I två längre artiklar analyserar Godfree Roberts den kinesiska kulturrevolutionen 1966-69. Enligt wikipedia skördade denna "hundratusentals till miljoner" dödsoffer.
Roberts som rest i Kina och skrivit om landet sedan 1967 anser att det rörde sig om historiens första uppifrån initierade, fredliga revolution och den enda framgångsrika på 1960-talet
I alla fall framgångsrik för de nittio procenten.
29 november 2023
Det
fanns två skräckvälden om vi bara ville minnas och begrunda dem: det ena mördade
i het passion, det andra hjärtlöst kallblodigt; det ena varade bara några
månader, det andra hade varat i tusen år; Det ena tog tio tusen människors liv,
det andra hundra miljoners. Men vi ryser bara för den mindre terrorns
"fasor", den tillfälliga terrorns så att säga. Men vad är skräcken
för ett snabbt yxhuggs död jämfört med en livslång död genom hunger, köld,
förolämpningar, grymhet och hjärtesorg?
Mark
Twain.
Tidigare hävdade jag att
Mao gjorde mer gott och mindre skada än någon annan i historien, och i en essä om
den "stora hungersnöden" såg vi hur han räddade miljoner från
svältdöden, trots USA:s spannmålsembargo. Denna tvådelade essä fokuserar på
Maos sista decennium och på hans kulturrevolution, som lärde alla att läsa,
skriva, argumentera och rösta och som gjorde slut på Mark Twains "död av
hunger, kyla, förolämpningar, grymhet och hjärtesorg" för femhundra
miljoner bortglömda människor.
Revolutionens
födelse
Fransmännen
mördade 38 000¹ adelsmän under den franska revolutionen och firar
fortfarande detta varje år. Men även om kineserna inte dödade någon elit² under
kulturrevolutionen (de var alla tillbaka vid makten 1975), uppnådde de ändå
sina mål och iscensatte historiens första uppifrån initierade, fredliga revolution och
den enda framgångsrika på 1960-talet.
När
jag fortsatte att läsa de gamla romanerna och berättelserna i den kinesisk
litteraturen slog det mig att det var något som var konstigt med dessa
berättelser: bönder som brukade jorden saknades. Alla karaktärer var krigare,
ämbetsmän eller lärda; Det fanns aldrig någon bondehjälte. Jag funderade på
detta i två år och sedan analyserade jag innehållet i berättelserna. Jag fann
att de alla glorifierade väpnade krigare, folkets härskare, som inte behövde
bruka jorden eftersom de ägde och kontrollerade den och helt klart tvingade
bönderna att bruka den åt sig.
År 1957,
åtta år efter den kinesiska revolutionens slut, varnade Mao
sina kolleger för att enbart en socialistisk omvandling inte skulle göra slut
på Kinas sociala motsättningar: "Det finns människor som verkar tro att
de, bara för att statsmakten har vunnits, kan sova lugnt, obekymrat och spela
tyrann efter behag. Men massorna kommer att motsätta sig sådana personer, kasta
sten på dem och ge sig på dem med sina hackor, vilket jag tror blir med rätta
och det skulle glädja mig oerhört. Dessutom är förresten ibland slagsmål det
enda sättet att lösa ett problem. Folket har goda skäl att avsätta byråkrater.
Jag säger att det är okej att ta bort dem, de bör tas bort, kommunistpartiet
måste lära sig en läxa. Om studenter och arbetare går ut på gatorna bör ni
kamrater betrakta det som en bra sak. Arbetarna bör få strejka och massorna
demonstrera. Demonstrationståg och demonstrationer är föreskrivna i vår
konstitution och när konstitutionen revideras föreslår jag att strejkrätten
skrivs in så att arbetarna uttryckligen tillåts strejka.
Kritiker
hade gjort samma iakttagelse om Rysslands revolution, men för Mao var
revolutionen bara det första steget: "Vi började en ny lång marsch 1949
och vi är fortfarande bara i dess början", sa han till André Malraux.
"Seger är alla illusioners moder. Att mänskligheten lämnas åt sitt öde
återupprättar inte nödvändigtvis kapitalismen, men den återupprättar
ojämlikheten. De krafter som leder till skapandet av en ny klass är
mäktiga."
Faran
Den största
faran, sa han, var ett politiskt ledarskap som vänt ryggen åt socialismen,
borgerliga element som skapat en ny byråkratisk klass som han tillskrev Kinas
stalinistiska byråkratiska hierarki, en ny utsugarklass i form av en
"borgerlig byråkratisk klass som suger arbetarnas blod".
Han påminde
kollegerna om att "bondeuppror kommer, när frustrationer exploderar i
känslomässiga stormar där hat, förbittring och en känsla av hopplös desperation
bryter igenom alla sociala spärrar i en överväldigande våg".
Men ingen
lyssnade, ingenting förändrades, så han drog slutsatsen att problemet var
kulturellt: den uråldriga traditionen med privilegierade ämbetsmän och
undergivna, vördnadsfulla bönder bar skulden och detta status quo måste
förändras – ett jobb som Mao var unikt kvalificerad för.
Robert Payne, som
kände honom, förklarade 1948: "Mao håller all Kinas bildning i sina
händer. Lenin hade varken den nödvändiga lärdomen eller någon lust att ta på
sig rollen som en kulturens omvandlare. Mao, som är långt mer beläst och med ett
jämförelsevis subtilt sinne, har uppenbarligen bestämt sig för att acceptera
den roll som påtvingats honom och ingen kan förutse de förändringar i den
kinesiska kulturens grundläggande struktur som ytterst kommer att härröra från
hans vilja.”
En
skamlig hemlighet
1966 hade
kommunistpartiet suttit vid makten i sexton år, men bakom framgångarna dolde
sig en skamlig hemlighet: åttio procent av kineserna på landsbygden – som hade
kämpat och vunnit kriget medan stadsborna ostört fortsatt med sina liv – var
fortfarande analfabeter, sjuka och halvt utblottade. Chungwu Kung säger:
Kina
var en folkets demokratiska diktatur endast i teorin. I praktiken innehades den
politiska och kulturella makten av lärda och byråkratiska intellektuella med
stort inflytande och prestige.
Revolutionen
hade inte förändrat mycket mer än ägandet av böndernas små jordlotter och
bönderna fortsatte vara utsatta för vädrets och lyckans växlingar.
Luan-tid
Mao
föreslog att 500 miljoner bönder skulle få utbildning, demokrati, rättvisa och
värdighet. Han ville rikta deras frustration "utåt, genom ideologins kraft
uttryckt i en politisk paroll, och få dem att bryta förtryckets bojor genom
studier och att omvandla deras tankar till kreativ handling". Så en
vårmorgon 1966 blev han den ende nationelle ledaren i historien som störtat sin
egen regering när han till häpna kolleger sa: "Jag är övertygad om att
några månader av kaos, luan, kommer att vara mestadels av godo".
Eftersom
partiet kontrollerade produktionsmedlen och alla ägde sin mark, sa han, behövdes
inget våld. Han föreslog en enbart kulturell revolution och uppmuntrade
studenterna att röra om i grytan. Och studenter vid Shanghais universitet svarade
med att grunda rödgardiströrelsen. Efter några månader av kaos träffade Mao
rödgardisternas ledare och sa åt dem att fraktionsstrider måste upphöra.
"Massorna gillar inte inbördeskrig. Folket är missnöjt, arbetarna är missnöjda,
bönderna är missnöjda. Invånarna i Peking är missnöjda och eleverna i de flesta
skolor är missnöjda.
Men, som
han hade förutspått, fräste redan fettet i stekpannan: stadsarbetarna behövde
inte många påstötningar och i slutet av oktober hade aktivismen spridit sig
från skola till fabrik och från fabrik till fabrik. Enligt Maurice Meisner "använde
den gamla byråkratin, i ett desperat försök att rädda sig själva, sina sista
ekonomiska resurser till att muta arbetare till politisk passivitet, blidka dem
och vinna tid för politiska manövrer". CIA rapporterade:
Även
om det kanske vore för mycket sagt att kulturrevolutionen följt en exakt
huvudplan – det har skett alltför många taktiska justeringar och förändringar
längs vägen – är det tydligt att Mao förutsåg två distinkta faser redan från
början: en destruktiv och en konstruktiv.
Rödgardisterna
var Maos förtrupp under den destruktiva fasen men visade sig vara ett sorgligt
bristfälligt instrument under den konstruktiva fasen. Maos besvikelse över
rödgardisterna blev uppenbar efter deras katastrofala och egennyttiga
uppträdande under de inledande "maktövertagandena" i början av 1967
och som intensifierades av deras urskillningslösa inbördeskrig under den
följande sommaren. Gång på gång beordrade Mao de unga studenterna att
frivilligt rätta till sina misstag. Det gjorde de inte, vilket hos Mao
bekräftade hans bedömning av de negativa sidorna hos Kinas intellektuella. Så
tidigt som 1939 hade Mao skrivit att det enda kriteriet för att bedöma om en
ung människa var revolutionär eller inte är om vederbörande är "villig att
integrera sig med de breda massorna av arbetare och bönder och det också i
praktiken". Rödgardisterna hade inte varit villiga att göra det. Således
ersatte Mao dem med ett nytt avantgarde – arbetarklassen – när han bestämde sig
för att tiden var inne för att börja bygga och konsolidera hans nya
revolutionära ordning, och han skickade med tvång de unga intellektuella [bland
dem Kinas nuvarande president och premiärminister] ut på landsbygden i
hundratusental för ytterligare "revolutionär rening".
Efter att
ha läst väggtidningar som fördömde hans föräldrar sökte Yang Xiguang, son
till en högt uppsatt kader, sympati hos familjens hushållerska. Kvinnan, som
hade betett sig undergivet mot dem i många år, berättade då för honom att hon
helt och hållet stödde deras störtande och att hennes undergivenhet hade varit
fejkad, att Yangs föräldrar hela tiden hade utnyttjat henne och att stadens
hushållerskor nu organiserade sin egen rebellgrupp. "Jag kände att min
värld vändes upp och ner. Massor av vanliga människor hade lett mot mig före
kulturrevolutionen för att jag var son till en höjdare, men nu kände jag att de
bara låtsats. Plötsligt insåg jag hur stark motsättningen var och att de längst
ner faktiskt hatade dem som var på toppen.
Ett
program för revolutionärt uppror
Det sociala
missnöjet – som hade sina rötter i arbetarnas materiella liv – var verkligt.
Arbetarnas produktivitet hade ökat med 250 procent sedan 1957 och
levnadskostnaderna med 10 procent medan deras inkomster blivit 5 procent lägre.
Deras protester kring löner, förmåner och arbetsvillkor var ett uttryck för en
längtan efter mänsklig värdighet och demokratisk kontroll över det
socioekonomiska livet. En tillfälligt anställd berättade:
"Vi var helt enkelt sämre. I fabriken, om de inte visste vad du hette,
kallade de dig bara linshi gong [den tillfällige], vilket lät
föraktfullt. Därför var ordet linshi gong tabu bland oss. Vi kallar
hellre varandra lin xiong eller 'tillfällighetsbröder'".
Ett program
för revolutionärt uppror framlagt av De hundratals miljonerna bönders
förening för Mao Zedongs tänkande i Dong'an (på Hunans landsbygd, Maos födelsebygd)
klagade över tunga skattebördor och alltför hårda arbetsvillkor och listade
sina krav
·
Bönderna måste få verklig politisk och ekonomisk
frihet.
·
Deras rättigheter får inte kränkas, och olagliga och
kränkande metoder, såsom att fängsla, slå, ange och vilseleda, måste avskaffas.
·
Bönder bör behandlas på samma sätt politiskt som
arbetare, kadrer och tekniker.
·
Så länge bönderna har gjort ett bra jobb i den
kollektiva produktionen, bör deras inkomster från bisysslor (som att odla
privata jordlotter, föda upp grisar, kycklingar och ankor och brodera) inte fördömas
som kapitalistiska.
·
När det gäller tillgången på varor bör bönder
behandlas på samma sätt som folk med andra yrken och inte behandlas ojämlikt. Så
måste till exempel systemet med att tillhandahålla bönor och tofu baserat på
ransoneringskuponger avskaffas. Och tygkuponger bör fördelas lika mellan
arbetare, kadrer, stadsbor och landsbygdsbefolkningen, utan några statusskillnader.
·
Bönder som blir sjuka måste omfattas av det offentliga
sjukvårdssystemet på samma sätt som kadrer och statsanställda. Oavsett hur
allvarligt sjuk en statsanställd blir, görs allt som är möjligt för att få denne
tillbaka i arbete, och alla kostnader för detta täcks av regeringen. Men när en
bonde blir allvarligt sjuk och behandlingen kan kosta flera hundra yuan, har patienten
bara att invänta döden. Ingen garanterar böndernas välfärd. Ett sådant system
är uppenbart orättvist.
·
En landsomfattande rörelse bör skapas som "lättar
böndernas bördor, höjer deras ekonomiska och politiska ställning, grundligt
lyfter dem ur fattigdomen, ... störtar det orättvisa samhällssystemet, vänder
upp och ner på en uppochnedvänd historia och kämpar för hundratals miljoner
bönders fullständiga seger.
På
landsbygden
När
ungdomarna nu var tillbaka i klassrummen eller skickats till en bondgård, satte
Mao sin lit till sin egen klass. "Bönderna är klarsynta. Vem som är ond
och vem som inte är det, vem som är värst och vem som inte är fullt så
ondskefull, vem som förtjänar stränga straff och vem som förtjänar slippa undan
billigt: bönderna håller en klar räkenskap och mycket sällan har straffet
överskridit brottet." Han gav dem i uppdrag att minska de "tre
skillnaderna": mellan mentalt och manuellt arbete, mellan arbetare och
bönder och mellan stad och landsbygd – och att upprätta "tre-i-ett-produktionsteam"
av arbetare, tekniker och specialister för att öka produktiviteten och driva
fram en teknikutveckling genom praktiskt deltagande. Donping Han
berättar vad som sedan hände:
Jag
växte upp i Jimo, en kinesisk by. År 1966 fanns det många analfabeter i min by.
Kulturrevolutionen försvagade de professionellas kontroll över utbildningen och
gjorde det möjligt för arbetare och bönder att få mer att säga till om när det
gällde sina barns utbildning. Bönderna fick driva sina egna byskolor. En by kunde
bygga sin egen grundskola med lokala läromedel, anställa sina egna lärare och
ge fri tillgång till alla barn i byn. Flera byar kunde slå ihop sina resurser
för att bygga en gratis mellanstadieskola för alla bondebarn, sedan kunde den
lokala kommunen öppna gratis gymnasier för dem. Det fanns 1 050 byar i Jimo härad
och varje by inrättade en grundskola. Alla barn på landsbygden kunde gå i
skolan gratis.
Före
kulturrevolutionen fanns det bara sju mellanstadieskolor i Jimo härad med en
befolkning på 750 000. Nu ökade antalet mellanstadieskolor till 249 och alla
som gick ut grundskolan kunde gå på dem gratis utan att genomgå några
inträdesprov. Under de föregående sjutton åren tog 1 500 personer examen på den
enda gymnasieskolan i Jimo, hälften av dem kom in på högskolor och kom aldrig
tillbaka, och Jimo utbildade inte ens en enda gymnasieelev per by i länet. Nu
hade varje kommun tre gymnasier. När jag gick ut högstadiet 1972 var det bara
70 procent av mina klasskamrater som kunde gå vidare till gymnasiet. När min
lillasyster tog studenten 1973 fick alla hennes klasskamrater börja på
gymnasiet. I slutet av kulturrevolutionen, 1976, fanns det 100 gymnasieelever
bara i min by och 12 000 i min kommun.
Utbildningsexpansionen
under kulturrevolutionen saknade motstycke i Kinas historia. Den förändrade det
kinesiska folket och samhället i grunden. I takt med att folket blev mer
utbildat fick de mer makt i både politiska och ekonomiska sammanhang. Som svar
på böndernas krav avskaffade Mao inträdesproven till högskolorna och krävde att
de som gick ut gymnasiet i stället först skulle arbeta minst två år i en
fabrik, på landsbygden eller i armén, för att få söka till högskola. År 1973
avskaffades högskoleprovet och studenterna valdes ut av arbetskamrater och
bönder baserat på sina arbetsprestationer, och när de senare blev utexaminerade
var de tvungna att återvända för att tjäna de samhällen som hade valt ut och skickat
dem.
(Del två kommer inom kort)
Roberts är författare till ett flertal böcker om Kina. Han har en doktorsexamen från Univ. of Massachussetts, Amherst, och är sedan många år bosatt i Chiang Mai, Thailand, bara några mil från gränsen till Kina som han besökt regelbundet sedan 1967.
Källa: https://herecomeschina.substack.com/p/the-successful-cultural-revolution
övers.: Lennart Palm
Noter:
1 Namnen på avrättade adelsmän finns upptecknade i franska arkiv.
2 Det finns
uppgifter under kulturrevolutionen om skottlossning mellan olika rödgardistfraktioner
som fått tag på vapen från armén, men, i den mån detta inträffade var det i
liten skala och som enstaka incidenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.