Nyhetsbanken: Nonsensfri Ukrainanalys, del II

Människor bosatta på högra Dnjepr-stranden evakueras som en försiktighetsåtgärd
inför Kievtruppernas offensiv och en fruktad sprängning av Kachovkadammen.

Här följer del två av Nyhetsbankens redovisning av en rapport från Swiss Policy Research (SPR) om den politiska och militära utveckling i Ukrainakriget.

De schweiziska experterna finner bland annat att den amerikanska och europeiska strategin mot Ryssland i stort följer ett strategidokumentet som RAND Corporation framställde 2019 “Extending Russia”.

Den militära utvecklingen

I september inledde Ukraina en framgångsrik motoffensiv mot de ryska styrkorna i Ukraina och lyckades återerövra betydande territorier både i nordost (Charkov) och i söder (Cherson). Ukrainska trupper utnyttjade maximalt sin numeriska överlägsenhet, högträffsäkert långdistansartilleri från NATO-länder och spaningsinformation från både taktiska drönare och västerländska satelliter.

Även om Ukraina inte tillfångatog eller dödade något större antal ryska trupper, tvingades ryska enheter evakuera stora områden och dra sig tillbaka eller "omgruppera" till nya försvarslinjer. En reell möjlighet att den ukrainska militären kan försöka återerövra eller belägra staden Cherson kvarstår (se kartan nedan).

Som framgår av en tidigare analys trodde eller hoppades den ryska regeringen i början att den skulle uppnå sina mål i Ukraina genom en "särskild militär operation" med endast sin fredstida yrkesarmé (utan reservsoldater eller värnpliktiga), Donbass-milisen och Wagners legosoldater. Denna strategi baserades sannolikt på inrikespolitiska överväganden (särskilt ville man undvika att inkalla värnpliktiga) och en underskattning av Natos militära stöd till Ukraina.

Som svar på den framgångsrika ukrainska motoffensiven tvingades den ryska regeringen i slutet av september tillkännage en partiell mobilisering av 300 000 man. Det finns indikationer på att Ryssland i själva verket mobiliserar ännu fler män och att Vitryssland kommer att bidra med ytterligare trupper. Detta kan tyda på att Ryssland tänker inleda en storskalig mark- och flygoffensiv av andravärldskrigstyp med uppemot en halv miljon man, i ett försök att komma ut ur den nuvarande stationära skyttegravskrigföringen à la Första världskriget.

Men man kan också hävda att Ryssland har försökt följa en "legalistisk strategi": först erkänna Donbass-republikernas oberoende och be Ukraina att sluta attackera dem; sedan svara på en "begäran om hjälp" från republikerna genom att inleda en "särskild militär operation"; därpå organisera folkomröstningar i pro-ryska territorier och förklara dem ryska; sedan uppmana Ukraina att sluta attackera ryskt territorium; och slutligen mobilisera och förklara krig mot Ukraina.

Som tidigare noterats är det fortfarande troligt att Ryssland kommer att försöka erövra hamnstaden Odessa i söder (och därmed skära av Ukraina från Svarta havet) och avancera till floden Dnjepr för att därefter eventuellt gå mot Kiev från norr. Det förblir dock mycket svårt för Ryssland att erövra ukrainska storstäder utan att ta till storskalig förstörelse, belägringskrigföring eller gatustrider. Dessutom kan NATO i något läge besluta att skicka in trupper eller flygplan för att skapa en "säker zon" i västra Ukraina.

Samtidigt tillkännagav USA:s Pentagon skapandet av ett nytt kommando i Tyskland för att samordna USA/NATO-operationen i Ukraina. Ur folkrättssynpunkt befinner sig flera Nato-länder, inklusive USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike, sannolikt redan i krig med Ryssland, eftersom de tillhandahåller inte bara vapen utan också strategisk underrättelsetjänst och utbildning av ukrainska trupper.

Det finns också en Mellanöstern-vinkel på Ukrainakriget: Medan Iran har levererat kamikazedrönare till Ryssland, har Israel, som svar, levererat satellitunderrättelser till Ukraina.

När det gäller militära offer kan Ukraina t.o.m. oktober ha förlorat cirka 30 000 soldater (döda), Ryssland cirka 10 000 och Donbass-milisen cirka 5 000 soldater. Dessutom kan omkring 5 000 civila ha dött i västra och östra Ukraina. Om Ryssland inleder en storskalig markoffensiv kan både antalet militära och civila offer öka dramatiskt.

Ukrainsk motoffensiv (lila) och ryska flyganfall (röda prickar)

Källa: (BBC/ISW) Nyhetsbankens anmärkning: Kartan använder ukrainska namn på de ukrainska städerna, Kharkiv motsvarar alltså textens ryska namn Charkov.

Den politiska utvecklingen

På politisk nivå, och som vi tidigare förutsett, organiserade Ryssland i slutet av september folkomröstningar om självständighet och efterföljande införlivande eller annektering av fyra ukrainska regioner som för närvarande (delvis) kontrolleras av ryska trupper: Donetsk och Lugansk i Donbass-regionen och Cherson och Zaporozje i södra delen av landet.

Västerländska kommentatorer kallade dessa folkomröstningar falska och olagliga, men situationen är lite mer komplicerad: Donetsk och Lugansk ville ansluta sig till Ryssland redan 2014 och har sedan dess fått utstå åtta år av beskjutning och bombningar av Kiev, medan Cherson och Zaporozje fram till kuppen 2014 brukade rösta på proryska presidentkandidater, dock inte med över 90 % av rösterna. Uppenbarligen kan människor som inte velat hamna under rysk kontroll redan ha flytt från dessa regioner.

Dessutom hänvisar Ryssland till Kosovos självständighet 2008 – etablerad efter en militär kampanj av Nato mot Serbien och med stöd av FN:s Internationella domstol i Haag – som ett politiskt och juridiskt prejudikat. Icke desto mindre stödde endast fem länder i en nyligen icke-bindande omröstning i FN:s generalförsamling den ryska annekteringen av ukrainska territorier (45 länder avstod dock från att rösta).

Som svar på den ryska annekteringen lade USA och EU till nya sanktioner mot Ryssland. Även om pro-ryska kommentatorer påstår att Ryssland knappast påverkas av dessa sanktioner, är så inte fallet: ryska olje- och gasintäkter har börjat minska, den ryska federala budgeten måste skäras ned och den ryska mikroelektronikindustrin ligger minst tio år efter USA:s och Asiens. Dessutom har USA lyckats pressa Turkiet och andra länder att lämna det ryska kreditkortssystemet Mir. Trots detta går den ryska ekonomin, enligt The Economist, tydligen fortfarande bättre än de flesta europeiska ekonomier.

Sammantaget tycks den amerikanska och europeiska strategin mot Ryssland i stort följa de politiska, ekonomiska och militära åtgärder som föreslås i det välkända RAND-strategidokumentet från 2019 “Extending Russia” (se sammanfattningen nedan). Även om USA:s senaste försök till regimförändring i Venezuela (2019), Vitryssland (2021), Syrien (2011-), möjligen Kazakstan (2022) och Turkiet (2016) misslyckades, är destabiliseringen av den nuvarande ryska regeringen fortfarande en möjlighet och kan leda till antingen en mer västvänlig regering (liknande 1990-talet) eller en mer nationalistisk rysk regering.

“Extending Russia”: Sammanfattning av 2019 års RAND-rapport

Nyhetsbankens anmärkning: I tabellen visas fördelar, kostnader och risker samt sannolikheten för framgång av USA-åtgärder inom olika områden som ekonomi, geopolitik, ideologi, flyg- och rymdområdet, marinmilitärt, landmilitärt och ”Multdomain” i vilket senare ingår bedömningar av bl.a. följderna av uppsägningen av IFN-avtalet (Avtalet mellan USA och Sovjetunionen om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar).

Källa: RAND

Attacken på Krimbron

Tidigt på morgonen den 8 oktober – några timmar efter Rysslands president Putins födelsedag – exploderade en stor lastbilsbomb på Krimbron som förbinder det ryska fastlandet med Krimhalvön. Den ryska säkerhetstjänsten uppgav att sprängämnena var dolda i rullar av polyetenbyggfilm som i början av augusti hade skickats från den ukrainska hamnstaden Odessa till NATO-medlemsstaten Bulgarien, möjligen med hjälp av det spannmålsexportavtal som FN förmedlade i slutet av juli. I september skeppades frakten till Georgien, importerades till Ryssland och transporterades slutligen till Krim av en ovetande lastbilschaufför (se kartan nedan).

Enligt den ryska utredningen samordnades insatsen av den ukrainska säkerhetstjänsten vilket utifrån nu tillgängliga bevis verkar rimligt. Den oberoende amerikanska onlinetidningen The Grayzone publicerade dock dokument och e-postmeddelanden som nätfiskats från en hög brittisk militär underrättelseofficer och som visar hur brittisk militär underrättelsetjänst planerade eller övervägde en proxyattack mot Krimbron redan i april.

Även om den läckta brittiska planen föreslog en missilattack eller en undervattensattack, är det anmärkningsvärt att lastbilsbomben exploderade just vid den del av bron som rekommenderats

i det brittiska dokumentet (nära och över sjöfartsleden). Det verkar alltså möjligt att attacken mot Krimbron kan ha initierats eller övervakats av Storbritannien och utförts av den ukrainska säkerhetstjänsten.

Ryssland betraktade operationen mot Krimbron som en "terroristattack" och svarade

med över 200 kryssningsmissilangrepp mot mer än 100 militära, energi- och järnvägsinfrastrukturmål i Ukraina. New York Times noterade att de ryska anfallen var "omfattande, men inte så dödliga som de kunde ha varit" (cirka 20 personer dog totalt, inklusive militärer), vilket enligt tidningen föranledde "förnyade frågor om kvaliteten på Rysslands vapen."t-family: "Times New Roman"; mso-fareast-language: SV; mso-no-proof: yes;">

Leveransväg för bomben på Krimbron