Ukrainas bönder förblöder - jorden säljs ut

Rök stiger upp från en brinnande åker i Charkovregionen i juli 2022. (Foto: Huvuddirektoratet för den statliga räddningstjänsten i Ukraina i Charkiv oblast)

Det är välkänt att Rysslands invasion av Ukraina driver upp de internationella spannmålspriserna och hotar världens livsmedelsförsörjning. Det sker medan Ukrainas vidsträckta och bördiga sädesfält, "Europas kornbod", färgas röda av blodet från Ukrainas bönder, skriver Øystein Steiro Sr.

Mindre väl känd är den mycket kontroversiella jordreformen 2021 som drivits fram av EU, Europeiska utvecklingsbanken (EBRD), Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken (WB) efter Maidan-revolutionen 2014 trots starkt motstånd från landets 8 miljoner bönder.

Det är också dåligt känt att privatiseringen av den enorma jordbruksmarken som tidigare ägdes av staten har lagt Ukrainas jordbruk öppet för giriga oligarker, stora europeiska och nordamerikanska jordbruksföretag och ett antal centralbanker och investeringsfonder i väst.

Och få vet att den norska statens pensionsfond, vår egen Oljefond, är en av nyckelaktörerna på ägarsidan i flera av dessa. Detta är inte oproblematiskt, för som professor Oleana Borodina vid National Academy of Sciences of Ukraine (NASU) uttrycker det;

"I dag kämpar och dör tusentals pojkar och flickor från landsbygden, bönder, i kriget. De har förlorat allt. Reglerna för fri försäljning och köp av mark liberaliseras och annonseras allt mer. Detta är verkligen ett hot mot ukrainarnas rätt till sitt land, som de ger sina liv för.”

Detta avslöjas i en sensationell och noggrant dokumenterad rapport med titeln War and Theft: The Takeover of Ukraine’s Agricultural Land’ från The Oakland Institute i Kalifornien.

Med 330 miljoner hektar åkermark ligger en stor del av världens bördigaste jordbruksmark i Ukraina. Misslyckad privatisering och en korrupt regim har sedan 1990 lett till att en ny klass av ukrainska oligarker, tillsammans med ett dussin stora västerländska jordbruksföretag, dels tagit över eller direkt stulit drygt 93 miljoner hektar bördig jordbruksmark.

Det motsvarar ett område dubbelt så stort som Krimhalvön, som ryssarna militärt annekterat.

Privatiseringen drivs på av EU och finansieras huvudsakligen av offentliga västerländska finansinstitutioner med EBRD i spetsen, tillsammans med privata nordamerikanska och europeiska banker och investeringsfonder som Vanguard Group, BNP Asset Management Holding, Goldman Sachs och Norges Bank Investment Management genom lån och köp av aktieposter i de stora jordbruksföretag som har fått etablera sig i Ukraina.

Drygt 28 % av landets odlingsareal är, enligt rapporten från The Oakland Institute, redan privatiserad och övertagen av oligarker, korrupta individer och stora internationella jordbruksföretag registrerade i skatteparadis som Cypern och Luxemburg. Än så länge disponeras den återstående arealen fortfarande av landets cirka 8 miljoner bönder.

Medan oligarkerna och de sex största jordbruksföretagen fått nästan motsvarande 18,3 miljarder svenska kronor i förmånliga lån från EBRD, IMF och Världsbanken under de senaste 15 åren, har de 8 miljonerna bönder i Ukraina fått blygsamma 54,8 miljoner kronor i lån från samma källor. Många bönder i Ukraina lever nu under fattigdomsgränsen.

Norska oljefonden är en av de största utländska ägarna i Ukrainas jordbruksnäring. 2020 hade Oljefonden aktier i både Kernel och MHP S.E. Kernel är det största jordbruksföretaget i Ukraina och registrerat i Luxemburg med oligarken Andriy Verevskyi som huvudägare. Verevskyi är Ukrainas 16:e rikaste person. MHP är det tredje största jordbruksföretaget i Ukraina, registrerat på Cypern och med Yuriy Kosyuk, landets 10:e rikaste person, som huvudägare.

Kosyuk har varit involverad i ett flertal kontroverser relaterade till skatteflykt och användningen av utländska skalföretag. Medan Oljefonden ser ut att ha sålt ut Kernel äger de fortfarande aktier i MHP. De har även köpt in sig i Ovostar Union NV, som är Europas femte största äggproducent.

Privatiseringen av jordbruket är en direkt följd av det storskaliga anpassningsprogram som EU, EBRD, IMF och Världsbanken tvingat igenom som en förutsättning för att finansiera de enorma statsunderskott som Ukraina länge brottats med.

Trots att Ukraina är Europas brödkorg och rikt på resurser är Ukraina ett av världens fattigaste länder, med en genomsnittlig BNP per capita 2021 på motsvarande ca. 50 800 svenska kronor och med 41,3 % av befolkningen under fattigdomsgränsen 2019 före kriget. Utlandsskulden har mångdubblats. Med 609 miljarder svenska kronor i statsskuld 2022 är det bara Argentina och Egypten som har en större skuldbörda till Internationella valutafonden.

Som en förutsättning för att integrera Ukraina i EU:s inre marknad tvingade EU också fram omfattande ekonomiska reformer och framför allt ett omfattande privatiseringsprogram.

The Association Agreement and Deep and Comprehensive Free Trade Areas (DCFTA), som förhandlades fram mellan EU och Ukraina 2014 och som trädde i kraft 2017, är ganska likt vårt eget EES-avtal. Huvudmålet från EU:s sida är detsamma: att säkerställa ömsesidigt marknadstillträde och EU:s tillgång till Ukrainas resursbas.

Detta har lett till omfattande reformer, bland annat inom energisektorn. Det har lett till samma konsekvenser som anslutningen till energidirektivet och ACER-avtalet har gett för Norge: kraftigt ökade och inflationsdrivande energipriser.

Det var ett krav från EU att det statsägda jordbruket skulle privatiseras, att moratoriet för försäljning av jordbruksmark från 2014 skulle hävas och att i stället en marknad för försäljning av jordbruksfastigheter skulle etableras. I kombination med utbredd korruption inom administrationen och ett dysfunktionellt rättsväsende lämnade det upphävda moratoriet 2020 vägen öppen för Ukrainas oligarker.

De följer samma procedurer för att lägga beslag på statlig egendom och resurser som de ryska oligarkerna använde efter Sovjetunionens kollaps. Jag såg det själv i Ryssland på 1990-talet. Den enda skillnaden är att oligarkerna i Ukraina får omfattande stöd från EU, europeiska och nordamerikanska banker samt västerländska investeringsfonder, som vår egen Oljefond.

Det är en paradox att sedan Ryssland annekterat Krimhalvön med hjälp av brutal militärmakt, så har ukrainska oligarker och västerländska jordbruksföretag tagit över dubbelt så mycket mark med hjälp av EU och västligt kapital.

Detta sker samtidigt som Ukrainas 8 miljoner bönder, som tidigare arbetat i de statliga kollektiven, förblöder på slagfältet i ett proxykrig mellan Ryssland och USA/EU. Och det händer samtidigt som den amerikanska och europeiska vapenindustrin, inklusive Kongsberg Gruppen ASA, där norska staten är huvudägare, håvar in pengar på kriget som aldrig förr.

Drivkrafterna bakom kriget i Ukraina är många och varierande. Det handlar om mycket mer än bara ett försvarskrig mot rysk expansionism, som vi får höra i västerländsk mainstream-media.

 Øystein Steiro Sr.
Vaktmästare

 Källa: document

Övers: Lennart Palm

Nyhetsbankens not: Ryssland har beslutat att inte förlänga det s k spannmålsavtalet, som ger Ukraina möjlighet att exportera spannmål sjövägen. Orsaken är att västmakterna inte genomfört de lättnader i sanktionerna som möjliggör för Ryssland att exportera sin spannmål.