10 feb. 2022

Putins Münchental 15 år


Idag är det 15 år sedan Vladimir Putin höll sit tal på säkerhetskonferensen i München den 10 februari 2007. 
Huvudpoängen i talet i München är att Ryssland inte är överens om projektet med en unipolär värld. USA och västvärlden påtvingar hela världen denna princip om unipolaritet och har misslyckats med detta.

Och inte bara Ryssland, stora delar av världen protesterar starkt mot det tillstånd där bara ett maktcentrum, en herrenation, en suverän styr. En unipolär värld har ingenting med demokrati att göra och är destruktiv för alla som befinner sig inom ramen för detta system.

Här följer talet i sin helhet.
Stort tack till den ärade fru förbundskansler, herr Teltschik, mina damer och herrar! Jag är mycket tacksam för inbjudan till en så representativ konferens, som samlat politiker, militärer, affärsmän och experter från mer än 40 länder.

Konferensens format tillåter mig att undvika ”överdriven artighet” och behovet av att tala i avrundade, behagliga, men tomma diplomatiska klichéer. Konferensen format tillåter mig att säga vad jag verkligen anser om internationella säkerhetsproblem. Och om mina resonemang tycks våra kollegor otillbörligt polemiska, tillspetsade eller oriktiga, ber jag er att inte bli arg på mig – det är bara en konferens.

Och jag hoppas att herr Teltschik inte slår på ”rödljuset” efter två eller tre minuter av mitt anförande.

Alltså. Den internationella säkerhetsproblematiken är mycket vidare än frågorna om militär och politisk stabilitet. Den omfattar även stabiliteten i den globala ekonomin, övervinnandet av fattigdomen, ekonomisk säkerhet och utvecklingen av dialogen mellan olika civilisationer.

Säkerhetens övergripande, odelbara karaktär uttrycks i dess grundprincip: ”Vars och ens säkerhet är allas säkerhet”. Som Franklin D.

Roosevelt sade några dagar efter andra världskrigets utbrott: ”När freden har brutits på ett ställe, oavsett var, är alla länders fred överallt i fara”.

Dessa ord är ännu idag relevanta. För övrigt vittnar även temat för vår konferens, ”Globala kriser – globalt ansvar”, om detta.

6 För bara två decennier sedan var världen ideologiskt och ekonomiskt splittrad och två supermakters enorma strategiska potentialer svarade för dess säkerhet.

Den globala konfrontationen förpassade ytterst svåra ekonomiska och sociala frågor till den internationella politikens och dagordningens periferi. Och precis som alla krig efterlämnade det ”kalla kriget” bildligt talat sina ”blindgångare”. Jag tänker på ideologiska stereotyper, dubbelmoral och blocktänkandets andra schabloner.

Den unipolära värld som föreslagits efter det ”kalla kriget” har inte heller förverkligats.

I mänsklighetens historia har det naturligtvis funnits perioder av unipolärt tillstånd och strävanden efter världsherravälde. Vad allt har det inte förekommit i mänsklighetens historia! Men vad är en unipolär värld? Hur man än har förskönat denna term innebär den så småningom i praktiken en enda sak: ett maktcentrum, ett kraftcentrum, ett centrum för beslutsfattandet.

Det är en värld där en styr, där en är suverän. Och det är till syvende och sist skadligt inte bara för alla dem som befinner sig inom detta system, utan också för den suveräna makten själv, eftersom det bryter ned den inifrån.

Och det har naturligtvis inget att göra med demokrati. Som vi vet råder det demokrati när majoriteten styr med hänsyn också till minoriteters intressen och åsikter.

På tal om det är demokrati något man ständigt undervisar Ryssland om. Men de som undervisar oss är av någon anledning inte särskilt villiga att lära sig själva.

Jag tror att i dagens värld är den unipolära modellen inte bara oacc-eptabel utan också omöjlig. Och inte bara av det skälet att ingen i dagens värld besitter tillräckliga militära, politiska och ekonomiska 7 resurser för ett unipolärt ledarskap. Utan framför allt för att själva modellen är dysfunktionell och inte kan utgöra en moralisk grund för den moderna civilisationen.

Samtidigt är allt som sker i världen idag, och diskussionen om detta har bara börjat, följder av försök att införa just detta begrepp i världens affärer, föreställningen om en unipolär värld.

Och vad har resultatet blivit? Ensidiga och ofta illegitima åtgärder har inte löst ett enda problem.

Dessutom har de ständigt genererat nya mänskliga tragedier och spänningar. Döm själva: krigen och de lokala och regionala konflikterna har inte minskat. Herr Teltschik påminde mycket försiktigt om detta. Och det dör inte färre människor i dessa konflikter än tidigare, utan rentav fler. Betydligt fler, betydligt fler! Idag bevittnar vi en nästan helt ohämmad hypertroferad användning av våld i internationella frågor, ett militärt våld som störtar världen i en avgrund av oupphörliga konflikter. Följden är att krafterna inte räcker till att slutligt lösa någon av dem. Det blir också omöjligt att lösa dem politiskt.

Vi ser att folkrättens grundläggande principer allt oftare åsidosätts.

Dessutom har en stats, framför allt naturligtvis Förenta staternas, normer och i stort sett hela rättssystem överskridit sina nationella gränser på nästan alla områden, såväl inom ekonomi, politik som på det humanitära området, och påtvingas andra stater. Och vem tycker om det? Vem tycker om det? I internationella frågor märker vi allt oftare en önskan att lösa en viss fråga med utgångspunkt från vad som så att säga är politiskt ändamålsenligt, grundat på gällande politisk konjunktur.

Och det är naturligtvis ytterst farligt. Det leder till att ingen längre kan känna sig trygg. Jag vill betona det – ingen känner sig trygg! 8 Eftersom ingen kan gömma sig bakom folkrätten som bakom en stenmur. En sådan politik blir naturligtvis en katalysator för kapprustning.

Våldsfaktorns dominans får oundvikligen en rad länder att försöka skaffa sig massförstörelsevapen. Dessutom har det dykt upp principiellt nya hot som terrorismen. Den var visserligen känd tidigare, men håller nu på att anta global karaktär.

Jag är övertygad om att vi har nått det avgörande ögonblick då vi på allvar måste begrunda den globala säkerhetsarkitekturen.

Och här är det nödvändigt att ta till utgångspunkt sökandet efter en rimlig balans mellan alla subjekt i det internationella samfundet.

Särskilt nu, när det ”internationella landskapet” på grund av den dynamiska utvecklingen av ett antal länder och regioner förändras så påtagligt och så snabbt.

Fru förbundskanslern har redan påmint om detta. Således är den totala bruttonationalprodukten i Indien och Kina mätt i köpkraftsparitet redan större än i Förenta staterna. Och för BRIC gruppen – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – överträffar BNP beräknad på samma sätt EU:s totala BNP. Enligt experter kommer detta gap inom överskådlig framtid bara att öka.

Det råder ingen tvekan om att den ekonomiska potentialen hos de nya globala tillväxtcentrumen oundvikligen kommer att omvandlas till politiskt inflytande och stärka multipolariteten.

I det sammanhanget kommer den multilaterala diplomatins roll att bli allt viktigare. Det finns inga alternativ till öppenhet, transparens och förutsägbarhet i politiken och våldsanvändning bör vara en verkligt exceptionell åtgärd – liksom användningen av dödsstraffet i vissa länders rättssystem.

Idag ser vi tvärtom en situation där länder som till och med förbju9 dit dödsstraff för mördare och andra brottslingar, farliga brottslingar, ändå har lätt att besluta sig för att delta i militära operationer som knappast kan kallas legitima. Men i dessa konflikter dödas människor – hundratals och tusentals oskyldiga människor! Samtidigt inställer sig frågan: ska vi passivt och hjälplöst vara åskådare till olika interna konflikter i enskilda länder, till auktoritära regimer och tyranner och till spridning av massförstörelsevapen? Det var i grunden den frågan som vår värderade kollega Lieberman ställde till förbundskanslern. Har jag förstått er fråga rätt (vänder sig till USA-senatorn Joseph Lieberman)? Det är naturligtvis en allvarlig fråga! Kan vi stå och titta på när det händer? Även jag ska försöka besvara er fråga. Naturligtvis bör vi inte bara likgiltigt se på.

Naturligtvis inte.

Men har vi redskapen att motverka dessa hot? Naturligtvis har vi det. Det räcker med att påminna om den senaste historien. Har det inte när allt kommer omkring skett en fredlig övergång till demokrati i vårt land? Det skedde en fredlig omvandling av sovjetregimen – en fredlig omvandling! Av en sådan regim! Med en sådan mängd vapen, inklusive kärnvapen! Varför måste man då numera vid varje lägligt tillfälle bomba och skjuta? Har vi verkligen i avsaknad av hot om ömsesidig förstörelse inte tillräckligt med politisk kultur eller respekt för demokratiska värderingar och för folkrätten? Jag är övertygad om att den enda mekanismen för beslut om användningen av militärt våld som en sista utväg måste vara FNstadgan.

Och i det sammanhanget förstod jag inte vad vår kollega, Italiens försvarsminister, nyligen sade, eller också uttryckte han sig oklart. Jag uppfattade det åtminstone som att han sa att våldsanvändning kan anses legitim endast om beslut fattats i Nato, EU eller i FN.

Om han verkligen anser det ser vi olika på saken. Eller också hörde 10 jag fel. Beslut om våldsanvändning kan endast räknas som legitima om de fattats i enlighet med FN:s grundvalar och inom dess ramverk.

Man får inte ersätta FN med vare sig Nato eller EU. Och när FN verkligen kommer att förena det internationella samfundets krafter, när FN verkligen kan reagera på händelser i enskilda länder, när vi befriats från åsidosättande av folkrätten, då kan situationen ändras.

Annars kommer vi bara att hamna i en återvändsgränd och upprepa allvarliga misstag. Samtidigt måste man naturligtvis komma dithän att folkrätten får universell karaktär, både till sin innebörd och i reglernas tillämpning.

Man får heller inte glömma att ett demokratiskt tillvägagångssätt i politiken förutsätter diskussion och minutiöst utarbetande av besluten.

Mina damer och herrar! Den potentiella faran för destabilisering av de internationella relationerna är förknippad med den uppenbara stagnationen på nedrustningsområdet.

Ryssland förordar förnyad dialog i denna viktiga fråga.

Det är viktigt att bevara stabila grundvalar för det internationella rättsliga nedrustningsarbetet och samtidigt se till att kärnvapennedrustningen fortsätter.

Vi har kommit överens med Förenta staterna om att minska våra strategiska kärnvapenmissiler till 1 700–2 200 kärnstridsspetsar senast den 31 december 2012. Ryssland har för avsikt att strikt fullgöra sina skyldigheter. Vi hoppas att våra partner kommer att agera lika transparent och inte skjuta upp elimineringen av några hundra överflödiga kärnladdningar för alla eventualiteter, till en ”svart dag”. Och om USA:s nye försvarsminister här förklarade att USA inte kommer att gömma dessa överflödiga vapen vare sig i lager, ”under kudden” eller ”under täcket”, föreslår jag att vi alla besvarar det med stående 11 ovationer. Det skulle vara ett mycket viktigt uttalande.

Ryssland följer strikt icke-spridningsavtalet och den multilaterala kontrollen av missilteknologi och avser att göra det även i fortsättningen.

De principer som anges i dessa dokument är av universell karaktär.

I detta sammanhang vill jag påminna om att Sovjetunionen och USA på 1980-talet undertecknade ett avtal om avskaffande av en hel klass av medel- och kortdistansmissiler, men det dokumentet gavs ingen universell karaktär.

Redan idag har ett antal länder sådana missiler: Demokratiska folkrepubliken Korea, Republiken Korea, Indien, Iran, Pakistan och Israel. Många andra länder i världen utvecklar dessa system och planerar att utvidga sina vapenarsenaler med dem. Men bara USA och Ryssland har förpliktat sig att inte skapa sådana vapensystem.

Det är klart att vi under sådana förhållanden måste tänka på att trygga vår egen säkerhet.

Men vi kan samtidigt inte tillåta uppkomsten av nya, destabiliserande högteknologiska vapen. Jag talar förstås om de åtgärder som vidtagits för att förhindra nya områden för konfrontation, särskilt i yttre rymden. ”Star Wars” är som vi vet inte en fantasi utan verklighet.

Redan i mitten av 1980-talet uppfångade våra amerikanska partner i praktiken en av sina egna satelliter.

Militariseringen av rymden skulle enligt Rysslands uppfattning kunna provocera fram oförutsägbara konsekvenser för det internationella samfundet, inget mindre än början på enm nukleär era. Och vi har upprepade gånger tagit initiativ som syftar till att förhindra vapen i rymden.

Idag vill jag informera er om att vi har utarbetat ett förslag till fördrag om att förhindra spridningen av vapen i yttre rymden. Inom en 12 snar framtid kommer det att skickas till våra partner som ett officiellt förslag. Låt oss arbeta tillsammans med detta.

Vi kan inte heller undgå att oroas av planerna på att utplacera delar av ett missilförsvarssystem i Europa. Vem behöver en ny omgång i kapprustningen, som i så fall blir oundviklig? Jag betvivlar starkt att européerna själva gör det.

I realiteten finns det inga missilvapen som hotar Europa, med en räckvidd på 500 till 800 mil, i något enda av de så kallade problemländerna.

Det kan heller inte förväntas inom en överskådlig framtid.

Och en hypotetisk uppskjutning av exempelvis en nordkoreansk raket till amerikanskt territorium via Västeuropa strider uppenbarligen mot ballistikens lagar. Som vi säger i Ryssland vore det som att använda ”högra handen för att nå vänster öra”.

Och när jag befinner mig i Tyskland kan jag inte undgå att nämna det kritiska tillståndet för avtalet om konventionella rustningar i Europa (CFE).

Det CFE-avtal som hade förhandlats fram undertecknades 1999.

Det tog hänsyn till en ny geopolitisk verklighet – Warszawapaktens upplösning. Sedan dess har det gått sju år och endast fyra stater har ratificerat detta dokument, däribland Ryssland.

Natoländerna har öppet förklarat att de inte kommer att ratificera fördraget, inklusive dess bestämmelser om begränsningar på flankerna (om utplacering av en viss mängd väpnade styrkor på flankerna), så länge Ryssland inte drar tillbaka sina militärbaser från Georgien och Moldavien. Våra trupper kommer att dras tillbaka från Georgien och det dessutom skyndsamt. Dessa problem har vi löst tillsammans med våra georgiska kollegor och det är känt för alla. I Moldavien återstår en styrka på femtonhundra soldater som fyller fredsbevarande funktioner och skyddar kvarvarande ammunitionslager från 13 sovjettiden. Och vi diskuterar ständigt denna fråga med herr Javier Solana (Nato:s generalsekreterare), han vet vår ståndpunkt. Vi kommer att fortsätta att arbeta i denna riktning.

Men vad är det som sker samtidigt? I Bulgarien och Rumänien inrättas så kallade lätta amerikanska framskjutna baser med fem tusen man i varje. Det visar sig att Nato har placerat sina framskjutna styrkor nära våra gränser, medan vi, som strängt uppfyller avtalet, inte reagerar på dessa åtgärder.

Jag finner det uppenbart att Nato:s utvidgning inte har något att göra med moderniseringen av själva alliansen eller med att garantera säkerheten i Europa. Tvärtom – det är en allvarlig provocerande faktor som sänker det ömsesidiga förtroendet. Och vi måste i rättvisans namn ha rätt att få veta mot vem denna utvidgning är riktad? Och hur gick det med de försäkringar våra västerländska partner gav efter upplösningen av Warszawapakten? Var finns nu dessa försäkringar? Dem nämner man inte ens längre. Men jag tillåter mig att påminna publiken om vad som sades. Jag skulle vilja citera ett tal Nato:s generalsekreterare, herr Wörner, i Bryssel den 17 maj 1990. Han sade då: ”Själva det faktum att vi är beredda att inte utplacera Nato-trupp utanför Tysklands territorium ger Sovjetunionen fasta säkerhetsgarantier”.

Var finns dessa garantier? Stenar och betongblock från Berlinmuren har sedan länge spritts som souvenirer. Men vi får inte glömma att murens fall blev möjligt tack vare det historiska val som bland annat vårt folk – det ryska folket – gjorde till förmån för demokrati och frihet, öppenhet och ett uppriktigt samarbete mellan alla medlemmar i den stora europeiska familjen.

Nu försöker man pådyvla oss nya skiljelinjer och murar, som visserligen är virtuella, men ändå skär igenom och delar vår gemensam14 ma kontinent. Ska det verkligen krävas ytterligare många år, årtionden och generationer av politiker för att ”avveckla” och ”demontera” dessa nya murar? Mina damer och herrar! Vi stöder också entydigt ett stärkande av icke-spridningssystemet. Existerande folkrätt tillåter länder att bygga upp en teknologi för upparbetning av kärnbränsle i fredliga syften.

Och många länder vill av goda skäl skapa sin egen kärnkraft som en grund för sitt energioberoende. Men vi förstår också att denna teknik snabbt kan ställas om till produktion av vapenmaterial.

Detta har framkallat allvarliga internationella spänningar. Ett slående exempel är situationen med Irans kärnenergiprogram. Om det internationella samfundet inte utarbetar rimliga lösningar på denna intressekonflikt, kommer världen i framtiden att skakas av liknande destabiliserande kriser eftersom det som vi alla vet finns fler tröskelländer än Iran. Vi kommer ständigt att stöta på risker för spridning av massförstörelsevapen.

I fjol tog Ryssland initiativ till bildandet av ett multinationellt uran-anrikningscentrum. Vi är öppna för att sådana centrum kan etableras, inte bara i Ryssland utan också i andra länder där det finns en legitim grund för fredlig kärnenergi. Stater som vill utveckla kärnenergi kan garanteras bränsleleveranser genom direkt deltagande i sådana centrum, som naturligtvis skulle stå under strikt kontroll av IAEA.

De senaste initiativen från USA:s president George W. Bush står i samklang med det ryska förslaget. Jag tror att Ryssland och USA är objektivt och i lika grad intresserade av att stärka systemet för icke-spridning av massförstörelsevapen och deras bärare. Just våra länder, som är ledande vad gäller nukleär och missilpotential, bör också vara ledande i utvecklingen av nya, strängare åtgärder på icke15 spridningsområdet. Ryssland är redo för ett sådant arbete och vi har konsultationer med våra amerikanska vänner.

På det hela taget bör det handla om att skapa ett system av politiska hävstänger och ekonomiska stimulanser som gör staterna intresserade av att inte skapa egen kapacitet för kärnbränslecykeln men samtidigt ger dem möjlighet att stärka sin energipotential genom att utveckla kärnkraften.

I detta sammanhang ska jag uppehålla mig vid det internationella energisamarbetet. Fru förbundskanslern var också kort inne på detta tema. Inom energisektorn avser Ryssland att skapa enhetliga marknadsprinciper för alla och transparenta villkor. Det är uppenbart att energipriserna måste bestämmas av marknaden och inte bli föremål för politisk spekulation, ekonomiska påtryckningar eller utpressning.

Vi är öppna för samarbete. Utländska företag deltar i alla våra större energiprojekt. Enligt olika uppskattningar är det närmare 26 procent av oljeutvinningen i Ryssland – var snäll och begrunda den siffran – nära 26 procent av oljeutvinningen som bedrivs med utländskt kapital i Ryssland. Försök att ge mig ett exempel på en lika omfattande rysk andel i någon västlig ekonomisk nyckelbransch. Det finns inga sådana exempel! Låt mig även påminna er om förhållandet mellan de investeringar som kommer till Ryssland och de som går från Ryssland till andra länder i världen. De förhåller sig ungefär som 15 till 1. Där har ni ett tydligt exempel på den ryska ekonomins öppenhet och stabilitet.

Ekonomisk säkerhet är ett område där alla har att följa enhetliga principer. Vi är redo för ärlig konkurrens, vilket den ryska ekonomin har allt större möjligheter till. Det är en dynamik som experter och våra utländska partner värdesätter objektivt. Följaktligen har OECD nyligen höjt Rysslands rating från fjärde riskgruppen till den tredje.

16 Och jag skulle vilja ta tillfället i akt här i dag i München att tacka våra tyska kolleger för deras hjälp med att åstadkomma detta.

Som ni vet har processen för Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen (WTO) gått in i sitt slutskede. Jag noterar att vi under långa, svåra samtal upprepade gånger fått höra tal om yttrandefrihet, frihandel och om lika möjligheter, men av någon anledning bara i förhållande till vår egen, den ryska marknaden.

En annan viktig fråga som direkt påverkar den globala säkerheten är kampen mot fattigdom, som många talar om. Vad är det som verkligen händer på det området? Å ena sidan tilldelas de fattigaste länderna finansiella resurser, och ibland ganska stora ekonomiska resurser, i biståndsprogram. Men ärligt talat, och det vet också många av er, tillägnar sig ofta företag från givarländerna delvis detta bistånd.

Å andra sidan fortsätter de utvecklade länderna att subventionera sitt jordbruk och begränsa ansra länders tillgång till högteknologi.

Låt oss kalla en spade för en spade: med ena handen ger man ”humanitärt bistånd” och med den andra inte bara konserverar man underutveckling, utan utnyttjar den också till egen vinning. De ökande sociala spänningarna i krisdrabbade områden leder oundvikligen till växande radikalism och extremism och ger näring till terrorism och lokala konflikter. Och om allt detta dessutom försiggår i exempelvis Mellanöstern i en miljö där många uppfattar den omgivande världen som orättvis, då uppstår en risk för global destabilisering.

Självklart bör världens ledande länder se detta hot. Och följaktligen bygga ett mer demokratiskt, rättvist system för de ekonomiska relationerna i världen, ett system som ger alla en chans och en möjlighet till utveckling.

I ett tal vid en säkerhetskonferens kan vi, mina damer och herrar, inte bortse från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa 17 och dess verksamhet. Som bekant har den skapats för att undersöka alla, jag betonar detta, alla aspekter av säkerheten: de militärpolitiska, ekonomiska och humanitära och dessutom hur dessa aspekter samverkar.

Vad ser vi idag i praktiken? Vi ser att denna balans uppenbarligen har rubbats. Man försöker omvandla OSSE till ett vulgärt redskap för att främja ett lands eller en grupp länders utrikespolitiska intressen mot andra länder. Och för denna uppgift har man även ”skräddarsytt” OSSE:s byråkratiska apparat som helt saknar koppling till grundarnationerna, liksom man har ”skräddarsytt” beslutsfattandet och användningen av så kallade ”icke-statliga organisationer”. Formellt är de oberoende, men finansieras för ett visst syfte och står därmed under finansiärernas kontroll.

Enligt OSSE:s grunddokument har organisationen på det humanitära området utformats för att på medlemsstaternas begäran bistå dem i enlighet med internationella normer för mänskliga rättigheter.

Detta är en viktig uppgift. Vi stöder det arbetet. Men det betyder inte inblandning i andra länders inre angelägenheter och ännu mindre att påtvinga dessa andra stater ett visst sätt att leva och utvecklas.

Det är uppenbart att en sådan inblandning inte främjar framväxten av verkligt demokratiska stater. Tvärtom gör det dem beroende och som en följd därav politiskt och ekonomiskt instabila.

Vi förväntar oss att OSSE ska vägledas av sina omedelbara uppgifter och bygga sina relationer med självständiga stater på en grundval av respekt, förtroende och öppenhet.

Mina damer och herrar! Avslutningsvis vill jag påpeka följande.

Vi och jag personligen får mycket ofta höra uppmaningar från våra partner, däribland de europeiska, att Ryssland måste spela en mer aktiv roll i världspolitiken.

18 Låt mig i det sammanhanget göra en liten anmärkning. Det är knappast nödvändigt att trycka på eller stimulera oss i den riktningen.

Ryssland är ett land med mer än tusenårig historia och har praktiskt taget alltid åtnjutit förmånen att kunna bedriva en självständig utrikespolitik.

Vi kommer inte heller idag att ändra på denna tradition. Men vi ser tydligt hur världen har förändrats och bedömer realistiskt vår egen förmåga och potential. Och naturligtvis vill vi också ha att göra med ansvarsfulla och oberoende partner för att i samverkan med dem bygga av en rättvis och demokratisk världsordning, som garanterar säkerhet och välstånd inte för ett fåtal, utan för alla.

Tack för uppmärksamheten.

Talet ingår i broschyren "Tre tal av Vladimir Putin" som finns att beställa från svensk-ryska vänskapsföreninmgen för 20 kr plus 26 kr i porto. Bankgiro 5106-5357.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.