EU:s utrikestjänst hotad

 

Webtidningen POLITICO granskar 29 junu EU:s utrikestjänst vars överlevnad är hotad. Mycket av kritiken handlar om "höge kommisionären" Kaja Kallas odiplomatiska agerande.

Redan när utrikestjänsten tillkom 2011 fanns en tanke att den inte fick vara för stark. Därför har den två chefer, dels Europeiska rådet som består av ministrar från medlemsländerna, dels EU-kommissionen. 

Ett och ett halvt decennium senare håller den röriga EU-kompromissen på att falla sönder.

Ställd inför budgetnedskärningar, en kamp om talanger och brist på politiska verktyg för att backa upp sin diplomatiska roll har utrikestjänsten, som nu leds av Estlands tidigare premiärminister Kaja Kallas, förlorat i en utdragen maktkamp med kommissionen som leds av Ursula von der Leyen – medan nationella regeringar, som till stor del har behållit sin utrikespolitiska självständighet, också överväger reformer.

Under Kallas ledning har organisationen samlat EU-länderna för att genomföra 20 sanktionspaket mot Ryssland, vilka alla misslyckats med att syftet att hejda Rysslands framryckning.

Kritiker säger att organisationens mål att främja europeiska intressen runt om i världen – av särskilt intresse för mindre nationer som saknar ett eget omfattande diplomatiskt nätverk – har vacklat på grund av brist på tydliga mål och verktyg för att göra jobbet.

Detta utspelar sig i realtid. Kallas har lanserat ett slags svar, presenterat en ny ledarstruktur och lovat att genomföra interna reformer efter sommaren för att stärka utrikestjänsten, enligt en högt uppsatt EU-tjänsteman.

Men alla är inte övertygade om att det kommer att räcka för att vända utvecklingen.

”Det finns en grupp i både rådet [som representerar de 27 nationella regeringarna] och kommissionen som vill upplösa utrikestjänsten”, sade en EU-tjänsteman, som vill vara anonym.

Kallas har också mött ständig kritik från EU-baserade diplomater som anser att hon körde över dem under de första månaderna av sin mandatperiod i Bryssel.

Europeiska rådets president António Costas roll, som (på hans webbplats står det) ”har haft ett nära samarbete med partners världen över för att stärka EU:s roll och dess globala relationer”, ger ytterligare en dimension. Det var Costas stabschef, Pedro Lourtie, som kontaktade tjänstemän i Moskva två gånger under de senaste veckorna när EU letade efter sätt att återuppta förhandlingarna med Rysslands president Vladimir Putin.

Medan Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot offentligt har försvarat utrikestjänsten och dess ledare Kallas – och mindre nationer säger att de drar nytta av dess diplomatiska nätverk – har regeringar vägrat att lägga fram konkreta planer för att stärka dess makt och resurser.

Ursula von der Leyen – som till skillnad från Kallas inte behöver enhälligt stöd från EU:s regeringar för varje politiskt drag – har utnyttjat krissituationer för att stärka sin diplomatiska profil och därmed stärka kommissionen.

Detta var fallet när hon reste till Egypten 2024 för att underteckna ett ekonomiskt partnerskap på 7 miljarder euro med Kairo trots att hon inte hade något formellt mandat från EU:s ledare. 

Det var också fallet när von der Leyens stabschef, Björn Seibert, deltog i högnivåsamtal med USA om att avsluta Rysslands krig mot Ukraina i november 2025.

 

Och det var fallet förra veckan när kommissionen välkomnade en delegation av talibantjänstemän för att ta itu med migrationsfrågor. 

Var och en av dessa exempel rör frågor som faller under EU:s verkställande myndighet – främst migration och utvecklingsbistånd, påpekar kommissionens tjänstemän. Men sammantaget antyder ett minskande område för utrikestjänsten.

Ingenstans har striden mellan utrikestjänsten och kommissionen varit så skarp som i EU:s förhållningssätt till Israel, särskilt sedan de Hamasledda attackerna den 7 oktober 2023. von der Leyen har använt sin Medelhavskommissionär, kroatiskan Dubravka Šuica, för att ta ledningen inom ett område som, återigen, många inom utrikestjänsten anser borde vara deras domän.

Šuica har ibland agerat som von der Leyens informella representant för utlandsuppdrag, inklusive att delta i februari månads invigningsmöte för Trumps fredsstyrelse, en internationell organisation ledd av USA som syftar till att övervaka ett vapenvila och återuppbyggnadsinsatser i Gaza.

Sedan reste Šuica till Israel den 22 juni för att lägga den politiska grunden för att förlänga mandatet för två EU-uppdrag i palestinska territorier, vilket kräver israeliskt godkännande.

Medan hon var där höll hon en presskonferens med Israels utrikesminister Gideon Sa'ar – som bara några dagar tidigare hade meddelat att han avbröt all kontakt med Kallas på grund av rapporter om att hon hade använt ordet "apartheid" för att beskriva hans land, uttalanden som hon varken har förnekat eller bett om ursäkt för.

Tjänstemän från både kommissionen och utrikestjänsten tonade ner det pinsamma i att hålla en presskonferens mellan en EU-kommissionär och en minister som inte vill tala med Europas officiella chefsdiplomat. Šuicas resa hade varit "länge planerad", liksom Kallas samtidiga resa till Amman, Jordanien, enligt EU-tjänstemän.

Men konflikten var obestridlig: Den ena sidan av EU, dess verkställande gren, fortsatte sina vanliga affärer med Israel. Den andra sidan – utrikestjänsten – kunde inte längre tala med sin israeliska motsvarighet.

von der Leyens diplomatiska engagemang har lett till enstaka protester från EU:s huvudstäder – som när Frankrikes Barrot i ett tal inför EU-ambassadörer i mars uppmanade kommissionens ordförande att respektera gränserna för sin roll.

Men motståndet från EU:s huvudstäder mot vad flera tjänstemän beskrev som kommissionens ”maktövertagande” har hittills begränsats till retorik.

Det som ytterligare förstärker kriskänslan är vad otaliga anställda vid kommissionen och utrikestjänsten beskriver som en personlig rivalitet mellan Kallas och von der Leyen.

Även om kommissionens ordförande godkände Kallas utnämning, och båda kommer från Brysseldynastier – Kallas far var vice ordförande i kommissionen och von der Leyens var en av Europas första tjänstemän – har den höga representantens frispråkiga stil stridit mot von der Leyens  kyligare inställning.

Mer än en gång har kommissionens talespersoner officiellt tagit avstånd från Kallas offentliga uttalanden, till exempel när hon använde ordet ”cancer” för att beskriva effekten av Kinas industriella överkapacitet på kommissionen.

Omvänt har Kallas ibland låtit frustrationen över von der Leyens auktoriära stil glida ut, och i hemlighet  minst en gång jämfört kommissionens ordförande med en diktator, enligt en högt uppsatt EU-tjänsteman.

[...] von der Leyens kommission har duplicerat eller replikerat utrikestjänstens funktioner, såsom enheten med ansvar för förbindelserna med Mellanöstern och Nordafrika, som tidigare huvudsakligen låg inom den diplomatiska grenen.

Utrikestjänsten har drabbats av en våg av avgångar. I maj avslöjade POLITICO att generalsekreteraren för utrikestjänsten, Belén Martínez Carbonell, lämnade sin post efter mindre än två år på jobbet.

Kallas presenterade förra veckan en ny ledargrupp som inkluderar den tidigare holländska försvarsministern Kajsa Ollongren som ersättare för Martínez Carbonell.

Nomineringen av David Cvach, Frankrikes tidigare ambassadör till Nato, till biträdande generalsekreterare för fred och säkerhet, tillsammans med Matti Maasikas, som har bekräftats som biträdande generalsekreterare efter att ha gjort det i en tillförordnad egenskap, understryker önskan att stärka utrikestjänstens säkerhetsmässiga meriter.

Andra tjänstemän är fortfarande skeptiska och säger att förändringarna sannolikt inte kommer att förändra den grundläggande antagonistiska dynamiken med kommissionen, särskilt som utrikestjänsten kan drabbas av budgetnedskärningar i blockets nästa sjuårsbudget, den fleråriga budgetramen, som ska träda i kraft 2028. De 27 nationella regeringarna och Europaparlamentet skulle behöva gå med på detta.

politico.eu