14 okt. 2020

Tredje "färgrevolutionen" i Kirgizistan


Både Ryssland, Kina och USA har inflytande i landet, men hittills har inga bevis för utländsk inblandning i den nuvarande politiska krisen framkommit.

Där skiljer det sig alltså från situationen i Vitryssland, där den utländska inblandningen är ganska uppenbar, skriver Pål Steigan på steigan.no.

Den centralasiatiska republiken Kirgizistan har drygt 5 miljoner invånare och ligger strategiskt vid gränsen till Kina. Landet gränsar också till Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Republiken har nu drabbats av en djup politisk och ekonomisk kris som har kastat in landet i kaos. Omfattande demonstrationer har brutit ut i huvudstaden Bisjkek. Den 6 oktober 2020 sändes kravallpolis mot demonstranterna och enligt landets hälsovårdsmyndigheter skadades 686 personer, varav 164 allvarligt. En person dödades.

Oron har pågått sedan valet den 4 oktober av president Sooronbaj Zjeenbekov. Oppositionen har ockuperat byggnader i huvudstaden, inklusive delar av parlamentet, och krävt presidentens avgång. Motkandidaten var den tidigare presidenten Almazbek Atambajev. Båda har tillhört det regerande socialdemokratiska partiet, vilket i sin tur är en fortsättning på det som var det kirgiziska kommunistpartiet, en avläggare till det sovjetiska kommunistpartiet. Den centrala valkommissionen har nu förklarat valet ogiltigt.

Det finns inga tydliga politiska skillnader mellan de två rivalerna. Analyser säger att konflikterna istället har rötter i klyftan mellan norr och söder om landet och rivalitet mellan olika klaner. Landet har haft två statskupp på 2000-talet, en 2005, den så kallade "tulpanrevolutionen"  och en under 2010, "melonrevolutionen". Både Ryssland, Kina och USA har inflytande i landet, men hittills har inga bevis för utländsk inblandning i den nuvarande politiska krisen framkommit. Där skiljer det sig alltså från situationen i Vitryssland, där den utländska inblandningen är ganska uppenbar.

Det turkiska bältet
En majoritet på över 73 procent av befolkningen i Kirgizistan är etniska turkar. De ingår i bältet av turkisktalande folk som sträcker sig från södra Balkan till långt in i Kina och hela vägen upp till nordöstra Sibirien.



Sovjetunionens kollaps fick storturkiska imperialister att drömma om ett stort turkiskt imperium från Xinjiang till Balkan och från Svarta havet till den arabiska öknen. Se Pan-Turkism. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan ser sig som efterträdare till Suleyman den store https://en.wikipedia.org/wiki/Suleiman_the_Magnificent och som ledare för de turkisktalande folken. Det faktum att Turkiet nu inte bara deltar i kriget mot Syrien utan också i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien, sprider nu också etniska konflikter till ett Centralasien som redan har många andra konflikter att hantera.

En del människor i de centralasiatiska staterna drömmer lite nostalgiskt om Turan , det storturkiska rike (från Egeiska havet till norra Kina) som de historiskt/etniskt tillhört (det var de som utgjorde det mongoliska oket, som skatteindrivare och lokala härskare åt mongolerna). Samtidigt har de starka historiska och kulturella band till Ryssland, som också är exportmarknad för deras produktion.

Armenien, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kazakstan och Kirgizistan är medlemmar av Den kollektiva säkerhetspakten, det post-sovjetiska Nato, som precis som Nato aldrig har åstadkommit någonting för sitt officiella syfte. Azerbajdzjan, Georgien och Turkmenistan är inte medlemmar.

Av de centralasiatiska staterna är Tadzjikistan den enda som har ett eget icke-turkiskt språk, nämligen persiska. Georgierna är (nu) aktivt anti-ryska och i Turkiets ficka, inte minst när det gäller den "oberoende" georgiska gränsenklaven Adjzarien, med hamnstaden Batumi. Turkiet ger dem en marknad, pengar och vapen.

Sidenvägen
Alla dessa länder är medlemmar i Shanghai Cooperation Organization, som till stor del är en fungerande organisation där Kina och Ryssland spelar de centrala rollerna. För Kina är det viktigt att upprätthålla stabiliteten i "stan-länderna" för sin strategi med Sidenvägs-bältet, och för Ryssland är det viktigt att undvika att USA eller Turkiet får ett starkt inflytande i Centralasien. De centralasiatiska staterna har alldeles för mycket att vinna på Sidenvägs-strategin  och förbindelserna med Kina för att vilja släppa den.

Men det hindrar inte vare sig Turkiet eller USA från att försöka kasta in en skiftnyckel i maskineriet, om inte annat så för att skada Kina.

Detta är geopolitik, det handlar om Det Stora Spelet  ännu en gång, men till skillnad från under det första decenniet av vårt århundrade är USA och Väst nu på nedgång, medan axeln Kina-Ryssland blivit starkare än någonsin, inte minst på grund av Washingtons sanktionspolitik.

Sedan Kina snabbt tagit sig igenom coronakrisen och redan har fått igång en stark tillväxt, tvärt emot sina västliga konkurrenter, har Central-Asien fått ännu en anledning att inte ödelägga förbindelserna med Beijing.

Pål Steigan 

9 oktober 2020

https://steigan.no/2020/10/kaos-i-sentral-asia/

1 kommentar:

  1. Kanske ska man vara aktsam med att kalla alla som talar språk i den turkiska språkfamiljen för "turkar", som ju f ö länge var ett skällsord.

    Om man Googleöversätter Hur är vädret? får man:

    Hava nasıl? tukiska
    Howa nähili? turkmenska
    Howава торышы ничек? tatariska
    ھاۋارايى قانداقراق؟ uighuriska
    Hava necədir? azeri
    Аба ырайы кандай? kirgiziska
    Ob-havo qanday? uzbekiska

    Okej, gemensamt har de ordet "hava" (två långa a:n), som är ett arabiskt ord som betyder luft.

    Stefan Lindgren

    SvaraRadera

Underteckna med ditt namn.