Låtsasvalet i Israel

Så var det dags för val i Israel – ett kraftigt segregerat, rasistiskt, ojämlikt och aggressivt land som av outgrundlig anledning av en del ses som “den enda demokratin i Mellanöstern” – och oavsett utgången, och vilken regering som tillträder, kommer inte mycket att förbättras för palestinierna, vare sig de som lever i själva Israel eller under ockupation i Palestina.

Inget av de dominerande partierna har nämligen några som helst planer på att varken avsluta övergreppen i Gaza och fördrivningarna på Västbanken eller avskaffande av den ockupations- och bosättningspolitik som är hela anledningen till konflikten i denna del av världen.

Visserligen har även den arabiska minoriteten på runt 20% rösträtt i det israeliska valet – men samtidigt gör ett apartheidsystem med över 60 lagar att landets icke-judar till exempel inte kan ta vilka jobb som helst, inte bo var man vill och inte gifta sig med vem man vill.

Mest tydlig i denna koloniala “bosättardemokrati” är den så kallade “Nationalstatslagen” (2018) som förklarar Israel för ett land för exklusivt judisk utveckling, uppmuntrar bygget av judiska samhällen - även på ockuperad mark – och avskaffar arabiska som officiellt språk.

Och om valet för de israelisk-palestinska medborgarna är litet av ett låtsasval så är det helt frånvarande bland alla de palestinier som lever under israelisk ockupation. Här härskar ockupationsmakten med hjälp av runt 1.800 så kallade militärorder som inskränker och begränsar i stort sett alla aspekter av palestinska liv.

Och i Gaza fortsätter morden och utsvältningen trots den nu årslånga “vapenvilan” medan den israeliska krigsmakten hela tiden flyttar sin “gula linje” och långsamt driver två miljoner människor ut i havet.

I vår del av världen talas det om valet i Israel som ett “ödesval”, ett val avgörande för “Israels självbild” och landets “ställning i världen”. Men vem borde bekymra sig om självbilden hos ett land som ägnar sig åt ockupation, markstölder och folkfördrivning i sitt grannland, och vars ledning är internationellt efterlyst för misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten?

Vad som borde bekymra är däremot vårt eget lands roll i detta. Det förmånliga handelsavtalet med Israel. Samarbetet inom vetenskap, idrott och kultur. Och inte minst vapensamarbetet med den folkmordsmisstänkta ministären.

Enligt FN:s högsta juridiska instans, den Internationella Domstolen i Haag, är alla länder ålagda att inte på något sätt bistå Israel i dess ockupation, något som nuvarande regering alltså öppet bryter mot. När vi, förhoppningsvis inom kort, får en ny svensk regering på plats är det viktigt att den – som människorättsgruppen Civil Rights Defenders nyligen påpekade i en artikel “presentera en tydligare politik för att försvara folkrätten och motverka straffrihet för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord”.

Gunnar Olofsson, Borås