konvergensen av militära teknologier, underrättelsedoktriner och logistiska system som sträcker sig över båda krigsskådeplatserna.
I april 2022 förklarade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj – själv en hängiven sionist, – att han såg Ukraina som “ett stort Israell”. Därmed övergav han föreställningen om liberal reformism och omfamnade en framtid präglad av permanent militarisering, inhemsk övervakning och en ideologiskt mobiliserad allmänhet. Ukraina, menade han, skulle inte överleva genom att ansluta sig till Europas postnationella dröm, utan genom att efterlikna andan hos en hårdsäkerhetsstat i Mellanöstern.
Zelenskyjs uttalande uppstod inte i ett vakuum. Det följde på årtionden av i tysthet intensifierade ukrainsk-israeliska band när det gäller historiskt minne, militärt samarbete, teknikintegration och gemensamma narrativ om utsatthet. Men det avslöjade också en djupare och mer oroande sammansmältning. När presidenten för ett land som fortfarande brottas med arvet från Förintelsen och sina egna fascistiska kollaboratörer talar om att bygga ett ”Stort Israel” åberopar han inte bara en försvarsmodell, utan även en modell av rättfärdigat våld, permanent belägring och selektivt minne – något som både Ukraina och Israel har använt för att förena sina respektive obekväma historiska allianser och skulder.
Precis som OUN:s samarbete med Nazityskland selektivt omtolkas inom den ukrainska nationella mytologin, utelämnar Israels grundarberättelse ofta sina egna ögonblick av strategisk anpassning till fascistiska regimer. Under 1930- och 40-talen möjliggjorde delar av den sionistiska rörelsen – mest känt genom Haavara-avtalet mellan Nazityskland och Jewish Agency for Israel – judisk utvandring till Palestina samtidigt som man kringgick internationella bojkottkampanjer mot nazistregimen. Revisionistiska grupper som Lehi (Sternligan) och Irgun Zvai Leumi sökte till och med militärt samarbete med axelmakterna mot britterna. Dessa obekväma sanningar, länge begravda under Förintelseminnets moraliska absolutism, understryker samma vilja, både ukrainsk och sionistisk, att samarbeta med – och i vissa fall själva bli – folkmordsregimer när nationella ambitioner stått på spel.
King David Hotel efter Irguns terrorattack, juli
1946.
Det som binder samman Gaza och Donbass är inte en monolitisk ”våldsmaskin” utan en transnationell matris av ideologisk samordning, tekniskt samarbete och strategisk nytta. Ukrainas kampanj för ”avkommunisering” liknar ofta Israels interna säkerhetsåtgärder och demografiska ingenjörskonst, båda klädda i ett historiskt traumas moraliska rustning. I praktiken legitimerar båda stater aggressiva interna och externa åtgärder genom överlevnadsretorik. Denna artikel ska försöka kartlägga den ideologiska, militära, ekonomiska och kulturella arkitekturen i förhållandet mellan Ukraina och Israel. Från sovjettidens spänningar till den omritade allianskartan efter 2014 undersöker vi hur pragmatiska behov har smitt samman en ny axel av etnonationalistisk makt, alltmer central för Natos långsiktiga strategier för regional dominans.
I. Historiska band
För att förstå det moderna partnerskapet mellan Ukraina och Israel måste man börja i deras gemensamma och ofta motsägelsefulla förflutna. Ukraina var både en vagga för tidig sionism och en plats för våldsamma antisemitiska pogromer. Rörelser som Hibbat Zion uppstod på 1880-talet i städer som Odessa och Kiev, årtionden innan Theodor Herzls mer kända Wien-baserade politiska sionism. Deras mission: att återföra det judiska folket till deras förfäders hemland Palestina. Ukraina var, i denna mening en äggkläckningsmaskin för den israeliska statens ideologiska DNA.
I dagens geopolitiska landskap återuppstår dock djupare ideologiska och historiska motiv – vissa avsiktligt, andra som skuggor. Ett sådant motiv är spöket från of Khazarriket, ett medeltida rike centrerat i södra Ukraina, styrt av en turkisk elit som berömt konverterade till judendomen under kung Bulan på 800-talet. Den s.k. Khazarhypotesen, populariserad av den ungersk-judiske författaren Arthur Koestler i Den trettonde stammen, hävdade att ashkenaziska judar härstammar inte från forntida israeliter utan från dessa centralasiatiska konvertiter. Trots att teorin avvisats av de flesta genetiker och historiker har den levt kvar – av vissa återanvänd som en sionistisk täckhistoria, av andra som en antisemitisk myt, och av en minoritet som en profetia.
Idag cirkulerar idén om ett ”Nya Khazarien” i internets utkanter, men den är inte bara en konspirationsteori. Ukrainska områden, särskilt Dnepropetrovsk och Kherson oblast, har en symbolisk betydelse i ultraortodox judisk kosmologi: de är födelseplatsen för chassidiska dynastier, hem för lärda män sådana som Lubavitche-rebben , Menachem Mendel Schneerson, och sista viloplats för mystiker vars gravar lockar tiotusentals pilgrimer årligen. Israelska oligarker har tyst köpt mark i forna khazariska kärnområden; ukrainska politiska eliter – inklusive Volodymyr Zelenskyj – upprätthåller nära personliga och ekonomiska band till Israel. Hans föräldrar bor i Israel; hans fastighetsportfölj ska enligt uppgifter ha innehållit egendomar i Herzliya.
Vissa ser i detta en symbolisk återkomst till det europeiska sionismens ursprung, eller kanske skapandet av en etnisk reservstat – en ideologisk parallell till den israeliska modellen, men centrerad inte i Levanten utan på stäppen. I detta sammanhang blir Ukraina både en framskjuten bas för västerländska intressen och ett mytiskt eko av judisk statslöshet återvunnet genom makt och kapital.
Ironiskt nog verkar även den ukrainska ytterhögern tolerera denna ordning. Grupper som Azov och Högra sektorn, tidigare badande i antisemitiska narrativ, har tonat ned sin fientlighet mot judar. Deras finansiering från Israel-anknutna källor, partnerskap med sionistiska ideologer och frånvaro av ”khazarisk” retorik tyder på en medveten omdirigering. Fienden är inte längre juden, utan ryssen. Och om det innebär att samarbeta med israelisk underrättelsetjänst, träna tillsammans med IDF-veteraner och strida sida vid sida med sionistlänkade privata legoknektföretag i Gaza – så accepterar man det.
De historiska banden mellan Ukraina och Israel handlar därför inte enbart om delat lidande eller ideologisk överlappning. De handlar om symbolisk geografi, strategiskt mytskapande och återupplivandet av gamla berättelser i tjänst för nya maktprojektioner. Genom återkomsten av östeuropeisk sionism eller drömmen om ett ”Nya Khazarien” har Ukraina återigen blivit en plattform för krig, minne och kanske även förnyelse.
Från pogromer till premiärministrar: den komplicerade historien mellan Ukraina och Israel
Ukraina bidrog starkt till sionismen: Golda Meir (ftrån Kiev), Yitzhak Ben-Zvi (Poltava) och Ze’ev Jabotinsky (Odessa), som alla skulle forma Israels politiska, militära och ideologiska struktur.
Golda Meir, Yitzhak Ben-Zvi och Ze’ev Jabotinsky.
Efter andra världskriget fann många ukrainska nationalister en fristad i länder som Kanada och USA. Det finns inga dokumenterade fall av att dessa figurer integrerades i israeliska institutioner, men deras politiska arvingar har återuppstått i Ukraina efter Maidan och en del hyllas. År 2019 förklarade Lvivs regionalråd Stepan Bandera-året, vilket väckte internationell kritik, inklusive från World Jewish Congress. Trots detta vidtog inte den israeliska regeringen några steg för att stoppa det bilaterala samarbetet.
Vad vi ser idag är inte en ”bekväm glömska”, utan en komplex avvägning formad av skiftande geopolitiska prioriteringar. Israeliska tjänstemän har fördömt ryska försök att politisera minnet av Förintelsen – exempelvis Lavrovs påstående 2022 att Hitler var delvis jude – medan Zelenskj upprepade gånger har gjort Förintelsejämförelser för att beskriva Ukrainas krig med Ryssland. Denna retoriska kamp, hur kontroversiell den än är, avslöjar en gemensam strategi: att förankra nationalistiska krigsinsatser i historiska trauman för att få legitimitet och stöd från väst.
Denna pragmatism återspeglas även i materiellt samarbete. Trots farhågor över ukrainska högerextrema grupper som Azov har Israel fortsatt att sälja vapen och övervakningsteknik till Ukraina. 2018 gick israeliska människorättsorganisationer till Högsta domstolen för att stoppa vapenförsäljning till Ukraina på grund av Azovs dokumenterade övergrepp. Överklagandet avslogs. År 2025 bekräftades rapporter om missilrelaterat underrättelsesamarbete mellan Kiev och Mossad – något dittills okänt i Ukrainas postsovjetisk historia.
Finansiellt är paradoxen ännu tydligare. Ihor Kolomojskyj, en av Ukrainas rikaste oligarker och israelisk-judisk medborgare, spelade en stor roll i att finansiera Azovbataljonen i dess tidiga dagar. Hans fall visar hur etnonationalism kan tolereras – och till och med understödjas – när den sammanfaller med bredare antiryska mål.
Relationen mellan Israel och Ukraina präglas därför inte av ideologisk klarhet, utan av pragmatisk utveckling formad av krig, minne, trauma och strategi. De följande avsnitten kommer att undersöka hur dessa motsägelser yttrar sig på slagfältet genom vapen, doktriner, personal och propaganda – i både Gaza och Donbass.
T.v. Snizhne, Folkrepubliken Donetsk 2014. T.h. Nuseirat, Gaza Strip 2024.
Selektivt minne: hur konkurrerande folkmord skapade strategisk minnesförslust
I den narrativa kampen mellan historisk sanning och politisk nytta finns få exempel så avslöjande – eller så cyniska – som när Ukraina och Israel har omformat och ofta förstorat sina respektive trauman för att möjliggöra strategiskt samarbete.
Ukrainare framställer ofta Holodomor som den RIKTIGA Förintelsen,
vilket gör dem till de mer värdiga offren.
vilket gör dem till de mer värdiga offren.
Under 1980-talet började ukrainska nationalistiska emigrantgrupper aggressivt marknadsföra den sovjetiska svältkatastrofen 1932–33, kalld Holodomor, som ”den ukrainska Förintelsen”. Detta var ett kalkylerat svar på den ökande globala uppmärksamheten kring judiskt lidande, särskilt efter NBC:s miniserie Holocaust, från 1978, som explicit skildrade ukrainare som nazikollaboratörer. För diasporagrupper som fortfarande var lojala mot Stepan Banderas arv innebar dokumentären ett hot mot deras rehabiliterade image, som de arbetat hårt för att vitmåla. Som motdrag konstruerade de ett narrativ om likvärdigt – eller större – ukrainskt offerstatus, ett som skildrade Sovjetstaten som folkmordsaktör och omformade ukrainsk historia genom martyrskapets lins.
Denna retorik byggde på uppblåsta dödssiffror – ofta 7 till 10 miljoner, ibland 15 miljoner – och på fonetiska och symboliska paralleller mellan Holodomor och Holocaust. Det var, som historikern Grzegorz Rossoliński-Liebe skriver, mindre en fråga om demografisk exakthet än om ideologisk nytta. Svältkatastrofen, hur katastrofal den än var, var inte ett etniskt utrotningsprojekt i stil med Shoah. Men genom att upphöja den till folkmord kunde ukrainska nationalister avvärja kritik om deras egen kollaboration under andra världskriget, inklusive deltagandet i pogromer och etnisk rensning under OUN.
Traditionellt klädda ukrainare marscherar i Stanislav för
att hedra en nazistisk generalguvernör, oktober 1941.
att hedra en nazistisk generalguvernör, oktober 1941.
Med detta historiska grepp uppnåddes två mål: det helgade Ukraina som en evig stormaktsförtryckt nation, och det neutraliserade judiska anklagelser om Förintelsemedverkan genom att skapa en slags ”moralisk jämställdhet”. Den ukrainske extremisten och opportunisten får ett ”eget” folkmord – jämförbart i omfattning och brutalitet med det hans far- eller morföräldrar anklagats för efter nazisternas välde.
Israel har i sin tur tolererat och medvetet förbisetts. Trots den ukrainska statens öppna hyllningar av nazikollaboratörer som Bandera och Sjukjevytsj har Israel prioriterat sitt växande underrättelse- och försvarssamarbete med Kiev. Inför gemensamma geopolitiska motståndare (t.ex. Ryssland och Iran) har historisk tydlighet offrats till förmån för realpolitik.
Resultatet är en pakt byggd på strategisk glömska: en kall allians mellan två stater vars grundläggande trauman har skrivits om för att tjäna militär samordning, ideologisk samhörighet mot gemensamma fiender. Minnet av de mördade raderas inte, utan omformas – selektivt använt för att rättfärdiga ett partnerskap som skulle vara moraliskt oförsvarligt om det bedömts utifrån just den historia som båda sidor säger sig hedra.
Forts. följer på Nyhetsbanken (nästa vecka kommer Israel och Ukrainas transnationella krigsmaskin, del 2)
20 augusti 2025
Övers. Lennart Palm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.