20 okt. 2022

Nonsensfri Ukrainanalys, del I

Det ryska gasledningsnätet. "Brotherhood" = brödraskap = Bratstvo. Källa: Die Zeit


Nyhetsbanken börjar här publiceringen av en rapport från Swiss Policy Research (SPR)
om den senaste tidens politiska och militära utveckling i Ukrainakriget.

SPR grundades 2016 och är en oberoende, partipolitiskt obunden och ideell forskargrupp i Schweiz som undersöker geopolitisk propaganda. Gruppen är sammansatt av oberoende akademiker och får inga externa medel förutom läsardonationer.

I det första avsnittet av tre analyseras energisituationen. Lennart Palm har översatt.

I en tidigare analys har det visat sig att beslutet att frikoppla Europa från den ryska energiförsörjningen, i motsats vad som sägs i utbredda rapporter i media, var ett helt västerländskt geostrategiskt beslut, inte ett ryskt beslut eller en rysk vedergällning: medan Ryssland fortfarande velat exportera olja och gas och ta emot valutaintäkter har Nato-länderna och särskilt USA velat minska de ryska exportintäkterna och det ryska ekonomiska inflytandet i Europa.

Således stängdes Jamal-rörledningen i maj av Polen, Soyuz-rörledningen i maj av Ukraina, Nord Stream II-rörledningen förblev stängd på grund av USA:s påtryckningar och Nord Stream I-rörledningen stängdes i september av Ryssland på grund av västerländska sanktioner som förhindrade reparation och återlämnandet av flera gasturbiner (se kartan över rörledningar nedan).

I september var endast gaspipelinen Bratstvo till Ukraina och Västeuropa och TurkStream-pipelinen till sydöstra och centrala Europa i drift, även om vissa länder vägrade betala i euro till Gazprom Bank på grund av EU:s sanktioner mot ryska finansinstitutioner. Dessutom erbjöd Ryssland sig att leverera ytterligare gas genom Nord Stream II-ledningen, som underhålls av Ryssland självt, så snart Tyskland ville öppna den.

Under de senaste månaderna har dock flera nya och viktiga svängningar ägt rum när det gäller rysk energiinfrastruktur och rysk energiförsörjning till Europa.

I juni beslutade EU att förbjuda ryska sjöburna oljeleveranser senast i januari 2023. Dessutom beslutade Tyskland och några andra EU-länder att stoppa ryska oljeleveranser via den stora Druzjba-pipelinen (Druzjba = vänskap).  Därpå tillkännagav EU och USA sin avsikt att införa ett globalt "pristak" på rysk oljeexport, troligen genom att rikta sanktioner mot länder eller försäkringsbolag som inte gick med på detta. USA hoppades att OPEC-länderna skulle stödja oljepristaket, men så blev inte fallet: OPEC ställde sig i början av oktober istället på Rysslands sida och minskade ytterligare sin oljeproduktion.

I augusti stängde Ukraina för en kort tid oljeledningen Druzjba till Europa i enlighet med EU:s finansiella sanktioner mot Ryssland. I september krävde Ukraina betalning av transitavgifter från Ryssland för gasledningen Sojuz som Ukraina hade stängt redan i maj; om tvisten om transitavgifter eskalerar kan Ukraina eller Ryssland besluta sig för att stänga den större gasledningen Bratstvo till Europa.

Den 22 september hävdade den ryska säkerhetstjänsten att den hindrat en ukrainsk sabotageoperation mot TurkStream-rörledningen till havs; Kiev nekade, men hade tidigare genomfört en framgångsrik drönarattack mot ett ryskt oljeraffinaderi. Den 12 oktober rapporterade Polen en mindre läcka i den polska grenen av oljeledningen Druzjba till Europa; det var inte omedelbart klart om detta läckage berodde på en olycka eller på sabotage.

Det viktigaste är dock att den 26 september – fyra dagar efter det påstådda ukrainska sabotaget av TurkStream och en dag innan öppnandet av den nya baltiska rörledningen från Norge via Danmark till Polen – skadade en serie explosioner NordStream I och II:s rörledningar mellan Ryssland och Tyskland. Även om ingen tog på sig ansvaret bekräftade europeiska experter att dessa explosioner nästan säkert var resultatet av en sabotageoperation.

Intressant nog, trots totalt fyra explosioner, förblev ett av de två rören i Nord Stream II uppenbarligen oskadat, och Ryssland förnyade sitt erbjudande om att leverera gas genom denna återstående linje. Dessutom betonade Ryssland att det är möjligt att reparera de skadade Nord Stream-rören, särskilt eftersom reservdelar redan finns lagrade i Tyskland. Ändå fick inget av dessa erbjudanden något svar; i stället utestängdes Ryssland från utredningen av explosionerna.

Sålunda tycks alla tillgängliga bevis tyda på en Nato-stödd sabotageoperation mot Nord Streams rörledningar, möjligen med USA och Storbritannien inblandade (dessa två länder leder och samordnar Natos militära svar mot Ryssland), liksom Danmark och Sverige (de två länder som kontrollerar havsområdet för explosionerna och utredningen), samt kanske Polen och Ukraina (de två länder som varit mest emot Nord Streams rörledningar).

Tysklands högsta politiska toppar kan ha blivit informerade om denna attack mot sin energiinfrastruktur, kanske inte. Före explosionerna var dock den tyska regeringen under ökande press, både från tyska väljare och från tysk industri, att öppna Nord Stream II-ledningen för att säkerställa leveranssäkerhet och överkomliga energipriser under den kommande vintersäsongen.press, både från tyska väljare och från tysk industri, att öppna Nord Stream II-ledningen för att säkerställa leveranssäkerhet och överkomliga energipriser under den kommande vintersäsongen.

Det har noterats att i juni i september amerikanska och NATO-militär genomfört marinövningar, inklusive undervattensövningar, i Östersjön nära platserna för de efterföljande rörledningsexplosionerna. Sådana övningar kan ha tjänat som en täckmantel för sabotageoperationen. Att bara sänka en fjärrstyrd undervattenssprängladdning kräver dock inte nödvändigtvis avancerad ubåtsteknik. I själva verket, enligt rysk information som vidarebefordrats till Tyskland av amerikanska CIA, har Ukraina försökt hyra en båt i Sverige för just detta ändamål.

Särskilt Storbritannien har planerat sabotageoperationer mot rysk energi- och transportinfrastruktur sedan våren, vilket nyligen läckta dokument avslöjade (se diskussion i kommande avsnitt). I efterdyningarna av explosionerna föreslog brittiska medier, med hänvisning till "anonyma militära källor", att Ryssland självt kan ha saboterat sin egen infrastruktur – en klassisk propagandaberättelse som har använts upprepade gånger sedan Ukrainakrigets början (se kommande avsnitt).

Samtidigt tackade den förre polske försvarsministern Radek Sikorski offentligt USA för sabotaget av Nord Stream och USA:s utrikesminister Anthony Blinken beskrev förstörelsen av rörledningarna som en "enorm strategisk möjlighet" att minska ryskt inflytande i Europa. Både USA:s president Biden och USA:s särskilde utrikesminister för politiska angelägenheter, Victoria Nuland ( “fuck the EU”), hade tidigare lovat att ”sätta stopp för Nord Stream”, på ”ett eller annat sätt”, om Ryssland skulle invadera Ukraina.

I själva verket skulle förstörelsen av Nord Stream kunna ses som kulmen på en 40-årig amerikansk ansträngning för att förhindra eller minska ryskt energiinflytande i Europa – eller europeiskt oberoende av USA-energi – som började med Reagans försök 1982 att stoppa eller fördröja byggandet av den västsibiriska gasledningen (Bratstvo) genom sanktioner och eventuellt sabotage.

Som svar på den nuvarande energisituationen har Europa försökt hitta nya gas- och oljeleverantörer, bland annat Norge, Algeriet, Azerbajdzjan (som nyligen invaderade Armenien), och särskilt genom amerikanska och arabiska flytgastransporter (LNG). Ändå kommer effekterna på kort och medellång sikt på försörjningstryggheten, energipriserna, industrin och jordbruket sannolikt att vara betydande, och här ser vi anledningen till att västerländska medier och regeringar har varit så ivriga att lägga skulden på Ryssland.

https://swprs.org/ukraine-war-new-developments/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.