Gamla europeiska laster exponeras i Ceuta

Gamla europeiska laster och profitdrivande kolonialism exponeras i Ceuta, skriver Pino Arlacchi i Il Fatto Quotidiano 2 augusti 2026.

Medelhavet rymmer tre lämningar från kolonialtiden som ingen vill kalla vid deras rätta namn: Gibraltar, Ceuta och Melilla. Tre avvikelser som den europeiska retoriken om ”värderingar” och ”folkrätt” helst inte vill se, men som den migrationskris som just nu har brutit ut i Ceuta brutalt har satt i rampljuset igen.

Gibraltar är ett spanskt territorium som överlämnades till Storbritannien genom Utrechtfördraget 1713, ett krigsbyte från det spanska tronföljdskriget. London har i tre århundraden vägrat att återlämna det, trots att FN redan 1946 upptog det på listan över icke-autonoma territorier som ska avkoloniseras.

Ceuta och Melilla är spanska enklaver på marockanskt territorium: Melilla ockuperades av den kastilianska kronan 1497, fem år efter Granadas fall; Ceuta, som erövrades av portugiserna 1415, övergick till Spanien i och med den iberiska unionen och erkändes som spansk erövring genom Lissabonfördraget 1668.

Madrid vägrar att överlämna båda till Rabat med ett märkligt argument: när dessa territorier erövrades existerade den moderna marockanska staten inte. Ett bräckligt argument – ett marockanskt sultanat fanns ju faktiskt, och det höll dessutom stånd – men framför allt ett tveeggat argument: det är precis den princip som Spanien förnekar och åberopar mot London när Madrid gör anspråk på Gibraltar. Madrid åberopar avkolonisering på den europeiska sidan av sundet och avvisar den på den andra sidan, i det marockanska Rif-området, bara några mil bort. London gör tvärtom. Hyckleriet är fullständigt symmetriskt.

Marocko skulle alltså ha all rätt i sin sak, om landet inte i sin tur hade smittats av det europeiska koloniala viruset. Rabat gör anspråk på Ceuta och Melilla i den territoriella integritetens namn, men har sedan november 1975 invaderat och ockuperat Västsahara, en före detta spansk koloni som FN sedan 1963 betraktar som ett territorium som ska avkoloniseras: Afrikas sista koloni. 

Marocko försvarar området med näbbar och klor mot Polisariofrontens kamp för självständighet, i strid med den rätt till självbestämmande som fastställts av FN och mot domarna från Europeiska unionens domstol, som i oktober 2024 ogiltigförklarade avtalen mellan EU och Marocko som omfattade de saharawiska resurserna.

Och västvärlden, som gör anspråk på att kunna undervisa hela världen om internationell rätt, har till slut belönat ockupanten: USA:s erkännande 2020, som byttes mot en normalisering av förbindelserna mellan Marocko och Israel, banade väg för Spanien, Frankrike och Storbritannien, ända fram till säkerhetsrådets resolution i oktober 2025 som i praktiken lade den folkomröstning som lovats saharawierna i trettio år på hyllan. Folks rättigheter har än en gång offrats på affärsintressenas och geopolitikens altare.

Om det fortfarande fanns en riktig FN och inte den nuvarande skuggan av en organisation, som hålls som gisslan av vetorätter och stormakter, skulle detta vara ämnet för en internationell konferens som relativt enkelt skulle kunna lösa alla de nämnda fallen i enlighet med principerna om självbestämmande och territoriell integritet: förhandlad återlämning av enklaverna, garantier för befolkningarna, äkta folkomröstningar under internationell övervakning, från Rif till Sahara till Gibraltarsundet. Jag har sett det på nära håll under åren i Glaspalatset: FN-apparaten kan åstadkomma resultat när stormakterna ger den utrymme att göra det.

Ingen är utan synd och ingen kan kasta den första stenen. Men just därför måste ju någon börja. Och Spanien, som styrs av socialisterna och som har gjort det historiska minnet till sin egen fana, skulle ha möjlighet att ta det första steget mot att rensa bort kolonialismens efterverkningar i Medelhavet genom att inleda förhandlingar om Ceuta och Melilla – precis som man kräver av London när det gäller Gibraltar. Men istället svarar det värsta Europa på det enda sätt det kan: genom att skrika om invasionen av de afrikanska barbarerna. I spetsen står återigen Italien, som inför de tiotusentals desperata människor som simmat in till Ceuta (och omedelbart tvingats vända tillbaka) har upphävt Schengenavtalet med Spanien och stängt sjö- och luftgränserna mot ett vänligt och allierat land. Madrid har kallat in den italienske ambassadören.

Inrikesministeriet har medgett att kontrollerna kommer att ske ”stickprovsvis”, det vill säga att de i praktiken är obefintliga. Ren och skär showpolitik. Ingen praktisk effekt, maximal propagandistisk effekt. Man anklagar Spanien för svaghet gentemot fienden vid gränsen, som om en marockansk pojke som simmar mot Europa vore en hel armé, och man tiger om den främsta orsaken till allt detta: en postkolonial ordning som aldrig riktigt har avvecklats och som skapar absurda gränser; och absurda gränser som leder till tragedier (fyra tusen döda på tjugo år bara längs dessa stängsel).

Kolonierna vid Medelhavet är inte någon pittoresk rest från historien. De är ett levande bevis på att västvärlden aldrig har tagit itu med sitt förflutna, och att man hellre militariserar konsekvenserna än att undanröja orsakerna. Så länge detta är fallet kommer Ceuta att fortsätta fyllas av människor och Europa av murar.

Pino Arlacchi

Översättning: Palmino Pieretti