Nyhetsbanken: Målet med ockupationen av Gaza?

Gränsstängslet mellan Gaza och Israel

Ramzy Baroud ställer frågan vad som kommer att hända med Gazaremsan på sikt. Vad är Israels mål med kriget?

Att ockupera Gaza-.remsan har man redan prövat. Förväntar man sig ett annat resultat den här gången?

De pågående diskussionerna om de israeliska militära målen i Gaza är till stor del inriktade på huruvida Israel planerar en långsiktig eller kortsiktig militär återockupation av remsan.

41 procent av israelerna vill lämna Gaza efter kriget och ytterligare 44 procent vill att Gazaremsan ska förbli under israelisk kontroll.

Dessa siffror, som avslöjades i en israelisk opinionsundersökning utförd av Lazar-institutet och publicerad av Maariv fredagen den 10 november, återspeglar en stor förvirring när det gäller Gazas rättsliga status, till och med i israelernas egna tänkande.

I själva verket var Israel – och förblir – en ockupationsmakt över Gaza och resten av Palestina, trots "omflyttningsplanen" för den lilla fattiga regionen som verkställdes i september 2005.

På den tiden övertygade israelerna sig själva om att de inte längre var ockupanter av remsan och därför inte längre ansvariga för den, allt i enlighet med internationell rätt, särskilt den fjärde Genèvekonventionen.

Men de har fel, även om Tel Aviv den 21 september 2005, sista dagen av omflyttningen, deklarerade att Gaza nu var ett "främmande territorium". Nästan exakt två år senare förklarades dock detta förmodade "främmande territorium" vara ett " fientligt territorium" och utsattes därmed för den israeliska militärens vrede om det vägrade att respektera israelisk suveränitet eller började hota Israels södra gränser.

Internationell rätt är dock inte beroende av israeliska definitioner. FN har upprepade gånger gjort uttalanden där man insisterar på att Gaza förblir ett ockuperat område.

Dessutom är de stängsel och murar som skiljer Gaza från Israel inte någon internationellt erkänd gräns, vilket framgår av det vapenstilleståndsavtal som ingicks 1949 mellan Israel, Egypten och andra arabländer – efter den etniska rensningen av Palestina 1948.

Så de hetsiga israeliska diskussionerna om att ockupera eller inte ockupera Gaza efter kriget har en felaktig utgångspunkt; Gaza har aldrig blivit fritt och kan alltså inte återockuperas.

Huruvida Israel accepterar denna uppenbara logik eller inte spelar föga roll eftersom det är de internationella rättsliga institutionerna, nämligen FN, Internationella domstolen och andra, som har auktoritet och ansvar att dra slutsatser och vidta åtgärder.

Men Israel behöver ändå påminnas om några brådskande frågor.

För det första, att återuppta belägringen av Gaza som om inget hänt kommer inte att lösa Israels problem. När allt kommer omkring var det den hermetiska belägringen – där palestinierna ”sattes på diet”, dock inte så sträng att de tilläts dö enligt den högt uppsatte israeliske regeringsrådgivaren Dov Weisglass 2006 – som skapade den huvudsakliga impulsen bakom Gazas nödvändiga motstånd.

För det andra var det just detta motstånd som från första början tvingat Israel att lämna Gazas befolkade områden och inleda den drakoniska belägring som nu har pågått i nästan 17 år.

Dessa datum och händelser förbises ofta av mainstream-media eftersom de skapar bekymmer för det israeliska narrativet om kriget.

I västerländska medier är det, till exempel, vanligt att lyfta fram september 2005 – oavsett om "omflyttning" här tolkas som "tillbakadragande" eller inte – och den 7 oktober, Hamas attack mot södra Israel, som de viktigaste datumen att fokusera på. Medan det första datumet används för att rentvå Israel används det senare för att lägga skulden på palestinierna.

Men palestinierna, och alla som är intresserade av det verkliga sammanhanget kring detta krig, bör inte känna sig bundna till denna logik.

Dessutom bör vi komma ihåg att majoriteten av Gazas palestinier är ättlingar till palestinska flyktingar som fördrevs från sina hem och byar 1948. De fortsätter, med rätta, att se sig själva som flyktingar som har rätt att återvända i enlighet med FN:s resolution 194.

Ett annat datum som är värt att minnas är juni 1967, då Israel ockuperade det som återstod av det historiska Palestina – östra Jerusalem, Västbanken och Gaza.

Denna händelse är avgörande eftersom den representerade ett omvälvande historiskt skifte i Israels förhållande till palestinierna, som nu blev offer för både israelisk bosättarkolonialism och militär ockupation.

Den israeliska militära ockupationen utlöste en ny form av folkligt motstånd i Palestina, där vanliga, förtryckta palestinier dagligen konfronterade israeliska soldater.

Detta motstånd, från 1967 till 2005, tog till stor del formen av civil olydnad, folkliga strejker, massprotester och stenkastning. Ändå var det tillräckligt för att den israeliska militären skulle jagas ut ur Gaza och den dagliga polisövervakningen ersättas av en ny fas av militär ockupation.

Sista dagen av den israeliska omflyttningen gick tiotusentals palestinier ut på gatorna i centrala Gaza strax efter midnatt för att konfrontera israeliska soldater när de evakuerade den sista militärbasen öster om Bureij-området.

Utan föregående samordning ville ungdomarna i Gaza sända ett budskap till den israeliska armén att de inte var välkomna inne i Gaza, inte ens under de sista timmarna av omflyttningen.

Israeler bör reflektera över denna historia.

De bör också komma ihåg att den israeliska snabbutrymningen från Gaza – under ledning av en ökänd militärgeneral, dåvarande premiärminister Ariel Sharon – ägde rum när palestinierna varken hade någon armé eller några vapen. Deras väpnade motstånd bestod mestadels av dåligt organiserade miliser, uppbackade av raseriet hos hundratusentals trötta, ockuperade och förtryckta palestinier.

Om Israel återvänder till Gaza för att stanna, kommer utmaningen att styra den upproriska remsan att bli än mycket svårare. Gazas befolkning har ökat exponentiellt sedan 2005. Dessutom har även den svagaste av Gazas stridande grupper tusentals män i sina led, redo att slåss och dö för att hålla israelerna borta.

Ännu viktigare är att Israel har misslyckats med att styra ett Gaza, trots att det försökt i nästan fyra decennier. Om de dåraktigt skulle bestämma sig för att återvända, skulle de nu behöva slåss mot två Gaza – en trotsig och stärkt befolkning ovan jord och tiotusentals krigare under jorden.

Sanningen är att Israel inte har något militärt alternativ i Gaza, och de som stöder vilken militär strategi Tel Aviv än planerar lurar sig själva i lika hög grad.

Den enda lösningen för Gaza är densamma som för resten av det ockuperade Palestina – att man äntligen förstår att det verkliga problemet inte är "palestinsk terrorism" eller militans, utan den israeliska militära ockupationen, apartheiden och den hänsynslösa belägringen.

Om Israel inte upphör med sina olagliga handlingar i Palestina och ger det palestinska folket frihet, jämlikhet och rättvisa, kommer motståndet, i alla dess former, att fortsätta med oförminskad styrka.

Dr. Ramzy Baroud är journalist, författare och redaktör för The Palestine Chronicle. Han är författare till sex böcker. Hans senaste bok, redigerad tillsammans med Ilan Pappé, är Vår vision för frigörelse: Engagerade palestinska ledare och intellektuella talar ut. Bland hans övriga böcker kan nämnas My Father was a Freedom Fighter och The Last Earth . Baroud är extern senior forskare vid Center for Islam and Global Affairs (CIGA). Hans hemsida är www.ramzybaroud.net.

23 november 2023