KKP 105 år: Vision om en mer rättvis värld

Zhou Enlai, Mao Zedong och Zhu De under den Långa marschen.

105-årsdagen av grundandet av Kinas kommunistiska parti, som infaller 23 juli, är mer än en historisk milstolpe, skriver Einar Tangen, geopolitisk expert i Beijing.

Den markerar utvecklingen av en av den moderna tidens mest betydelsefulla politiska institutioner. Under sin existens har partiet lett Kina genom nationell befrielse, statsbyggande, ekonomisk modernisering och, i allt högre grad, arbetet med att forma den internationella samhällsutvecklingen. Oavsett om man delar Kinas politiska system eller inte är dess historiska betydelse obestridlig.

Kinas historia handlar inte enbart om ekonomisk tillväxt. Den handlar om en civilisation som återuppbyggt sig själv efter mer än ett sekel av utländska invasioner, inre splittring och nationell förödmjukelse.

När Kinas kommunistiska parti grundades 1921 var landet politiskt splittrat, ekonomiskt utarmat och militärt svagt. Qingdynastins fall hade lämnat efter sig rivaliserande krigsherrar som kämpade om makten. Utländska stater kontrollerade kinesiska territorier genom ojämlika fördrag. Den japanska invasionen hade orsakat en förödelse av nästan ofattbar omfattning. Fattigdomen var utbredd, läs- och skrivkunnigheten låg och den förväntade livslängden uppgick till omkring 35 år.

Partiets första stora bedrift var att återupprätta landets suveränitet. Utan suveränitet hade ett självständigt nationellt utvecklingsarbete varit omöjligt. Den andra bedriften var att skapa politisk enhet. Splittring ersattes av en fungerande nationell regering med förmåga att administrera en av världens största befolkningar. Den tredje bedriften var att bygga de institutioner som krävdes för en långsiktig utveckling.

Denna grund får ofta mindre uppmärksamhet än de ekonomiska reformer som följde, trots att det var just den som gjorde reformerna möjliga.

Kinas modernisering började med nationsbyggandet. Omfattande läskunnighetskampanjer gav dramatiskt fler människor tillgång till utbildning. Samtidigt tilläts etniska minoriteter att bevara sina egna språk och traditioner, medan den stora majoriteten antog mandarin som gemensamt nationalspråk för att stärka kommunikationen och rörligheten mellan olika regioner. Folkhälsokampanjer höjde medellivslängden. Infrastruktur knöt samman tidigare isolerade samhällen. Utbildning upphörde att vara ett privilegium för en liten elit och blev i stället grunden för nationens utveckling.

Kulturen spelade en lika viktig roll.

Kina sökte inte modernisering genom att överge sin egen civilisations identitet. I stället anpassades marxismen till kinesiska förhållanden samtidigt som man hämtade inspiration från tusenåriga kulturella traditioner som betonade utbildning, social harmoni, meritokrati, familjeansvar, långsiktigt tänkande och ett effektivt styrelseskick. Modernisering blev därmed en process där historisk kontinuitet förenades med institutionell innovation, snarare än ett avståndstagande från det gamla till förmån för det nya.

De ekonomiska reformerna och politiken för "öppning mot omvärlden" påskyndade denna omvandling.

Sedan 1978 har Kinas ekonomi vuxit från omkring 150 miljarder amerikanska dollar till närmare 19 biljoner dollar. Mer än 800 miljoner människor har lyfts ur extrem fattigdom, vilket enligt Världsbanken motsvarar nästan tre fjärdedelar av den globala fattigdomsminskningen. Den förväntade livslängden har stigit till nästan 79 år. Läskunnigheten överstiger nu 97 procent. Kina står för mer än en fjärdedel av världens samlade tillverkningsproduktion. Landet har världens största nätverk för höghastighetståg med en total längd på över 48 000 kilometer. Sju av världens tio mest trafikerade containerhamnar finns i Kina. Dessutom är Kina världens största producent av elfordon, batterier, solpaneler och utrustning för förnybar energi, samtidigt som landet snabbt gör framsteg inom artificiell intelligens, kvantdatorer, nya material, bioteknik och rymdteknik.

Dessa resultat var inte förutbestämda.

Kommunistpartiet har själv genomgått flera utvecklingsfaser. Det började som en ideologisk grupp med ambitionen att förändra samhället, utvecklades till en revolutionär rörelse med målet att befria nationen och blev därefter, när det tagit makten, en administrativ kraft med ansvar för att återuppbygga ett sönderslaget land. I dag har det utvecklats till ledningen för en modern socialistisk stat som förvaltar en av världens mest avancerade och komplexa ekonomier, i en tid som präglas av geopolitiska motvindar, klimatförändringar och ett ekonomiskt paradigmskifte i spåren av den digitala revolutionen.

Kinas framgång bygger i hög grad på en egenskap: förmågan att anpassa sig.

Kommunistpartiet har gång på gång visat en pragmatisk förmåga att justera sin politik utan att överge sina övergripande mål. Lokala försök genomförs innan reformer införs nationellt. Framgångsrika lösningar byggs ut, medan mindre lyckade revideras eller överges. Styrning ses som en fortlöpande process för att lösa praktiska problem, snarare än att försvara ideologisk ortodoxi eller ge tomma löften. Planering, genomförande och årliga utvärderingar utgör de verktyg genom vilka Kina uppnår sina mål.

Lika betydelsefull har partiets satsning på ledarskapsutveckling varit. Att styra ett land med över 1,4 miljarder invånare kräver en administrativ kapacitet av exceptionell omfattning. Partiet har därför konsekvent betonat vikten av att identifiera, utbilda, befordra och behålla personer med förmåga att hantera allt mer komplexa ansvarsområden. Meriter, disciplin, erfarenhet och långsiktig planering har blivit kännetecken för Kinas styrningsmodell.

Inget av detta innebär att utvecklingen varit felfri.

Kina har upplevt allvarliga politiska misslyckanden. Det stora språnget och Kulturrevolutionen medförde enorma mänskliga och samhälleliga kostnader. Samtidigt visade reformperioden något minst lika betydelsefullt: en institutionell förmåga till självkorrigering. I stället för att förbli fångat i tidigare misstag har Kina varit berett att ompröva sin utvecklingsstrategi när det varit nödvändigt, samtidigt som de långsiktiga nationella målen har legat fast. Denna vilja att utvecklas är en av partiets största institutionella styrkor.

Det folkliga stödet speglar denna utveckling.

För kinesiska familjer mäts framsteg genom konkreta erfarenheter snarare än politisk teori: bättre skolor, fler möjligheter, bättre sjukvård, högre disponibla inkomster, en bättre miljö, längre livslängd, modernare transporter, bättre bostäder, stigande inkomster och tryggare samhällen. Dessa förändringar har skett successivt över flera generationer.

Den nationella stoltheten har också blivit nära förknippad med den ekonomiska utvecklingen. Partiet satte punkt för det som ofta kallas "Förödmjukelsens århundrade" och återgav det kinesiska folket tron på landets framtid. Ekonomisk modernisering och nationell återupprättelse betraktas numera som ömsesidigt förstärkande processer snarare än som separata mål.

Kina går nu in i nästa fas av sin utveckling.

Tyngdpunkten har förskjutits från snabb ekonomisk tillväxt till tillväxt av hög kvalitet. Den femtonde femårsplanen fokuserar på avancerad tillverkningsindustri, vetenskaplig innovation, artificiell intelligens, bioteknik, grön utveckling, inhemsk konsumtion och teknologisk självförsörjning. Demografiska förändringar, miljömässig hållbarhet och geopolitisk konkurrens har ersatt fattigdomsbekämpning som de främsta politiska utmaningarna.

Partiets ambitioner sträcker sig emellertid numera bortom Kinas egna gränser.

Den 17 juni 2026, endast några veckor före partiets 105-årsjubileum, publicerade Statsrådets informationskontor vitboken En mer rättvis och jämlik global styrning: Kinas principer, förslag och åtgärder. Tidpunkten var betydelsefull. Dokumentet fungerar både som ett politiskt program och som en historisk markering och speglar Kinas övergång från att huvudsakligen fokusera på nationell utveckling till att också föreslå reformer av den internationella samhällsstyrningen.

Vitboken introducerar Initiativet för global samhällsstyrning som den fjärde pelaren i Kinas internationella vision vid sidan av Initiativet för global utveckling, Initiativet för global säkerhet och Initiativet för global civilisation.

Tillsammans bildar dessa fyra initiativ ett sammanhängande ramverk.

Utveckling skapar välstånd.

Säkerhet skapar stabilitet.

Civilisation främjar ömsesidig förståelse mellan olika kulturer.

Samhällsstyrning bygger de internationella institutioner som kan upprätthålla fred, utveckling och samarbete.

Snarare än fyra fristående förslag utgör de en integrerad vision för hur en alltmer sammanlänkad och multipolär värld ska kunna styras.

Kinas argument är inte att den internationella världsordning som växte fram efter andra världskriget bör överges.

Tvärtom.

Vitboken bekräftar uttryckligen Förenta nationernas centrala roll och principerna i FN-stadgan. Ur Kinas perspektiv ligger problemet inte i stadgan i sig, utan i att vissa internationella institutioner inte längre på ett tillfredsställande sätt speglar dagens verklighet.

Det internationella system som etablerades efter 1945 växte fram i en värld som skilde sig avsevärt från dagens. Vid den tiden stod stora delar av Afrika fortfarande under kolonialt styre. Kina var ett fattigt land och de flesta utvecklingsländer hade mycket begränsat inflytande över globala beslutsprocesser.

Världen har sedan dess förändrats i grunden.

Utvecklingsländerna utgör i dag den överväldigande majoriteten av världens befolkning och står för en allt större andel av den globala ekonomiska produktionen. Enbart Kina bidrar med omkring 30 procent av den globala ekonomiska tillväxten. Tillväxtekonomierna svarar för huvuddelen av framtida efterfrågan, investeringar och utbyggnaden av infrastruktur.

Samtidigt har representationen inom många internationella institutioner förändrats betydligt långsammare.

Därför förespråkar Kina reformer snarare än att ersätta det nuvarande systemet.

Vitboken förespråkar ett starkare Förenta nationerna samtidigt som utvecklingsländerna – särskilt Afrika och det bredare Globala syd – ges större representation i säkerhetsrådet och andra internationella institutioner. Den stöder också reformer av Internationella valutafonden och Världsbanken så att rösträtten bättre återspeglar dagens globala ekonomiska fördelning. Vidare argumenterar boken för att internationella regler för artificiell intelligens, cyberspace, yttre rymden, djuphaven och polarområdena bör utvecklas genom samarbete snarare än att domineras av ett fåtal mäktiga stater.

Bakom dessa förslag ligger fem grundläggande principer: alla staters suveräna jämlikhet, respekt för internationell rätt och FN-stadgan, genuin multilateralism, människocentrerad utveckling samt praktiskt samarbete i stället för ideologisk konfrontation.

Denna vision finner starkt gehör i stora delar av det Globala syd.

Allt fler utvecklingsländer menar att de institutioner som styr handel, finans, utveckling och säkerhet bättre bör återspegla dagens demografiska förhållanden, ekonomiska realiteter och utvecklingsprioriteringar. Målet är inte att montera ned det internationella systemet, utan att göra det mer representativt, mer demokratiskt och mer rättvist.

Kinas egen utvecklingserfarenhet präglar detta synsätt.

Landets modernisering visar att nationer kan uppnå välstånd utan att överge sin egen historia, kultur eller sina institutioner. Utveckling kräver inte ideologisk likriktning. Olika civilisationer kan legitimt välja olika vägar till modernisering samtidigt som de samarbetar inom en gemensam internationell ram.

Livet självt är dynamiskt. Varje lösning ger upphov till nya utmaningar. Varje generation ställs inför problem som tidigare generationer aldrig kunnat föreställa sig.

Framgångsrik samhällsstyrning kräver därför förmågan att anpassa sig utan att förlora den strategiska inriktningen.

Detta kan i slutändan komma att definiera Kommunistpartiets största prestation under de gångna 105 åren.

Partiet har utvecklats från en revolutionär organisation till den styrande institutionen i en modern socialistisk stat. Det har lett en av historiens mest omfattande fattigdomsbekämpningskampanjer, övervakat en av de snabbaste industrialiseringsprocesserna som någonsin dokumenterats och söker nu bidra till utvecklingen av den globala samhällsstyrningen.

Kinas resa är därför ännu inte avslutad.

Den nationella återupprättelsen fortsätter. Teknologisk konkurrens, demografisk omställning, miljömässig hållbarhet och geopolitisk osäkerhet kommer att prägla nästa utvecklingsfas.

Partiets strategi tyder på att Kinas framtid inte längre enbart betraktas ur ett inhemskt perspektiv. Nationell återupprättelse knyts i allt högre grad samman med skapandet av en mer representativ internationell ordning där utvecklingsländer får större möjligheter, större inflytande och ett större deltagande.

Lanseringen av Initiativet för global samhällsstyrning på tröskeln till partiets 105-årsjubileum symboliserar denna övergång. Efter att ha återuppbyggt Kina menar partiet att nästa historiska uppgift är att bidra till uppbyggnaden av ett mer rättvist, jämlikt och inkluderande internationellt system – ett system som bevarar Förenta nationerna, reformerar de globala institutionerna så att de bättre speglar 2000-talets verklighet och säkerställer att det Globala syd inte bara blir en deltagare i den globala samhällsstyrningen utan också en av dess främsta arkitekter.

Einar Tangen är jurist och senior forskare vid CIGI, Centre for International Governance Innovation, och internationell kommentator med inriktning på geopolitik och den globala ekonomin. Han är verksam i Peking och specialiserar sig på Kinas roll i global styrning och urban utveckling.

Översättning: Lennart Palm