Kan Serbien klara EU:s ekonomiska ultimatum?

Branko Milanovic är en serbisk-amerikansk ekonomi. I den här artikeln från 23 januari kommenterade han det ultimatum som EU-kommissionen just hade ställt. Ordalydelsen är hemlig.

För att få Serbien på knä tvingas landet välja mellan ekonomiska tumskruvar och tilltagande fattigdom och att gå ner på knä för mobbarna i Bryssel. 

(Jag skriver den här artikeln på engelska även om min huvudpublik är i Serbien. Jag gör det för att väldigt få människor ute i världen, upptagna av andra världskriser, såsom kriget i Ukraina, USA-Kina-konflikten, covid och liknande, vet vad som händer på Balkan och hur EU-spelet där ser ut.)

Det nu aktuella EU-ultimatumet, som för tre dagar sedan lämnades till Serbien och Kosovo, vars exakta innehåll är opublicerat (på begäran av EU-delegationen) är resultatet av mer än 20 år av spända relationer mellan EU och Serbien (och även mellan EU och Kosovo). Den väsentliga orsaken är svikna förväntningar. EU har mindre och mindre att erbjuda Serbien och andra icke-medlemmar, helt enkelt för att löften om medlemskap inte längre är trovärdiga och alla övriga fördelar är små. Så EU kan nu bara erbjuda käppar. Inga morötter. Och i Serbien ligger stödet för EU-medlemskapet nu konsekvent under 50 %.

EU påminner mig om mobbarna som cirkulerade runt min gymnasieskola i Belgrad. De kunde tilltala yngre elever och erbjuda sig att sälja dem … en tegelsten. Barnet skulle säga, "Men jag behöver inte någon tegelsten". Jaså minsann, svarade översittaren: "Jag vet att du behöver en, och den kostar dig tio dinarer". Den stackars ungen var tvungen betala 10 dinarer i vetskap om att vägran skulle leda till stryk, att han blev slagen i huvudet och sparkad – men ändå i slutändan få punga ut med de tio dinarerna.

Det är så EU idag kommer till Serbien. Alla med normal intelligens skulle säga "Du har inget att sälja och vi vill inte köpa tegelstenen". Men EU börjar då räkna upp sina ultimatum. Vi känner inte till ultimatumtexten, men det krävs ingen större fantasi för att inse att hoten innefattar allt från att EU-förhandlingarna avbryts, avskaffande av EU:s stödmedel (som Serbien får som kandidatmedlem), återinförande av visutvång, minskat intresse från EU-investerare, till eventuella ytterligare finansiella sanktioner (till exempel stopp för kortfristiga kommersiella lån), förbud mot långfristig utlåning från de europeiska bankerna, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) och möjligen Världsbanken och IMF, och slutligen ett fullständigt embargo och kanske beslag av tillgångar. Serbien har inga oligarker men det har nationalbanksreserver och många företag som håller pengar i utländska banker för att finansiera sin handel.

Frågan blir då: kan Serbien överleva sådana sanktioner som kan komma att pågå fem, tio eller kanske tjugo år? Kanske ännu längre. För det första måste man inse att kostnaderna för sanktionerna till 99 % skulle drabba delar av befolkningen för vilka accepterandet av ultimatumet inte skulle göra någon ekonomisk skillnad. Kanske skulle bara 1 % av den etniskt serbiska befolkningen, de som bor i Kosovo, förlora vissa rättigheter på grund av de icke-ekonomiska kraven i EU-förslaget. Här måste man vara tydlig: avslag däremot skulle innebära inkomstbortfall för 99% av serberna och vinster, kanske dessutom illusoriska, bara för några få, kanske 1%.

Men vad blir konsekvensen om ultimatumen avvisas? Inom Serbien skulle det ytterligare stimulera en växnde nationalism. Inte bara – kommer nationalisterna att säga – att vi hela tiden visste att Europa inte vill ha oss och hatar oss, utan nu står det också klart att de vill krossa oss. Under sådana förhållanden skulle alla möjliga planer kunna skapas. Ryssland kommer att stödja denna galenskap, inte för att Ryssland bryr sig så mycket om den, utan för att Ryssland har ett intresse av att skapa så många problem som möjligt, var som helst i världen, för att få västvärlden att ägna sig åt annat än Ukraina.

Sjunkande BNP skulle alltså leda till en explosion av nationalism. Förlusten kan, beroende på hur allvarliga sanktionerna blir, uppgå till 5–10 % av BNP under det första året. Detta skulle splittra allmänheten. Även om alla partier för närvarande är positiva till att ultimatumet förkastas, och de proeuropeiska partierna, efter att ha blivit lurade av Europa så många gånger, har intagit en starkt avvisande hållning, till synes starkare än regeringens, är det troligt att efter några år allmänheten skulle på allvar komma att splittras mellan "avslagspartiet" och anhängarna av nya förhandlingar med EU. Om dessa parter kommer att stå emot varandra och allt våldsammare börjar anklaga varandra kan det sluta med inbördeskrig. Eftersom västvärlden skulle ha väldigt få vänliga parter att förhandla med i Serbien, och eftersom Serbien är omringat av NATO-medlemmar, kan då inte ens en formell NATO-ockupation av landet uteslutas. Man bör inte glömma att både Bosnien och Kosovo just nu är NATO-protektorat och att västvärlden lätt som en plätt när som helst kan störta regeringarna i Montenegro och Nordmakedonien. Dessutom har NATO trupper i alla dessa fyra länder, plus i andra gränsstater (Rumänien, Kroatien, Bulgarien, Ungern). Precis som under andra världskriget skulle samma länder kunna bara marschera in.

Hur skulle det gå med ekonomin? De initiala effekterna skulle vara starkt negativa. Men Serbien har, jämfört med Ryssland, vissa fördelar. Landet är inte lika beroende av väst som Ryssland var före den 24 februari 2022, och till skillnad från Ryssland behöver det inte hålla sig à jour med den militärtekniska utvecklingen. Men eftersom Serbien bedriver mer än 2/3 av sin handel med väst, kommer handeln, beroende på hur allvarliga sanktionerna blir, att minska avsevärt, vilket driver ner exporten och BNP. Utländska investeringar, som återigen till största delen kommer från EU, skulle upphöra. Arbetslösheten skulle öka och realinkomsterna sjunka. Unga människor skulle i så fall i allt större utsträckning lämna landet. Med en redan mycket ogynnsam demografisk struktur är det mest äldre i pensionsåldern som skulle finnas kvar. Vem skulle då tjäna in pengar för att dessa pensioner ska kunna betalas?

Det kanske mest lömska är att någon form av handelstvång från EU:s sida skulle stimulera alternativa, olagliga, sätt att skaffa fram de förbjudna varorna. Detta skedde under perioden med omfattande FN-sanktioner mot Serbien och Montenegro mellan 1992 och 1995. De nya sanktionerna skulle komma att skapa kriminella grupper som skulle kontrollera en sådan import. De skulle gradvis skapa ett mutsamhälle och sedan ignorera polisen och myndigheterna och i vissa fall även ersätta dem (som har hänt tidigare). Maffian skulle komma att styra. Serbien, som redan är ett nav för narkotikahandeln, skulle dessutom bli ännu mer så eftersom regeringen inte skulle ha några incitament att kontrollera sådan handel eftersom det mesta av försäljningen går till västländer. Faktiskt skulle narkotikahandeln vara ett av de mycket få verktyg som den serbiska regeringen skulle ha kvar för att slå tillbaka mot EU.

Ju längre situationen varar, desto svagare blir Serbiens förhandlingsposition. EU kommer att vara onådigt, (privat) medvetet om sin oduglighet och ovilja att bidra med något positivt, men eftersom det kontrollerar media och narrativet kommer det att skylla allt på ett "samarbetsovilligt Serbien" och "ryska agenter". Och efter 4–5 år skulle Serbien mjukna och gå med på förhandlingar. Men dess relativa ställning skulle vara sämre än den är idag. Så det kan förlora fem eller fler år och ändå i slutändan tvingas till samma eller en ännu värre affär.

Att acceptera affären betyder inte att du måste gilla den. Serbien har tre gånger förkastat liknande ultimatum. 1914, när det faktiskt accepterade 9 av 10 punkter i det österrikisk-ungerska ultimatumet (och bad om ett förtydligande av den tionde), bara för att attackeras av österrikarna. Andra gången accepterade det medlemskap i axelmakterna 1941, för totalt 72 timmar, för att sedan, efter en militärkupp, avvisa det de facto. Som straff attackerades landet brutalt av Tyskland, med massiva bombningar av Belgrad, ockupation, upplösning av landet, fyra år av krig och mer än 1 miljon döda. Tredje gången avvisade Serbien NATO:s ultimatum i Rambouillet 1999 och bombades därför vederbörligen i tre månader tills de accepterade en annan version av samma sak. Det här är de föregångare man bör ha i åtanke. De är inte särskilt roliga.

Branko Milanović är en serbisk-amerikansk ekonom. Han är mest känd för sitt arbete med inkomstfördelning och ojämlikhet. Milanović var tidigare ledande ekonom i Världsbankens forskningsavdelning, gästprofessor vid University of Maryland och Johns Hopkins University. Mellan 2003 och 2005 var han senior associate vid Carnegie Endowment for International Peace i Washington. Sedan januari 2014 har han varit gästprofessor vid Graduate Center vid City University of New York och senior forskare vid Luxembourg Income Study.

Källa: Can Serbia survive EU’s economic ultimatum? (substack.com)