Den anger inte vilka industrier, med vilka medel, inom vilken tidsram eller mot vilka intressen. Det är en täckmantel, inte ett program, skriver Pino Arlacchi i Il Fatto Quotidiano 14 oktober 2026.
Den frasen har senast använts i maktkampen med Peking. Bryssel har, med tio års försening, upptäckt att handelsunderskottet mot Kina växer med 1 miljard per dag. Man hotar med skyddsåtgärder mot hybridbilar, kvoter på stål och villkor för kinesiska investeringar. Men det är defensiva verktyg. De bromsar blödningen, men botar inte den sjuka.
På frågan om vad Europa avser att producera om tio år är svaret tystnad, eller en ny förkortning. Sanningen är att unionen inte har någon vision för sin framtid. Den har inget industriprojekt. Dess ledarskap, som aldrig varit sämre, spelar en roll i förklaringen, men om man vill förstå måste man titta på unionens själva natur, som är en svag reglerare som gör anspråk på att vara en överstatlig regering.
Unionen kan inte spendera, eftersom dess budget härrör från en viss andel av varje medlemslands BNP. Den kan inte fatta beslut, eftersom varje strategiskt val kräver en kvalificerad majoritet som inte existerar. Ur denna medfödda maktlöshet uppstår bluffen som styrningsmetod. När man inte kan mobilisera resurser, tillkännager man siffror.
Det hela började i Barcelona 2002, när regeringscheferna förkunnade att Europa senast 2010 skulle bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”, med forskningsutgifter på 3 % av BNP.
Året 2010 gick, och målet sköts upp till 2020. I dag ligger de europeiska forskningsutgifterna knappt över 2,2 %, medan Kinas ligger nära 2,7 %. År 2014 presenterade Jean-Claude Juncker en investeringsplan på 315 miljarder. De faktiska medlen uppgick till 21 miljarder. Resten skulle komma från en femtonfaldig hävstångseffekt. När siffrorna inte gick ihop höjdes målet till 500 miljarder, för att sedan förklaras uppnått. Är det någon som minns Junckerplanen idag?
År 2020 var det Ursula von der Leyens tur, som just hade skickats till Bryssel av den tyska regeringen, med Green Deal och sin gröna biljon, minst 1 000 miljarder under ett decennium. Hälften kom från den ordinarie budgeten, ommärkt som klimatutgifter. Resten från lån från Europeiska investeringsbanken och från imaginära privata investeringar. Vad hände med den gröna biljonen? Ingen vet. Kommissionen har aldrig offentliggjort någon slutredovisning, och från och med 2025 avvecklar den själv Green Deal med ”Omnibus”-paketen. År 2025 kom Clean Industrial Deal, med löftet om 100 miljarder till ren tillverkning. Under tiden gick Northvolt i konkurs och de solpaneler som installerades i Europa fortsatte att komma från Kina.
Det finns ett undantag, och ärligheten kräver att man erkänner det. Next Generation EU, som lanserades 2020 under covid-19-krisen, var ingen bluff. Unionen tog upp ett lån på 750 miljarder och bröt därmed det tyska och nederländska tabut kring gemensam skuld. Men pengarna finansierade inte europeiska projekt. De finansierade 27 nationella planer, utformade efter varje regerings valprioriteringar och som ersättning för den ordinarie offentliga utgiften.
Den största finansiella satsningen i unionens historia har inte resulterat i en enda produkt som kan konkurrera med BYD eller CATL. Det tabu som bröts 2020 har snabbt lappats ihop igen. Next Generation EU visar att Europa, när det är drivs av rädsla, hittar pengarna, men inte vet hur man omvandlar dem till ett projekt.
I september 2024 lade Mario Draghi fram sin rapport om konkurrenskraften. Diagnosen var hård. Den digitala revolutionen hade gått förlorad, energin var två till tre gånger dyrare än i USA, och innovativa företag flyttade över Atlanten.
För att undvika en ”långsam död” skulle det krävas 750–800 miljarder per år i ytterligare investeringar, 4,4–4,7 % av BNP, mer än dubbelt så mycket som Marshallplanen. Den siffran var den första som försvann. Kvar finns 567 rekommendationer, främst om att upprätthålla det befintliga. Rapporten säger att Europa måste välja, men anger sedan inte vilka branscher som ska byggas upp, vilka som ska överges eller vem som ska samordna.
Och den europeiska fonden för konkurrenskraft, som skulle finansiera Draghis agenda, är just den post som regeringarna skär ned på. Kvar blir drygt 60 miljarder per år, mindre än en tiondel av vad Draghi begärde.
Sedan kom upprustningen: ReArm Europe, som döptes om till Readiness 2030. Ytterligare 800 miljarder. Försvarsindustrin som ersättning för den förlorade civila industrin. Men de pengar som unionen faktiskt samlar in är 150, SAFE-lånen, som hamnar i mottagarnas skuld. De övriga 650 finns inte. De är en uppskattning av hur mycket staterna skulle kunna spendera genom att överskrida stabilitetspakten. Ett tillstånd att skuldsätta sig, inte en finansiering.
Tyskland har avstått från SAFE-lånen. Det finns ingen gemensam planering, ingen upphandlingsmyndighet, och en betydande del av utgifterna går till USA, eftersom det är den vanliga avgiften att köpa amerikanskt. Multiplikatoreffekten av militärutgifter är, som bekant, lägre än den för civila investeringar. Och leveranskedjorna för den teknik som idag avgör krig, det vill säga drönare, sensorer och elektronik, går via Kina.
Parollen ”upprustning” kommer dessutom att begravas av de europeiska folkens uppror mot ett icke-existerande ryskt hot, skapat av ren oförmåga att hantera de verkliga hoten, som alla finns inom EU. Nästa bluff är redan klar: återuppbyggnaden av Ukraina. Den senaste uppskattningen värderar den till över 500 miljarder under decenniet, nästan tre gånger Ukrainas BNP. Man hör redan uttrycken: ”Europas största byggarbetsplats”, den ”nya Marshallplanen”. Men för 2026 har Kiev angett prioriteringar för knappt 15 miljarder dollar och har hittat mindre än en tiondel av vad som skulle behövas under ett år. Det är Junckers påtryckningsmedel som återkommer.
Lånet, som garanterades av de ryska reserverna som frysts i Belgien, har kört fast på grund av Belgiens nej, och reservlösningen på 90 miljarder har lagts till den gemensamma skulden. Ukraina-projektet har dock en avgörande politisk fördel. Det förflyttar det stora europeiska projektet utanför Europa och befriar det svaga europeiska ledarskapet från att fatta de smärtsamma beslut som en inhemsk industripolitik skulle kräva.
I fyrtio år har kommissionen sett det som sitt uppdrag att avveckla de nationella industripolitiska åtgärderna i konkurrensens namn, utan att någonsin bygga upp någon europeisk ersättning. I detta tomrum har den tyska modellen tagit över: nedtryckning av den inhemska efterfrågan, lönemåttfullhet, balanserad budget som dogm och tillväxt som vilar på exporten. Modellen fungerade så länge som Kina köpte tyska maskiner och USA tog hand om de europeiska överskotten. I dag tillverkar Kina dessa maskiner själv, USA höjer tullarna och Europa står kvar med en inhemsk efterfrågan som har hämmats av 15 års åtstramningspolitik.
År 2015 publicerade Peking ”Made in China 2025”, med tio sektorer där man skulle nå den tekniska framkanten. Tio år senare dominerar Kina den globala produktionen av elbilar, batterier, solpaneler, höghastighetståg och fartyg. De kinesiska planerna har mål, tidsfrister, ansvariga och avsatta resurser. Den europeiska handelspolitiken gentemot Kina, hur hård den än blir, förblir en ordnad reträtt. Tullar, kvoter och ”Made in Europe”-klausuler skyddar under några år det som finns utan att skapa det som saknas. Utan ett industriellt projekt tjänar de bara till att bromsa en nedgång som verkar ohejdbar.
Det finns ett undantag, och ärligheten kräver att man erkänner det. Next Generation EU, som lanserades 2020 under covid-19-krisen, var ingen bluff. Unionen tog upp ett lån på 750 miljarder och bröt därmed det tyska och nederländska tabut kring gemensam skuld. Men pengarna finansierade inte europeiska projekt. De finansierade 27 nationella planer, utformade efter varje regerings valprioriteringar och som ersättning för den ordinarie offentliga utgiften.
Den största finansiella satsningen i unionens historia har inte resulterat i en enda produkt som kan konkurrera med BYD eller CATL. Det tabu som bröts 2020 har snabbt lappats ihop igen. Next Generation EU visar att Europa, när det är drivs av rädsla, hittar pengarna, men inte vet hur man omvandlar dem till ett projekt.
I september 2024 lade Mario Draghi fram sin rapport om konkurrenskraften. Diagnosen var hård. Den digitala revolutionen hade gått förlorad, energin var två till tre gånger dyrare än i USA, och innovativa företag flyttade över Atlanten.
För att undvika en ”långsam död” skulle det krävas 750–800 miljarder per år i ytterligare investeringar, 4,4–4,7 % av BNP, mer än dubbelt så mycket som Marshallplanen. Den siffran var den första som försvann. Kvar finns 567 rekommendationer, främst om att upprätthålla det befintliga. Rapporten säger att Europa måste välja, men anger sedan inte vilka branscher som ska byggas upp, vilka som ska överges eller vem som ska samordna.
Och den europeiska fonden för konkurrenskraft, som skulle finansiera Draghis agenda, är just den post som regeringarna skär ned på. Kvar blir drygt 60 miljarder per år, mindre än en tiondel av vad Draghi begärde.
Sedan kom upprustningen: ReArm Europe, som döptes om till Readiness 2030. Ytterligare 800 miljarder. Försvarsindustrin som ersättning för den förlorade civila industrin. Men de pengar som unionen faktiskt samlar in är 150, SAFE-lånen, som hamnar i mottagarnas skuld. De övriga 650 finns inte. De är en uppskattning av hur mycket staterna skulle kunna spendera genom att överskrida stabilitetspakten. Ett tillstånd att skuldsätta sig, inte en finansiering.
Tyskland har avstått från SAFE-lånen. Det finns ingen gemensam planering, ingen upphandlingsmyndighet, och en betydande del av utgifterna går till USA, eftersom det är den vanliga avgiften att köpa amerikanskt. Multiplikatoreffekten av militärutgifter är, som bekant, lägre än den för civila investeringar. Och leveranskedjorna för den teknik som idag avgör krig, det vill säga drönare, sensorer och elektronik, går via Kina.
Parollen ”upprustning” kommer dessutom att begravas av de europeiska folkens uppror mot ett icke-existerande ryskt hot, skapat av ren oförmåga att hantera de verkliga hoten, som alla finns inom EU. Nästa bluff är redan klar: återuppbyggnaden av Ukraina. Den senaste uppskattningen värderar den till över 500 miljarder under decenniet, nästan tre gånger Ukrainas BNP. Man hör redan uttrycken: ”Europas största byggarbetsplats”, den ”nya Marshallplanen”. Men för 2026 har Kiev angett prioriteringar för knappt 15 miljarder dollar och har hittat mindre än en tiondel av vad som skulle behövas under ett år. Det är Junckers påtryckningsmedel som återkommer.
Lånet, som garanterades av de ryska reserverna som frysts i Belgien, har kört fast på grund av Belgiens nej, och reservlösningen på 90 miljarder har lagts till den gemensamma skulden. Ukraina-projektet har dock en avgörande politisk fördel. Det förflyttar det stora europeiska projektet utanför Europa och befriar det svaga europeiska ledarskapet från att fatta de smärtsamma beslut som en inhemsk industripolitik skulle kräva.
I fyrtio år har kommissionen sett det som sitt uppdrag att avveckla de nationella industripolitiska åtgärderna i konkurrensens namn, utan att någonsin bygga upp någon europeisk ersättning. I detta tomrum har den tyska modellen tagit över: nedtryckning av den inhemska efterfrågan, lönemåttfullhet, balanserad budget som dogm och tillväxt som vilar på exporten. Modellen fungerade så länge som Kina köpte tyska maskiner och USA tog hand om de europeiska överskotten. I dag tillverkar Kina dessa maskiner själv, USA höjer tullarna och Europa står kvar med en inhemsk efterfrågan som har hämmats av 15 års åtstramningspolitik.
År 2015 publicerade Peking ”Made in China 2025”, med tio sektorer där man skulle nå den tekniska framkanten. Tio år senare dominerar Kina den globala produktionen av elbilar, batterier, solpaneler, höghastighetståg och fartyg. De kinesiska planerna har mål, tidsfrister, ansvariga och avsatta resurser. Den europeiska handelspolitiken gentemot Kina, hur hård den än blir, förblir en ordnad reträtt. Tullar, kvoter och ”Made in Europe”-klausuler skyddar under några år det som finns utan att skapa det som saknas. Utan ett industriellt projekt tjänar de bara till att bromsa en nedgång som verkar ohejdbar.
Översättning: Palmin Pieretti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.