Nyligen besökte han Ryssland på inbjudan av RT (Russia Today).
Efter sin återkomst från Ryssland fick sin konferens "Russofobi-russofili", som var planerad till den 12 november i Turin, inställd.
Det bör noteras att d'Orsi inte tystades av högerkretsar utan av PD Turin, arvtagare till det gamla kommunistpartiet PCI.
Det här är hans d'Orsis berättelse om Rysslandsbesöket:
Anledningen till resan var en inbjudan, som kom som en dröm, från RT, dvs. Russia Today, den tv-kanal som har kontor och korrespondenter i otaliga länder och som i tjugo år har utfört ett lovvärt informationsarbete genom nyheter, talkshows och dokumentärer: material som vi medborgare i Europeiska unionen inte kan se, eftersom det är föremål för sanktioner.
Det mycket demokratiska Europa stämplar alla informationskällor som inte är i linje med vad ledarna i Bryssel beslutar är ”propaganda”. Således kan ryssarna fritt följa alla europeiska, amerikanska och andra nationella tv-kanaler i världen, men EU-medborgarna, som uppenbarligen betraktas som oförmögna att förstå och välja, måste nöja sig med de dominerande medierna som sprider ”statens sanning”, som det är omöjligt att undkomma om man inte är beredd att stämplas som ”putinist”, ”terroristvänner”, ”antisemiter”, den stora anklagande triaden som dagligen svävar över våra huvuden.
RT är en grupp som nästan uteslutande leds och drivs av kvinnor, vilket bör understrykas, från Margarita Simonjan som chef för nätverket, till Jekaterina Jakovleva, chef för RT.doc, till alla andra (och bland de andra saknas inte män!) som driver nätverket, i en intern atmosfär av äkta vänskap.
RT organiserade sitt 20-årsfirande på ett oklanderligt sätt på Bolsjojteatern, en mytisk och, skulle jag vilja säga, mystisk plats, som jag beträdde med viss rädsla och med helig vördnad. Säkerhetskontrollerna vid ingångarna var stränga (alla inbjudna hade dessutom ett namn- och fotobadge hängande runt halsen), men väl inne kände man en stor glädje, en egenskap som jag för övrigt har kunnat konstatera är typisk för det ryska folket, nästan ”sydländsk” (jag säger detta som en man från södern), på grund av deras expansivitet, deras hjärtlighet mot utlänningar och just deras joie de vivre.
Och i den atmosfären, mellan en aperitif och en annan, med ett exceptionellt utbud av mat och dryck, kom Vladimir Putin lugnt, utan livvakter, och höll ett högprofilerat tal, där han kopplade kampen för informationsfrihet, där RT är ett kraftfullt verktyg, till kampen för folkens frigörelse, och därmed till den ”militära specialoperationen” och västvärldens försök att dölja eller vända på sanningen. Diktator, autokrat, ”ny tsar”?
Jag såg hela teatern (2500 personer) resa sig upp och ge en stående ovation till ”Presidenten”, som han kallas.
Till slut är det dags för foton, och när det är min tur, med den lilla italienska delegationen, presenteras jag för en soldat från Donbass, i uniform. När han hör att vi är italienare frågar han: ”Kommunister?”. När jag svarar jakande skakar han min hand för andra gången, med förnyad kraft...
Ändå märks eller hörs inte kriget, inte bara på Bolsjojteatern utan i hela staden – jag är i huvudstaden, men ska sedan resa vidare till Sankt Petersburg. Dessa två metropoler sjuder av liv, bilar, blå bussar (färgen på kollektivtrafiken), familjer, ungdomar och turister, medan de 12 tunnelbanelinjerna fram till klockan ett på natten kontinuerligt spottar ut passagerare som, trots att de har bråttom, inte verkar vilja avstå från att med blicken smeka inredningen och dekorationerna, statyer och mosaiker i tunnelbanestationerna, som kanske är de vackraste i världen.
Ibland förekommer det några drönare, vars konsekvenser främst påverkar smartphones. De köer vid bensinstationerna som vi har hört talas om i månader har jag aldrig sett. Jag har aldrig märkt något av den stränga poliskontrollen som våra ”experter” dagligen klagar över, tvärtom är gränskontrollerna på de två största flygplatserna mycket snabbare och smidigare än i Italien för dem som kommer från länder utanför EU.
Gatorna i centrum i båda städerna är fullpackade, butikerna erbjuder varor av alla slag, och priserna, även om de stiger, är ändå låga jämfört med våra, även inom restaurang- och transportsektorn. Men även lönerna stiger, och stödet för ”diktatorn” Putin är nu nära 90 %.
Vad gäller sanktionerna har de, trots de europeiska superexperters prognoser, inte haft någon effekt: tvärtom har guldreserverna ökat med 40 %, Ryssland är idag världens största producent och exportör av vete, gasflödena går mot öst istället för väst, eftersom vi med extraordinär framsynthet beslutade att lyda Biden och sedan Trump och nu blöder vi ihjäl genom att köpa gas från USA (LNG) som kostar fyra gånger så mycket som den ryska och är av sämre kvalitet, förutom att den medför problemet (inklusive riskerna) med återförgasning efter att ha korsat Atlanten.
Visst, berättar Anna, en reseledare som följer med mig på min rundtur i Moskva, italienarna har försvunnit på grund av svårigheterna att ta sig dit och att betala (våra kredit- och betalkort fungerar inte, men ryssarna använder sitt eget system och har inga problem). Istället för våra landsmän är det indier, kineser, turkar, kaukasier osv. som dominerar turismen. Man ser inte längre europeiska bilar på gatorna, de har snabbt ersatts av kinesiska bilar. Man säger mig att 50 % av fordonen nu är kinesiska, importerade eller tillverkade direkt i Ryssland. Åh, hur långt borta är inte Togliattigrads dagar!
Jag slogs också av det relativt stora antalet Tesla-bilar på gatorna (vid festen på Bolsjojteatern pekade man dessutom ut Elon Musks pappa bland de närvarande!). Jag slogs också av närvaron av alla de stora europeiska och italienska modemärkena: Armani, Boggi, Luisa Spagnoli, Calzedonia, Stefano Ricci, Bottega Veneta och så vidare. På mitt hotell (där all sängkläder är märkta med Frette) hålls ett möte med europeiska företagare, däribland några italienare: jag går fram och försöker småprata. Jag specificerar inte vilken bransch det gäller, eftersom mina samtalspartner inte vill bli bestraffade, men de förklarar för mig att de och nästan alla deras kollegor har utvecklat olika system som gör det möjligt att undgå sanktioner och fortsätta att göra affärer i Ryssland.
En av dem utbrister: ”Men menar du att jag ska sluta sälja till ryssarna bara för att von der Leyen säger det?! Och är inte den frihet som Draghi pratar om i första hand friheten att bedriva handel? För att överleva, för att hålla ekonomin igång och därmed göra vårt land gott! ... Om jag inte säljer slutar jag producera och säger upp mina arbetare och anställda. Är det det de vill?!”. Han blir upprörd och släpper ur sig några svordomar. Och han hälsar mig med ett definitivt: ”De är galna eller idioter, tro mig!”.
Vissa företag har följt en smart strategi som jag skulle kunna kalla ”distraherande” genom att byta namn men fortsätta sälja samma produkter som tidigare. Andra har flyttat antingen produktions- eller försäljningsplatserna. Jag slås av fallet Finn Flare, ett finskt företag som tillverkar kläder som säljer mycket bra i Ryssland (mer än i hemlandet) och som fortsätter sin verksamhet som vanligt, medan hemlandet Finland stänger, ja till och med försöker stänga gränserna mot Ryssland! I det här fallet bestod listigheten i att sätta en rysk kvinna som ordförande för det finska företaget...
Hur som helst tronar Apple i de lyxiga skyltfönstren med sin iPhone 17, och Samsung gör detsamma: de är förmodligen franchisetagare, men det hindrar inte ryssarna från att köpa dessa telefoner. Och de första köerna bildas framför butikerna inför julhelgen. Precis som Burger King, som är kvar sedan före sanktionerna, har köer av pojkar och flickor: jösses, dessa ryssar är precis som vi! Detsamma gäller det tidigare McDonald's, som köptes, eller delvis rekvirerades, av ryssarna och nu heter Vkusno i Tochka ("Helt enkelt utsökt!"), och Starbuck har blivit Stars Coffee. Och så fortsätter det.
Vissa produkter har blivit svåra att få tag på, till exempel guldsmycken från väst, men det finns gott om guld i Ryssland, så istället för att importera har den inhemska produktionen ökat och jag har hört att en generation av unga guldsmeder, och hantverkare inom olika branscher, är på väg in på marknaden. I denna situation av påtvingad självförsörjning - autarki - med en öppen stolthet hjälpa sitt fosterland, sig själva och sina familjer, eller bilda sig egna familjer. I Putins Ryssland är familjen nämligen föremål för en sorts kult, medan även de som är födda på 90- eller 2000-talet ser på religionen med respekt, även de som säger sig vara ateister eller agnostiker och inte är praktiserande.
Jag vill tillägga att lokalerna är fyllda av ungdomar som spelar, sjunger, dansar och dricker, naturligtvis, och sjunger även låtar som är respektlösa mot makten. Jag har haft möjlighet att träffa några av dem – alla talar engelska i Ryssland, och många när de hör vårt språk kommer fram och visar sin vänskap med en hjärtlighet som överraskar. ”Vi är inte era fiender och vi vet att ni inte heller är våra...”, är deras mantra. Dessutom finns det överflöd av italienska influenser i Ryssland. Den vackra staden Sankt Petersburg är helt italiensk, byggd av italienska arkitekter. Och restauranger och kaféer med italienska skyltar finns i överflöd...
Jag slogs också av det relativt stora antalet Tesla-bilar på gatorna (vid festen på Bolsjojteatern pekade man dessutom ut Elon Musks pappa bland de närvarande!). Jag slogs också av närvaron av alla de stora europeiska och italienska modemärkena: Armani, Boggi, Luisa Spagnoli, Calzedonia, Stefano Ricci, Bottega Veneta och så vidare. På mitt hotell (där all sängkläder är märkta med Frette) hålls ett möte med europeiska företagare, däribland några italienare: jag går fram och försöker småprata. Jag specificerar inte vilken bransch det gäller, eftersom mina samtalspartner inte vill bli bestraffade, men de förklarar för mig att de och nästan alla deras kollegor har utvecklat olika system som gör det möjligt att undgå sanktioner och fortsätta att göra affärer i Ryssland.
En av dem utbrister: ”Men menar du att jag ska sluta sälja till ryssarna bara för att von der Leyen säger det?! Och är inte den frihet som Draghi pratar om i första hand friheten att bedriva handel? För att överleva, för att hålla ekonomin igång och därmed göra vårt land gott! ... Om jag inte säljer slutar jag producera och säger upp mina arbetare och anställda. Är det det de vill?!”. Han blir upprörd och släpper ur sig några svordomar. Och han hälsar mig med ett definitivt: ”De är galna eller idioter, tro mig!”.
Vissa företag har följt en smart strategi som jag skulle kunna kalla ”distraherande” genom att byta namn men fortsätta sälja samma produkter som tidigare. Andra har flyttat antingen produktions- eller försäljningsplatserna. Jag slås av fallet Finn Flare, ett finskt företag som tillverkar kläder som säljer mycket bra i Ryssland (mer än i hemlandet) och som fortsätter sin verksamhet som vanligt, medan hemlandet Finland stänger, ja till och med försöker stänga gränserna mot Ryssland! I det här fallet bestod listigheten i att sätta en rysk kvinna som ordförande för det finska företaget...
Hur som helst tronar Apple i de lyxiga skyltfönstren med sin iPhone 17, och Samsung gör detsamma: de är förmodligen franchisetagare, men det hindrar inte ryssarna från att köpa dessa telefoner. Och de första köerna bildas framför butikerna inför julhelgen. Precis som Burger King, som är kvar sedan före sanktionerna, har köer av pojkar och flickor: jösses, dessa ryssar är precis som vi! Detsamma gäller det tidigare McDonald's, som köptes, eller delvis rekvirerades, av ryssarna och nu heter Vkusno i Tochka ("Helt enkelt utsökt!"), och Starbuck har blivit Stars Coffee. Och så fortsätter det.
Vissa produkter har blivit svåra att få tag på, till exempel guldsmycken från väst, men det finns gott om guld i Ryssland, så istället för att importera har den inhemska produktionen ökat och jag har hört att en generation av unga guldsmeder, och hantverkare inom olika branscher, är på väg in på marknaden. I denna situation av påtvingad självförsörjning - autarki - med en öppen stolthet hjälpa sitt fosterland, sig själva och sina familjer, eller bilda sig egna familjer. I Putins Ryssland är familjen nämligen föremål för en sorts kult, medan även de som är födda på 90- eller 2000-talet ser på religionen med respekt, även de som säger sig vara ateister eller agnostiker och inte är praktiserande.
Jag vill tillägga att lokalerna är fyllda av ungdomar som spelar, sjunger, dansar och dricker, naturligtvis, och sjunger även låtar som är respektlösa mot makten. Jag har haft möjlighet att träffa några av dem – alla talar engelska i Ryssland, och många när de hör vårt språk kommer fram och visar sin vänskap med en hjärtlighet som överraskar. ”Vi är inte era fiender och vi vet att ni inte heller är våra...”, är deras mantra. Dessutom finns det överflöd av italienska influenser i Ryssland. Den vackra staden Sankt Petersburg är helt italiensk, byggd av italienska arkitekter. Och restauranger och kaféer med italienska skyltar finns i överflöd...
Nej, de kan helt enkelt inte hysa agg mot oss, till skillnad från andra europeiska nationer. Ändå har vi italienare gjort ryssarna orätt, och rysshatet (som jag har skrivit om flera gånger) fortsätter att drabba politiker och framför allt intellektuella, med journalister i främsta ledet, om vi kan betrakta dem som ”intellektuella”...
Till Sankt Petersburg, den gamla praktfulla huvudstaden, åker jag tåg: en sorts Frecciarossa (italienskt höghastighetståg), som kostar en fjärdedel och kör i samma hastighet, i absolut tystnad. Det finns en restaurangvagn, men man kan beställa lunch, en snack eller bara en kaffe med sin mobiltelefon, som man också betalar med när beställningen kommer inom några minuter.
Jag reser i sällskap med ett trevligt italiensk-ryskt par, som berättar om de tusentals ”nya yrken” som ungdomarna har hittat på efter sanktionerna. Tack vare dessa kunskaper lyckas jag intervjua några äldre personer som minns Gorbatjovs och Jeltsins tid och som också minns Sovjetunionen, inte utan vemod. Ett par från Kaukasus, som är på besök hos sina barn i staden, berättar att de inte kan vara annat än Putin-anhängare: ”Förut, under Jeltsin, fick vi våra löner utbetalda i konserver och kexpaket”. ”Nu”, fortsätter de, ”är de mer än anständiga och våra barn kan återigen gå på universitetet gratis, och det är lätt att hitta arbete. Och Putin är ju inte bolsjevik!”; ”kanske lite stalinist, ja...”, tillägger de skrattande.
Stalins ikoner är för övrigt ännu mer närvarande än Lenins, och man märker Putins stora ansträngningar att återupprätta hela den ryska historien, från tsarerna till bolsjevikerna, från stalinismen till putinismen..., för att återge den nationella gemenskapen stoltheten över en historia som, med sina misstag och fasor, är en stor historia, som vi västerlänningar åtminstone borde respektera, i ett försök att förstå detta multietniska folk som offrade 27 miljoner människor i det ”stora fosterländska kriget”: i detta sammanhang rekommenderar jag ett besök på det extraordinära museet i Moskva, som ger en rik och effektiv dokumentation av den konflikten, lidandet och hjältemodet hos detta folk. Jag går dit med mina nya unga ryska vänner, och vaktmästaren i salarna ler och uppmuntrar oss med orden: ”Vchodite, tovarisjtji!” (Kom in, kamrater!). Det må vara ett kommersiellt knep, men jag ler och går in glad.
Jag reser i sällskap med ett trevligt italiensk-ryskt par, som berättar om de tusentals ”nya yrken” som ungdomarna har hittat på efter sanktionerna. Tack vare dessa kunskaper lyckas jag intervjua några äldre personer som minns Gorbatjovs och Jeltsins tid och som också minns Sovjetunionen, inte utan vemod. Ett par från Kaukasus, som är på besök hos sina barn i staden, berättar att de inte kan vara annat än Putin-anhängare: ”Förut, under Jeltsin, fick vi våra löner utbetalda i konserver och kexpaket”. ”Nu”, fortsätter de, ”är de mer än anständiga och våra barn kan återigen gå på universitetet gratis, och det är lätt att hitta arbete. Och Putin är ju inte bolsjevik!”; ”kanske lite stalinist, ja...”, tillägger de skrattande.
Stalins ikoner är för övrigt ännu mer närvarande än Lenins, och man märker Putins stora ansträngningar att återupprätta hela den ryska historien, från tsarerna till bolsjevikerna, från stalinismen till putinismen..., för att återge den nationella gemenskapen stoltheten över en historia som, med sina misstag och fasor, är en stor historia, som vi västerlänningar åtminstone borde respektera, i ett försök att förstå detta multietniska folk som offrade 27 miljoner människor i det ”stora fosterländska kriget”: i detta sammanhang rekommenderar jag ett besök på det extraordinära museet i Moskva, som ger en rik och effektiv dokumentation av den konflikten, lidandet och hjältemodet hos detta folk. Jag går dit med mina nya unga ryska vänner, och vaktmästaren i salarna ler och uppmuntrar oss med orden: ”Vchodite, tovarisjtji!” (Kom in, kamrater!). Det må vara ett kommersiellt knep, men jag ler och går in glad.
Översättning: Palmino Pieretti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.