Glenn Diesen svarar sina häcklare

Glenn Diesen skriver i Aftenposten:

"Detta är ett svar på sociologen och författaren Kjetil Rolness kommentar den 24 maj och namninsamlingen från 37 anställda vid Universitetet i Sørøst-Norge den 23 maj.

Det finns två konkurrerande hypoteser om vad som startade Ukrainakriget och hur det kan lösas.
Den första hypotesen är att Ryssland är en imperialistisk makt som bara vill ta över sitt grannland. I så fall borde Norge skicka vapen för att öka insatsen, annars kommer det att uppmuntra till nya invasioner.
Den andra hypotesen är att Ryssland fruktar NATO-expansionen som ett existentiellt hot. I så fall bör Norge erkänna Rysslands säkerhetsproblem och hitta lösningar för odelbar säkerhet. Vapen skulle då leda till Ukrainas förstörelse och ett eventuellt kärnvapenkrig med NATO.

Detta är en viktig fråga för vår överlevnad som kräver diskussion om ryska säkerhetsfrågor. Men i Norge diskuterar vi aldrig säkerhetsfrågor hos våra motparter, som Ryssland, Kina eller Iran. Allt är en kamp mellan gott och ont, mellan demokrati och auktoritärt styre där fred skapas när hjältarna besegrar skurkarna.

Vi är så övertygade om vår egen moraliska överlägsenhet att våra motståndare är omoraliska och därför illegitimma.

Mina kollegor vid Universitetet i Sørøst-Norge skriver att de tar avstånd från mina politiska ståndpunkter och ”står på Ukrainas sida” (Aftenposten, 23 maj). Hela deras premiss bygger på den första hypotesen. Detta tyder på att de som är för att skicka vapen står på Ukrainas sida medan de som är för diplomati och förhandlingar står på Rysslands sida.

Jag argumenterar för den andra hypotesen som en pro-ukrainsk position och jag anser att den norska politiken att ”vapen är vägen till fred” samt vad som i praktiken har varit en bojkott av diplomati i över tre år medan hundratusentals har dött på slagfältet, har bidragit till Ukrainas förstörelse och för oss närmare ett kärnvapenkrig för var dag som går.

När jag argumenterar för att NATO provocerade fram kriget är det inte för att jag ”tar Rysslands parti”, utan för att avspänning kräver ett erkännande av att vi har bidragit till konflikten.

Sedan 2008 har jag varnat för NATO:s expansion i Ukraina eftersom det skulle leda till krig. Detta är inte en ”anti-ukrainsk” attityd.

Förre statsministern Kåre Willoch (H) hävdade 2014 att Viktor Janukovitj (Ukrainas president 2010–2014) avsattes i en kupp och att Ryssland tog Krim för att de fruktade Nato. När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 sade statsminister Jonas Gahr Støre (Ap) att det inte var möjligt att skicka vapen till Ukraina. Idag är detta helt oacceptabla åsikter och båda skulle anklagas för att vara ”språkrör för Kreml”.

Huruvida den första eller den andra hypotesen är korrekt kan diskuteras, men i dagens hysteriska Norge är ingen debatt möjlig. Vi har bara de moraliska samt ”pro-ukrainska” på ena sidan som stödjer den officiella sanningen om statsmakt och på den andra sidan finns Putin-apologeter, ”pro-ryssar”, ”språkrör för Kreml”, putinister och andra synonymer till förrädare. Detta är författaren George Orwells ”två minuter av hat”, där känslosamma slagord och hårda anklagelser är avsedda att kommunicera, men ett seriöst argument kan inte formuleras.

Jag var nyligen med på en debatt på NRK . Utgångspunkten för debatten verkar tydlig: Motparten bör argumentera för varför den bästa politiken är att skicka fler vapen samt försvara varför Norge inte pratar med Ryssland nu och jag bör argumentera för varför Norge inte borde skicka vapen, utan snarare prata med Ryssland.

”Debatten” blev istället en teater där de som ”stödde Ukraina” skulle avlegitimera ”språkrör för Kreml” och Putins ”nyttiga idioter”.

Ute på gatorna rev folk ner politiska affischer i tron att detta var precis som att slåss mot Hitler och politiker varnade för ryska agenter.

Jag argumenterar för det som var norsk politik fram till 2022. Norska politiker är väldigt besatta av rysk propaganda, men borde ta en djup titt i spegeln.

Den 20 november 2021 varnade jag för att krig snart skulle vara oundvikligt om vi inte ändrade kurs. Tio dagar tidigare hade USA och Ukraina undertecknat ett avtal som, enligt den tidigare topprådgivaren till den tidigare franske presidenten Nicolas Sarkozy, ”övertygade Ryssland om att de måste attackera eller bli attackerade”. I norska medier tolkades detta som att jag legitimerade en invasion och det insisterades på att jag var tvungen att skylla på Ryssland.

Professor Sven G. Holtsmarks faktagranskning av mig (Vagant), som hyllas av sociologen och författaren Kjetil Rolness (Aftenposten, 24 maj), är bara ett påhitt.

Till exempel påstås det att CIA-chefen William J. Burns aldrig antydde att Ryssland skulle känna sig tvunget att ingripa och att han inte ens använde ordet ”ingripa”. Burns skrev att NATO:s expansion skulle kunna leda till en situation ”som skulle tvinga Ryssland att besluta om huruvida de ska ingripa… Ryssland måste besluta om huruvida de ska ingripa; ett beslut som Ryssland inte vill behöva ställas inför.”

Min uppmaning till läsaren är att se vad jag faktiskt skriver, läsa mina källor och jämföra dem med bevakningen i media. På vilken sida återfinns propagandan?

Mina kollegor och Rolness hänvisar till ansvar för yttrande. Men när de presenterar skiljelinjerna mellan oss som ”pro-ukrainska” kontra ”pro-ryska”, vilseleder de läsarna. I mina ögon är det de som vägrar att erkänna den andra sidans säkerhetsbekymmer och förtalar alla oliktänkande som har lett till krig.”

https://www.aftenposten.no/.../glenn-diesen-svarer-hva-er...