Island kommer att hålla en folkomröstning lördag 29 augusti 2026 om huruvida man ska återuppta förhandlingarna med Europeiska unionen (EU) om medlemskap.
Bryssel är i desperat behov av en utrikespolitisk framgång, men islänningarna är motvilliga.
Island har varit medlem i Nato sedan 1949, men har ingen armé.
Ändå har Island, av olika historiska skäl, hittills stått utanför EU. Efter att bara ha varit helt självständigt sedan 1944 har rädslan för att förlora suveränitet och inflytande som en mindre nation, särskilt över den viktiga fiskerisektorn, drivit motvilja mot medlemskap. Fortfarande finns starka skäl att vara skeptisk eftersom Islan kommer att hamna på "smörsidan" i EU och vara med att betala fallerande sydeuropeiska ekonomier.
Så länge Storbritannien var med hindrades medlemskap av starka känslor i samband med "torsklkrigen".
1958–1961 (”första torskkriget”), 1972–1973 (”andra torskkriget”) och 1975–1976 (”tredje torskkriget”) ledde till att Island stegvis utvidgade sin fiskegräns från 12 till 200 sjömil 1976.
Ibland gick det våldsamt till och minst två personer fick sätta livet till när London gick bröstgänges tillväga. Inte mod! sjöng The Corsetts 1976 till tonerna av In the Mood,
Island har redan idag, liksom Norge och Liechtenstein, tillgång till EU:s inre marknad genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
Den i Europa grasserande russofobin lär inte bita lika bra i Island. Ryssland hjälpte ibland Island under torskkrigen och när ekonomin kraschade 2008 var det Ryssland som Reyjkavik bad om ett nödlån.
Washingtons planer på att "köpa" eller "ta" Grönland och oro över ett försvagat Nato utlöste en ny debatt om EU-medlemskap gav ny fart åt en gammal debatt på ön.
Island ansökte formellt om EU-medlemskap 2009, under en socialdemokratisk/grön koalitionsregering, under en djup ekonomisk kris. Formella förhandlingar inleddes 2010 och gjorde initialt snabba framsteg.
Dessa avbröts 2013 när en konservativ regering återvände till makten, innan förhandlingarna kunde diskutera de känsliga frågorna om fiske och jordbruk.
År 2015 förklarade den isländska regeringen ensidigt att de redan långt gångna förhandlingarna var avbrutna, vilket återspeglar traditionell konservativ EU-skepticism särskilt inom fiskerinäringen.
Europeiska kommissionen har sedan dess antagit ett annat rättsligt yttrande och anser att ansökan fortfarande är giltig och förhandlingarna endast pausade. Bryssel ville som vanligt inte take no for an answer.
Förslaget om nya förhandlingar drivs av en "vänster"-koalition bestående av Socialdemokraterna (Samfylkingin), Liberala Reformpartiet (Viðreisn) och det populistiska mittenvänsterpartiet Folkepartiet (Flokkur fólksins). Dock är endast socialdemokraterna och liberalerna för att gå med i EU.
Folkepartiet gick dock bara med på att hålla folkomröstningen utifrån principen att det isländska folket ska ha det sista ordet i att avgöra frågan om EU-anslutning en gång för alla. Att öka direktdemokratin är ett av partiets huvudmål.
När parlamentet godkände folkomröstningen den 28 maj 2026 efter kontroversiella diskussioner röstade endast åtta parlamentsledamöter emot, 14 (av 63) avstod från att rösta och en knapp majoritet, 34 ledamöter, röstade för. Folkomröstningen, som ursprungligen var planerad till 2027 enligt koalitionsavtalet, kommer istället att äga rum så tidigt som den 29 augusti 2026, vilket återspeglar de tongivande partiernas brådska att utnyttja geopolitiska spänningar för att baxa in ön i EU.
Men allt eftersom folkomröstningskampanjen fortskridit har säkerheten spelat en mindre roll än väntat, med fokus i allt högre grad på inrikesfrågor, särskilt ekonomi, suveränitet och fiske.
Enligt färska opinionsundersökningar skulle 53 procent av islänningarna rösta för att återuppta medlemskapsförhandlingarna, jämfört med 47 procent emot. Med en så liten marginal kan valdeltagandet bli avgörande i folkomröstningen.
Viktigt är att stödet för en folkomröstning inte motsvarar stödet för att faktiskt gå med i EU. 54 procent är motståndare till EU-medlemskap och endast 46 procent för. Många islänningar håller fortfarande fast vid traditionella argument mot medlemskap och är fortfarande inte övertygade om att en anslutning till blocket kommer att tjäna Islands intressen. Vissa menar också att Island gynnas av att behålla sin egen valuta och oberoende penningpolitik.
Fiske är en del av DNA:t i Islands ekonomi och identitet, och kommer sannolikt återigen att bli ett hinder i alla nya förhandlingar. Men frågan är om det räcker till som argument för att hålla Island utanför EU, dit den politiska eliten - i synnerhet "vänstern - strävar.
Om det går till en andra, avgörande folkomröstning och väljarna då avvisar EU-medlemskapet, skulle det för lång tid framöver lägga sordin på medlemsivrarna. Så hur det än går på lördag är inget förlorat. Brysselbyråkraterna har gott om tid att göra bort sig och kommissionen i dess nuvarande sammansättning kommer snart att vara ett minne blott.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.