Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har fått hård kritik för sitt Kinabesök. Det vittnar om kampen i hela Europa mellan två linjer: Ska Europa vara en dörrmatta åt USA eller ska det söka "strategisk autonomi"?
Wolfgang Müller analyserar de tysk-kinesiska relationerna.
1. Den tyska ekonomin vill fortsätta göra affärer med Kina. Ingen frikoppling från Kina!
Att den tyska ekonomin och särskilt industrin har gjort fantastiska affärer i Kina vet alla idag. Alla känner någon i sin omgivning som har arbetat i Kina de senaste åren och har historier att berätta om landet. Alla har också den utbredda känslan av att det relativa välståndet i Tyskland också på något sätt har att göra med den framgångsrika tyska verksamheten i Kina.
Å andra sidan ger en titt i de så kallade kvalitetsmedierna och den senaste tidens politiska uttalanden en annan bild: Efter erfarenheterna med Putins Ryssland och Ukrainakriget, hopar sig varningar för att göra affärer med så kallade auktoritära regimer och särskilt för Tysklands beroende av Kina. Är den politiska eliten på väg att begå självmord? Vill de begränsa en av den tyska industrins viktigaste inkomstkällor? Ska den tyska ekonomin nu inte bara göra sig av med den billiga ryska energin utan också den enorma internationella konkurrensfördel som den tidigare så välkomna tillgången till den enorma kinesiska marknaden utgör och som har byggts upp under decennier?
Inget är bestämt ännu. Till en början verkade representanterna för storkapitalet och medelklassen, som ju ändå brukar prata diskret, nu helt ha gått under jorden. Men nyhetsbyrån Reuters rapporterar den 13 oktober att tyska industrichefer har kommit att kollidera med federala regeringstjänstemän angående deras Kinapolitik. När cheferna i september fick reda på ett förslag från ekonomiministeriet om att alla framtida investeringar av tyska företag i Kina skulle kontrolleras i förväg, utbröt ett mindre uppror. Enligt departementskällor och chefer skrotades dock förslaget om investeringskontroll snabbt. I ett videomöte den 21 september med ekonomiminister Habeck uttryckte ledande företagsfolk sin ilska över att inte ha blivit rådfrågade om det långtgående förslaget som syftat till att göra företag mindre villiga att göra affärer med Kina. Deltagare var bland annat Vd:arna för BASF, Deutsche Bank och Siemens. Mötet lyfte fram oron i de tyska styrelserummen om den federala regeringens planer på att omkalibrera förbindelserna med Kina.
För i början av september hade Habeck deklarerat att Tyskland ville ha en tuffare kurs i handeln med Kina. Genom kontroll av investeringar i Kina skulle tekniköverföring begränsas och Tysklands växande beroenden på vissa områden undvikas.
En representant för de medelstora företagen varnade uttryckligen för att bromsa den tyska ekonomins kinesiska verksamhet. Den idé som förbundsekonomiminister Habeck lanserade att låta statens export- och investeringsgarantier för företag i Kina löpa ut skulle drabba särskilt medelstora företag hårdare än finansiellt starka företag. Utan statliga exportgarantier skulle de flesta medelstora företag inte längre våga göra affärer i Kina.
Tyska investeringar och handeln med Kina satte nya rekord igen under första halvåret 2022.
Stora företag som BASF eller biltillverkarna investerar nu ännu mer i Kina för att bygga ut oberoende lokala försörjningskedjor och för att bättre skydda sin Kina-verksamhet inför möjliga geopolitiska konflikter och handelskrig. "Lokalt för lokalt" är namnet på strategin att skapa lokala eller regionaliserade leveranskedjor för den enorma kinesiska marknaden. På så sätt vill företagen bättre skydda sin lönsamma Kinaverksamhet mot yttre påverkan som ekonomiska sanktioner osv.
Enligt en studie från Rhodium Group gjorde enbart Mercedes-Benz, Volkswagen, BMW och BASF motsvarande en tredjedel av alla sina europeiska investeringar i Kina mellan 2018 och 2021. Ur Mercedes Benz´ synvinkel, som säljer tre gånger så många bilar i Kina som i USA, är det omöjligt att helt dela upp Kina och Europa ekonomiskt. "Vår strategi ´local to local´, grundas inte bara på geopolitiska överväganden, utan också på behovet av naturlig säkring (t.ex. ´Hedging´ mot valutarisker), närhet till huvudmarknaderna och kostnadsskäl", citerade Reuters en talesman för företaget. De stora tyska företagens försäljningsandelar i Kina (se bilden) visar vikten av deras Kinaverksamhet. Enligt uppskattningar genererar de tyska bilföretagen till och med upp till hälften av sina vinster i Kina, delvis i form av finansiella intäkter från sina investeringar i joint ventures i Kina.
Kina? Det beror på. Tyska företag, kinesisk affärsrisk
Nyhetsbankens
anmärkning: Blåa pelare, kinavinsternas andel av olika företags totala vinster
(%): Orangea punkter: de olika företagens börsvärde 2021 i miljarder US dollar.
Källa: Bloomberg, MERICS, economist
Näringslivsrepresentanterna förklarade i videomötet att de naturligtvis inte var naiva. Företagens affärer kommer att diversifieras samtidigt som den befintliga verksamheten i Kina stärks. Vissa av de åtgärder som diskuteras av regeringen är okontroversiella, t.ex. att minska beroendet av Kina för tillgången på sällsynta jordartsmetaller. Men bara själva debatten om möjliga förändringar i Kina-politiken skadar näringslivet. För Kina är emot att handeln politiseras.
Den tyska federala regeringen har förstått budskapet om den tyska ekonomin. Även ekonomidepartementet har retirerat. I början av november åker förbundskansler Scholz till Peking för sitt första statsbesök. Scholz står mer eller mindre för att tidigare federala regeringars Kinapolitik ska fortsätta. I början av oktober, vid den årliga konferensen för VDMA, tyska maskintillverkarnas branschorganisation, erkände Scholz att affärer med Kina och globaliseringen hade skapat välstånd för många. ”Vi behöver inte frigöra oss från enskilda länder. Vi måste fortsätta att göra affärer med Kina.”
Sedan lade han till den numera vanliga politiska floskeln om att relationen måste diversifieras, till exempelvis till Afrika eller Sydamerika och andra delar av Asien.2. En vändpunkt krävs också med avseende på Kina
Samtidigt arbetar det tyska utrikesministeriet med en ny Kinastrategi, som ska presenteras i början av 2023. Man misstar sig inte om man antar att den i huvudsak följer den USA:s nationella
USA: s nationella säkerhetsstrategi som presenterades av den amerikanska regeringen i höstas. Den går i huvudsak ut på att Kinas ytterligare uppgång måste stoppas med alla medel så länge det ännu är tid och USA och väst fortfarande har de nödvändiga påtryckningsmedlen – bl.a. det tekniska ledarskapet inom halvledarutvecklingen.Under mottot att "vi kan inte längre göra oss beroende av autokratier", beklagar de ledande politiska och mediala eliterna de ekonomiska banden med Kina. Inget mindre än partiell frikoppling krävs. Man får inte längre göra sig beroende av något land som inte delar våra värderingar enligt utrikesminister Baerbock. Det betyder inte en fullständig frikoppling; en sådan är inte möjlig från ett av de största länderna.
”Det är en uppgift för ett ansvarsfullt näringsliv, men än mer för politiken, att förhindra att vi om några år återigen står i en situation där vi måste rädda kemi- och bilföretagen med miljonbidrag från skattepengar för att de på gott och ont gjort sig beroende av den kinesiska försäljningsmarknaden.“Diskussionerna om en ny politik gentemot Kina åtföljs av en gäll kör av experter som efterlyser en ny epok också i den tyska politiken gentemot Kina. Så kräver till exempel den tidigare australiensiske premiärministern och sinologen Kevin Rudd att den tyska förbundsregeringen justerar sin politik gentemot Kina.
”Under de närmaste månaderna kommer tyskarna att behöva fatta det mycket grundläggande beslutet om de vill fortsätta sin politik mot Peking oförändrad, det vill säga om Volkswagen eller Siemens kommer att tillåtas göra sig alltmer beroende av Kina. Eller om de vill följa en kurs som tar mer hänsyn till de politiska kostnaderna.” Xi vill göra resten av världen beroende av export till Kina.Samma sak säger Mikko Huotari, chef för Berlin MERICS
Instituts für China-Studien, en tankesmedja i Berlin som ger råd om tysk och europeisk Kinapolitik. Kina vill styra världen. För USA är denna fara hanterbar eftersom USA "kan" agera som en stormakt. EU å andra sidan kan inte sätta emot en kinesisk maktpolitik. Detta för att EU inte är en normal stormakt utan en "normativ" makt som verkar genom regler, positiva exempel osv. Men EU har ingen chans mot maktpolitik och styrka. Kina vill bli den dominerande makten i Eurasien.2019 beskrev
det tyska industriförbundet BDI i ett dokument för första gången i ett dokument Kina som en "systemisk rival". Kina är inte längre bara en partner och konkurrent på världsmarknaderna. Västerländska förväntningar på konvergens, ett närmande till väst och liberalisering av systemet (”förändring genom handel”), sägs ha svikits. Snarare har landet ett annat "förtegssystem". Kina, en konkurrent organiserad på basis av statskapitalism, vill ta brödet ur munnen på den tyska industrin med sin "Made in China 2025"-strategi. Samtidigt strävar Kina efter dominans inom viktiga teknikområden som bl a artificiell intelligens.Men nästan samtidigt deklarerade DIHK, paraplyorganisationen för tyska industri- och handelskamrarna, att det inte finns något annat alternativ för den tyska ekonomin än ekonomisk integration med Kina.
En sak är säker: diskussionen om hur Tyskland och EU framöver ska hantera det uppåtstigande Kina i kommer att fortsätta. För det handlar om att omfördela inflytandesfärerna i världen. Den nedåtgående supermakten USA har slagit fast: Kina är den nya huvudfienden vars ytterligare uppgång måste förhindras med alla ekonomiska, politiska och militära medel. Detta inkluderar bl a USA:s allianser med europeiska länder och framför allt med EU. I USA:s beräkningar spelar Tyskland, som det ekonomiskt starkaste och politiskt mest inflytelserika EU-landet, naturligtvis en avgörande roll.
Ur de tyska kapitalgruppernas synvinkel, som representerar världens fjärde största ekonomiska makt och, tillsammans med EU, det tredje största ekonomiska blocket, ställer sig det fortsatta umgänget med Kina annorlunda: kan de tyska storkapitalen, som i hög grad har sina vinster i Kina att tacka för sin världsmarknadsposition, genom ytterligare integration med Kina att stärka sin position i den inom-imperialistiska konkurrensen? Kan de därigenom gradvis göra sig ekonomiskt och även politiskt oberoende av USA? Och kan de samtidigt begränsa "systemkonkurrenten" Kina och tvinga fram ytterligare förmåner för tyskt och europeiskt kapital investerat i Kina?
Dessutom har EU och de flesta av unionens medlemsländer olika intressen gentemot Kina, som inte alltid sammanfaller med den tyska ekonomins, den tyska "exportmaskinen". 2019 har också EU-kommissionen definierat Kina som en "systemisk rival".
Men enligt exportstatistiken exporterade Tyskland år 2020 mer än fem gånger så mycket varor till Kina i värde som Frankrike och Nederländerna, och till och med mer än sex gånger så mycket som Italien. Efter Tyskland ligger Italien fortfarande på andra plats i EU när det gäller industrins bidrag till den nationella ekonomin. EU:s medlemsländer i Central- och Sydosteuropa har å andra sidan hittills i första hand satsat på investeringar från Kina (se nedan). Sådana grundläggande skillnader mellan EU-länderna när det gäller ekonomiska relationer och särskilt i export till Kina utgör klara politiska skillnader i förhållandet till Kina.3. Kinas intresse för Tyskland och Europa
Ur ett geopolitiskt perspektiv är Kinas intresse för Europa och Tyskland tydligt: Kina vill ersätta den USA-dominerade unipolära världsordningen med en multipolär världsordning. Detta kräver ett starkt, enat Europa som partner, som en ytterligare pol – även med tanke på det växande hotet mot Kina från USA. Den kinesiske partiledaren och presidenten Xi Jinping uttryckte tydligt Kinas ståndpunkt vid det virtuella toppmötet mellan EU och Kina den 4 januari i år. Hans nyckelbudskap till EU var:
Europa borde bli mer självständigt. Diplomatiskt sett var konferensen ingen succé för EU och gav inga materiella resultat. Detta eftersom EU hade kastat överbord den sedan länge överenskomna agendan för detta toppmöte, ursprungligen tänkt att äga rum live i Leipzig hösten 2021, med mycket kort varsel med anledning av Ukrainakriget - till den kinesiska sidans missnöje.Med tanke på motsättningarna inom EU och de europeiska staternas olika ekonomiska och sociala intressen förlitar sig Kina också på bilaterala avtal med enskilda stater och grupper av stater i Europa. Efter finanskrisen i väst från 2009 lanserade Kina det så kallade 17+1-initiativet med 17 länder i Central- och Östeuropa, inklusive många EU-medlemsstater. EU-kommissionen tolkade 17+1-initiativet som ett kinesiskt splittringsförsök och att Kina därmed blandade sig i de "klassiska" amerikanska och tyska inflytandesfärerna och praktiskt försökte underminera deras dominans. Ur kinesisk synvinkel handlade och handlar initiativet i första hand om att utveckla affärer i Central- och Östeuropa, om att genomföra det euroasiatiska projektet "Nya Sidenvägen" och politiskt om ömsesidig icke-inblandning i länders interna angelägenheter.
Med tanke på det ökande hotet från USA kommer Kina säkert att fortsätta denna politik att satsa på ett starkt oberoende EU samtidigt som man ytterligare utvidgar de bilaterala och multilaterala förbindelserna i Europa, även om de baltiska EU-länderna - förmodligen under inflytande av USA – har hoppat av initiativet.
Handelsvägar: Antal ekonomier och deras viktigaste handelspartners
Nyhetsbankens anmärkning: blå kurva = USA; röd kurva Folkrepubliken Kina.
Källa: economist
Men Kinas förhoppningar om större strategisk autonomi för Europa har hittills kolliderat med den nyliberala ekonomiska politiken och finanspolitiken i EU och i synnerhet Tyskland. Tyskland och Kina har flera likheter. Båda ekonomierna är exportdrivna – Kina dock i mycket mindre grad än Tyskland – och har stora externa handelsöverskott. Men Kina har en konsekvent strategi som kombinerar landets industripolitik med dess utrikes- och säkerhetspolitik. Istället för att täcka olika underskott i euroområdet borde Tyskland hellre ha investerat i framtida teknologier. Men det skulle kräva ett annat geostrategiskt tänkande.
Precis som USA använder Kina sin ekonomiska styrka för att öka sitt geopolitiska inflytande. Nyckelindustrier och framtida teknologier spelar en särskild roll i detta. EU däremot har inte fört någon aktiv industripolitik på decennier. Marknaden borde ju ha fixat allt. Bryssel och EU:s medlemsländer skulle därför behöva justera om förhållandet mellan selektiv protektionism och öppenhet för handel och investeringar. Vad som krävs är en mer aktiv strategisk industripolitik som tar sikte på geopolitik, digitalisering och utmönstringen av kolvätena, detta enligt fackförbundsnära forskare kring Sebastian Dullien från IMK. (IMK, ett institut för makroekonomi och konjunkturforskning i Düsseldorf. Öa.)
Dessutom ser Europa på den digitala transformationen som separata delar: en ny teknik här, en ny affärsmodell där, en ny börsintroduktion, ett nytt finansieringsprogram. Kina ser däremot digitaliseringen som en ny historisk fas: den digitala civilisationen är det som kommer att ersätta det industrisamhälle som dominerats av väst. I detta den ekonomiska historiens nya skede vill Kina ta ledningen och sätta globala standarder. Detta är ytterligare en förklaring till att Kina går in på så många utomeuropeiska marknader.
4. CAI-avtalet mellan Europa och Kina: Förhandlat 2020, saboterat av atlantisterna
Sedan 2013 har EU och Kina förhandlat om ett avtal om ömsesidigt skydd av investeringar. Ur kinesisk synvinkel visar historien kring detta avtal, ett omfattande avtal om investeringar (CAI) blev klart i slutet av 2020 men som sedan lagts på is, Europas brist på strategisk autonomi och det stora inflytandet från USA:s stora politiska inflytande på beslutsfattandet i Europa.
Särskilt Tyskland, men även de andra stora EU-länderna och europeiska kapitalkoncerner, vill ha detta avtal, som inte bara skulle skydda de enorma europeiska och särskilt tyska investeringarna i Kina, utan också ge obehindrat marknadstillträde för europeiska företag inom många sektorer med lika konkurrensvillkor som kinesiska konkurrenter. Tidigare krav på att europeiska företag endast kunnat ingå i joint ventures med kinesiska statsägda företag inom enskilda sektorer och därmed inte kunnat få ett säkert skydd för bland annat sina affärshemligheter skulle slopas helt.
Europeiska kapitalgrupper skulle nu kunna investera i e-mobilitet, telekom, hälsovård och finansiella tjänster. Europas försäkringsgrupper som Allianz eller AXA, som hittills varit tvungna att förhandla fram särskilda godkännanden med varje kinesisk provins, skulle nu få ett fritt marknadstillträde.Kina gick också med på att ansluta sig till ILO:s konventioner mot tvångsarbete och för föreningsfrihet. Däremot kunde förhandlarna inte öppna upp för offentlig upphandling i Kina för leverantörer från Europa. Det faktiska skyddet av ömsesidiga investeringar och en skyddsmekanism för investerare i händelse av tvister skulle man komma överens om i senare förhandlingar.
Det var främst Merkels förbundsregering som drivit på förhandlingarna. Den kinesiska regeringen var mycket intresserad av avtalet eftersom man förväntade sig ökad press på Kinas statligt ägda företag från ökad konkurrens från Europa. Dessutom ville Kina ha avtalet på plats innan Biden tillträdde. I de sociala medierna i Kina förekom dock en nationalistiskt präglad kritik mot avtalet eftersom det ökade det västerländska inflytandet i den kinesiska ekonomin.
För sin del motsatte sig USA avtalet. Jake Sullivan, Bidens nationella säkerhetsrådgivare, bad EU-kommissionen att inte underteckna det framförhandlade avtalet med Kina kort innan det undertecknades.
Financial Times hävdade att Europa hade gett Kina en strategisk seger. Mot detta kunde EU-förhandlarna trovärdigt visa att de bara hade fått eftergifter från kinesisk sida, samma eftergifter som USA självt tidigare fått utan att ens be om det (t.ex. undertecknande av ILO-konventionerna).Till slut vann USA. EU-parlamentet har hittills vägrat att ratificera avtalet så länge som Kina har sanktioner mot vissa EU-parlamentsledamöter som sinofoben Bütikofer från de Gröna. Dessa sanktioner från Peking var i sin tur ett svar på EU:s sanktioner mot kinesiska tjänstemän som varit inblandade i det påstådda förtrycket av uigurer i Xinjiang.
5. Tyskland och Kina: ömsesidiga beroenden
Kina har varit Tysklands största handelspartner sedan 2016. Nästan 10 procent av den totala handelsvolymen på 2 600 miljarder euro var 2021 Tysklands andel av handeln med Kina. De tyska kapitalinvesteringarna i Kina var sex gånger större än kinesiska investeringar i Tyskland 2021.
In Tyska företag har gjort många fler investeringar på plats i Kina (så kallade greenfield-investeringar) än vice versa (en ”greenfield-investering” är en direktinvestering där i princip ett nytt helt företag sätts upp i ett land. Öa). Om man tar direktinvesteringskvoten som ett mått på ekonomiska (men även politiska) beroenden så är Kina mer beroende av Tyskland än omvänt.Beroendena mellan Kina och Tyskland går därför åt båda hållen. Till exempel kunde den kinesiska ekonomin med rätta klaga på sitt beroende av tyska maskinbyggare. Uppenbarligen är styrkan i den tyska ekonomin komplementär till den kinesiska ekonomins behov.
De stora tyska kapitalen är koncentrerade till industrin. Fokus ligger på fordons- och underleverantörsindustrin, maskinteknik, elindustrin och kemisk industri.
I mer än 20 år har Kinas uppgång gett dessa industrier utmärkta möjligheter att expandera och erövra nya tillväxtmarknader. Det har inte handlat om Kina som billigt låglöneland, utan mer om t ex utveckling och produktion av maskiner och system för speciellt marknader i utvecklingsländer, alltså utöver de marknader som redan får sina leveranser från Europa. Var de tyska kapitalgrupperna funnit låglöneländer är i Central- och Östeuropa – en utvidgning av den tyska industrin. Tyskland exporterar mer till de fyra Visegradländerna (Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) än till Kina totalt sett, men majoriteten av denna export är leveranser inom företagsgrupperna, koncernintern försäljning. De fyra Visegrad-staterna är ekonomiskt särskilt beroende av Tyskland. Men politiskt driver de sin egen agenda – ofta med stöd av USA.
USA:s allt skarpare ekonomiska krig mot Kina strider mot de tyska kapitalgruppernas intressen. Dessa står inför svåra beslut: Ska de fortsätta sin lönsamma expansion i Kina med risk för amerikanska sanktioner? Eller ska de gradvis dra sig ur Kina (avinvestera) under mottot frikoppling? Ur VW:s, BMW:s, Mercedes´, BASF:s etc. synvinkel är deras engagemang i Kina inte ifrågasatt. Den nu propagerade diversifieringen (vilket betyder: lämna Kina) av avsättnings- och inköpsmarknader (pålitliga leveranskedjor, solenergi, sällsynta jordartsmetaller, chips, preliminära produkter ...) skulle bli dyr och komma att ta många år att genomföra.
Detta förändrar inte Kinas betydelse som en enorm marknad bredvid Europa och USA och som ett nytt teknikcentrum. Det är därför Tysklands ekonomiska band med Kina till och med kommer att öka, särskilt inom framtidsteknologier. Kina är nu världsledande inom automatstyrd körning, vilket nyligen dokumenterades när VW:s mjukvarudotterbolaget Cariad tog över ett kinesiskt mjukvaruhus. Och Kina är inte bara världsledande inom batteriteknik utan nu även inom maskinteknik för batteriproduktion i de så kallade gigafabrikerna.
Nicola Leibinger, vd för maskinteknikföretaget Trumpf, sammanfattar dilemmat med Tysklands och Europas svaghet genom bristen på industripolitik i de lokala kapitalgruppernas intresse:
Kina har "målet att gradvis erövra Väst och går mycket systematiskt fram. Det är ansvarslöst att vi som européer gör så lite för att motverka detta. Men att lämna Kina är inget alternativ...Wolfgang Müller
är Kinaexpert och skriver om ekonomiska frågor ur ett fackföreningsperspektiv, ofta för föreningen ISW.Övers: Lennart Palm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.