4 dec. 2021

Svarta hål i Ann Lindes utrikespolitik

Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister, arbetar sedan 17 år 24/7 för att
få väst att besinna sig och gå från konfrontation till samtal.
OSSE-mötet i Stockholm har inte gett några påtagliga resultat och det var inte heller väntat. Men för att det ska ske någon öppning krävs också att parterna försmår se svagheten i den egna positionen.

Rysslands svaghet är uppenbar. Landet har inre problem upp över öronen och behöver mest av allt stabilitet i sin omgivning.

Vad behöver väst? Västsidan pockar på en hel del förändring. De vill förvandla Ukraina till ett Nato-land och förkorta kärnvapens inflygning till Moskva till 2 minuter.

OSSE-ledningen, dvs. just nu Sverige, har 40 gånger ställt förslaget att OSSE ska hålla en konferens om demokrati och mänskliga rättigheter med 10 000 deltagare i Warszawa, det land som just nu skriker högst av alla om rysk aggression och om behovet av att straffa den vitryske "diktatorn" för vad han inte har gjort EU.

Är det så konstigt att Ryssland inte vill medverka till en sådan propagandaploj?

Men det finns två grundläggande svagheter i den svenska positionen som jag vill peka på. De är av så enorm tyngd att jag jämför dem med svarta hål.

1 

Den ena svagheten är tesen  att "varje land har rätt att välja sin säkerhetspolitiska linje". Den tesen lanserades av godsägaren, f d statsministern Göran Persson för att försvara den totala passiviteten inför  de baltiska staternas och Polens anslutning till Nato, som totalt förändrade säkerhetsläget i Östersjön.

Då hade nyss hans mördade föregångare Olof Palme formulerat betänkandet "Gemensam säkerhet" som föreslog ett sätt att skapa en kärnvapenfri zon tvärsigenom Centraleuropa och flytta stormakternas positioner så långt möjligt från varandra.

Hela det synsättet lät Persson & Co gå i rännstenen. Idag hittar man inte ett ord om Palmekommissionen på svenska Wikipedia ens. Trots att en drös av tjänstemän arbetar i centrumet som bär hans namn.

Tesen är djupt felaktig. Inget land kan välja sin säkerhetspolitik utan att ta hänsyn till sina grannar. Däremot inrikespolitiken styr varje land efter eget skön och där ska ingen inblandning tolereras.

Persson & Co missuppfattade totalt frågan och den dåliga tes han formulerade har olyckligtvis gått in i den ena regeringsförklaringen efter den andra.

Inom utrikespolitiken gäller att "mitt tak är en annans golv" (Ferlin), ömsesidig hänsyn.

2
På OSSE-mötet kritiserade USA:s Antony Blinken Ryssland för att ha samlat 100 000 soldater vid Ukrainas gräns. Om det är sant betyder det att Ryssland gjort den säkerhetspolitiska bedömningen att USA:s och Storbritanniens militära uppladdning i Ukraina - med rådgivare, dödliga vapen som  Javelin och Bayraktar, USA-flottan  i Svarta havet och allt tätare överflygningar med strategiskt bombflyg - kräver förstärkta positioner längs gränsen till Ukraina som torde vara en av världens sämsta naturliga gränser, en bekväm väg för aggression mot Ryssland genom dess veka underliv.

Hur var det nu?
"Varje land har rätt att välja sin säkerhetspolitiska linje". Men när Ryssland av säkerhetspolitiska skäl stärker sitt försvar gäller plötsligt Persson/Lindes "princip" inte längre?

Konfrontationen i Ukraina beskrivs som låst mellan Kiev och Moskva. Men det finns en fundamental skillnad mellan de båda sidorna i konflikten. Ryssland stärker sitt eget försvar på sin sida gränsen.
USA och Storbritannien bygger upp militära positioner 800 resp 210 mil från sina huvudstäder på ett annat lands territorium. Det är ju denna förklädda Nato-uppbyggnad i Ukraina som väckt Rysslands oro. Utan den skulle säkerhetsläget vara ett helt annat.

Ann Linde gav klädsamt nog den ryska ledningen ett erkännande för det sätt som man medlade fram vapenvila mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Men det vore ännu mer klädsamt om hon ville erkänna uppenbara fakta om de andra fallen av s k rysk aggression.

På OSSE-mötet upprepades påståenden om att Ryssland angripit Georgien. Sanningen är den rakt motsatta och detta har fastställts av en undersökningskommission från EU, vilket numera ingen i Bryssel låtsas om.

Beträffande Krim vägrar man att ens låtsas om Krimbefolkningens rätt att efter flera folkomröstningar med förkrossande JA-majoritet återförenas med hemlandet.

Frihet åt Bangla Desh JA, om än på indiska bajonetter. Frihet åt Kosovo med Nato-bomber  JA. Frihet åt Skottland eller Katalonien efter folkomröstning, KANSKE. Frihet åt Nordcypern efter turkisk ockupation, NÅJA. Frihet åt Krim, ABSOLUT INTE.

Så ser den "principfasta" västerländska hållningen ut.

Och den illegitima ukrainska regim som kom till makten i Ukraina 2014 och omedelbart startade hets mot landets rysktalande är väst extremt ovillig att granska - inga nazistiska regementen och skändade judiska kyrkogårdar har förmått dem till det - eftersom det är USA:s och EU:s egen baby.

USA/EU kräver att de rysktalande som barrikaderat sig i Donbass frivilligt ska krypa ner i de massgravar som bereds åt dem.

Kort sagt: så länge väst inte erkänner Rysslands rättmätiga säkerhetsintresse av att inte ha offensiva Nato-baser vid sina gränser, vilket det fick löfte om när Warszawapakten upplöstes, så länge kommer samtalsklimatet att vara förgiftat.

Stefan Lindgren


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.