Italiens geopolitiker nr 1 klargör

Den främsta italienska geopolitikern, Lucio Caracciolo, chefredaktör för den prestigefyllda geopolitiska tidskriften Limes, har efter några år av vacklan äntligen bestämt sig för att klargöra sin ståndpunkt om kriget i Ukraina. 

Händelsen är anmärkningsvärt eftersom Caracciolo tillhör etablissemanget och även har en internationell följarskara. Tidskriften Limes har i årtionden varit en referenspunkt för den italienska akademiska världen. Det är ett långt inlägg, men ett sådant läsning borde aldrig ta slut. Palmino Pieretti har översatt Caracciolos text.

Jag tror att jag har skrivit i många av mina inlägg att Ukraina inte är en etniskt enhetlig stat, och idag är det inte ens geografiskt sett en stat med tanke på den rådande situationen. Konceptet verkar också börja dyka upp i några artiklar av prestigefyllda analytiker som äntligen har bestämt sig för att skriva det som redan varit känt i årtionden för dem som länge sysselsatt sig med Ukrainafrågan, däribland, om jag får säga så, undertecknad. 

Man talar alltså om "Ukraina" i plural, vilket innebär att man erkänner att det finns mer än ett Ukraina, inte bara för att en del av det forna Ukraina idag är ockuperat av ryssarna, utan för att det historiskt sett är så. För dem som utan fördomar tog itu med Ukrainas etniska och språkliga problem under mindre misstänksamma år var det uppenbart att det fanns en djup klyfta mellan den östra och den västra delen av landet. Många förutspådde att de båda delarna förr eller senare skulle separeras. Naturligtvis hoppades man att detta skulle ske på diplomatisk och politisk väg och inte genom militära åtgärder, men så blev det. 

Jag ger er, om inte ett bevis, så åtminstone en tydlig ledtråd. En karta framställd av en europeisk institutstudie från 2003. Som man tydligt kan se visar spridningen av de tre språk som talas i Ukraina (för det är tre och inte två som jag upprepade gånger har skrivit i många inlägg) tydligt landets språkliga och därmed etniska sammansättning. Men det viktiga är de procenttal som studien redovisar. De bör utvärderas noggrant. 

Endast i den västra delen av landet är ukrainska starkt dominerande med 94,4 % ukrainska modersmålstalare. Det är det historiska Ukraina, en del av Polen som 1918 ville bli självständigt men som inte lyckades eftersom polackerna med vapen kuvade försöket att separera detta territorium. Folkrepubliken Västra Ukraina varade bara i åtta månader innan den återförenades med Polen. Å andra sidan var huvudstaden i detta område, Lviv (idag L'viv), övervägande bebodd av polacker som absolut inte ville separera sig från moderlandet. 

Försöken att upprätta en självständig republik kom från militära kretsar och inte från folkliga påtryckningar, där folket, som just hade genomlevt massakrerna under första världskriget och den tyska invasionen när sovjeterna undertecknade vapenstilleståndet och överlämnade stora territorier, däribland Ukraina, inte hade någon lust att inleda ett nytt krig. 

Även i centrala Ukraina är ukrainska det dominerande språket, men andelen är mycket lägre än i västra delen, och även surzjik (det tredje språket) är ganska utbrett, förutom en betydande andel rysktalande. Men redan i den centrala och västra regionen förändras förhållandena och rysktalande är i relativ majoritet med 46,4 % av befolkningen, och även surzjik används i stor utsträckning som förstaspråk. 

I de östra och södra regionerna är det däremot ingen tvekan om saken: ryska talas av den överväldigande majoriteten av befolkningen som förstaspråk, med ett genomsnitt på långt över 80 % och toppar på över 90 % i de stora städerna. Ukrainska är ett starkt minoritetsspråk i dessa regioner. Till och med surzjik talas mer än ukrainska. 

En karta som bygger på information från Kievs nationella lingvistiska universitet 2009 och folkräkningsdata från 2001.

Det har säkert inte undgått någon att de regioner som på kartan har en överväldigande ryssktalande majoritet nästan exakt motsvarar de territorier som idag är ockuperade av ryssarna, med undantag för regionen Odessa och en del av regionen Charkov. Båda dessa regioner är för närvarande, och inte av en slump, under rysk attack.

Är det rätt att ryssarna ockuperar dessa områden? Enligt många européer är det inte det, och faktiskt har ryssarna aldrig gjort anspråk på dem före 2022. De krävde istället skydd för den ryska befolkningen som bodde där. Nästan 10 miljoner människor. De begärde detta 2014 i Minsk 1-avtalen. De begärde det igen i Minsk 2-avtalen 2015. Ingenting. Ukrainarna har aldrig velat ratificera dessa avtal eftersom de ansåg dem vara ”straffande”, trots att de inte innebar någon territoriell förlust utan endast beviljandet av en särskild status efter modell av Trentino i Italien, så mycket att den dåvarande italienska regeringen under Renzi erbjöd sig att hjälpa till att bygga upp en liknande modell. 

Den ukrainske presidenten (vid den tiden Porosjenko) avvisade detta med förakt. Ukrainarna föredrog att använda våld, med stöd från amerikaner och européer, och trots många protester från den ryska regeringen fortsatte de att bomba Donbass i åtta år, utan att lyckas besegra de separatistiska trupperna (som naturligtvis stöddes i hemlighet av ryssarna). Och så kommer vi fram till 2022 och dagens historia. 

Är det ett rättvist krig? Nej. Det finns inga rättfärdiga krig. Men krig kan vinnas eller förloras. De som vinns blir rättfärdiga och de som förloras blir felaktiga. Så har det alltid varit, i tusentals år. Kunde det ha undvikits?

Ja, det kunde ha undvikits.

Vem var det som inte ville förhandla fram en rimlig fredsplan som garanterade skydd för ryssarna i de östra och södra regionerna redan 2014? Ukrainarna. Och det utan några men. Zelenskyj själv hade lovat att tillämpa Minskavtalen under valkampanjen och fick till och med röster från de proryska. Det var 2019. År 2022 samlade han pansardivisioner i öster för att ge det slutgiltiga stöten till separatisterna i Lugansk och Donetsk. Utan att ha gjort minsta eftergift. 

Vem ville inte förhandla med ryssarna om en europeisk säkerhetsplan som Putin otaliga gånger högljutt hade efterfrågat? Amerikanerna. ”Ett möte om dessa frågor står inte på dagordningen”, svarade de. Och finns det fortfarande någon som talar om inkräktare och invaderade? Om rysk imperialism? 

Men snälla ni... Jag är inte pro-rysk. Putin och hans anhängare intresserar mig inte det minsta. Däremot intresserar det mig mycket hur hela denna affär har hanterats av västvärlden, först och främst av amerikanerna och sedan av européerna, och hur den hanteras idag. En rad misstag, det ena större än det andra, och man fortsätter oförtrutet att göra fel även efter att ha fått stryk, spenderat en massa pengar och till och med hamnat på randen till ett öppet krig med Ryssland. Och dessutom mot USA:s råd, där det är uppenbart för alla att USA vill dra sig ur och lämna européerna med den heta potatisen i händerna. 

Och ni förväntar er att jag ska hålla med om all denna skit som har gjorts? Att ett helt folk ska offras för amerikanska intressen? Tja, gör vad ni vill och tyck vad ni vill, men inte i mitt namn. Jag är inte med på det.

Översättning: Palmino Pieretti