20 aug. 2022

Riskerna ökar för Sverige i Nato


"Med sitt inträde i NATO ökar Sverige och Finland risken att dras in i en kärnvapenkonflikt", förklarar  den schweiziske tidigare översten i den schweiziska armén, NATO-officeren och FN-experten Jaques Baud som nyligen intervjuades den schweiziska tidskriften Zeitgeschehen im Fokus.

Han är geopolitisk analytiker, underrättelse- och terroristexpert. Baud har ofta gått emot det gängse Väst-narrativet och har följaktligen beskyllts för att vara en konspirationsteoretiker. Han intervjuades av tidskriftens Thomas Kaiser.
Thomas Kaiser (TK): Du har arbetat för NATO och känner till mekanismerna i denna organisation mycket väl. Vad betyder “NATOs Nordutvidgning” i den nuvarande situationen?

Jacques Baud (JB): Faktum är att trots de eftertryckliga uttalandena har situationen inte förändrats. Man måste förstå att tillkännagivandet av Sveriges och Finlands kandidaturer i huvudsak är politiskt. Toppmötet i Madrid accepterade bara dessa två länders kandidaturer. Man måste då komma ihåg att det enligt artikel 10 i Washingtonfördraget är NATO som bjuder in nya medlemmar, inte de nya medlemmarna som beslutar sig för att gå med i alliansen. NATO behövde en “liten framgång”. De styrkor som det har finansierat och tränat i åtta år i Ukraina, har misslyckats mot Ryssland. Problemet är inte beslutsamheten hos de ukrainska soldaterna, förvisso modiga, utan militärstabernas oförmåga att utkämpa ett krig i en europeisk taktisk-operativ miljö. Det ukrainska militära misslyckandet är ett resultat av detta, därför är det i huvudsak också NATOs misslyckande. Till detta kommer Västs sanktioner som tenderar att slå tillbaka på våra ekonomier. Detta har skapat en situation som redan påverkar regeringarna i Bulgarien, Estland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna… och det hela är av allt att döma inte på långt när över.

TK: Hur lång tid tar det innan de två staterna [Sverige och Finland] definitivt accepteras i NATO?

JB: Vi får vänta på nästa NATO-toppmöte 2023. Då ska de allierade [NATO] besluta om de ska acceptera – eller inte – Sveriges och Finlands faktiska medlemskap. Men jag räknar med att det kommer att ske enligt plan.

TK: Vilken roll har Turkiet, som ville förhindra medlemskap?

JB: Man måste för det första ha klart för sig att insläpp av nya medlemsländer bara kan ske genom ett enstämmigt beslut i hela organisationen. Med andra ord, varje röst räknas. Turkiet är en trogen allierad till alliansen, som inte är rädd för att hävda sina nationella intressen. Jag har jobbat mycket med turkarna under min tid i NATO. Man kan hålla med eller inte hålla med deras politik, men man måste inse att de förmodligen är de mest konsekventa och ärliga medlemmarna i alliansen när det gäller att hävda sina egna intressen.

TK: Kan du ge ett specifikt exempel?

JB: Ja, när USA ville inleda sitt krig i Irak, motsatte sig Turkiet det eftersom de ansåg att det skulle påverka kurdernas situation och därmed den egna nationella säkerheten. Men amerikanerna lyssnade inte. I dag argumenterar Turkiet för sin nationella säkerhet. Sverige och Finland har alltid get stort stöd till kurderna och tagit emot många flyktingar, inklusive medlemmar av PKK, Kurdiska arbetarpartiet, som anses vara en terroriströrelse av många länder. Faktum är att även Europeiska unionen anser att PKK är en terroristorganisation.(1) För Turkiet är det en fråga om nationell säkerhet. Det var därför ganska förutsägbart att Turkiet skulle begära att hänsyn togs till dess säkerhetsintressen i utbyte mot dess röst. Det som gäller för de nordiska länderna gäller också för Turkiet.

TK: Varför drog Turkiet tillfälligt tillbaka sitt veto?


JB: För det första var ingen som trodde att Turkiet verkligen skulle använda sin faktiska vetorätt eftersom alltför mycket stod på spel för NATO. Det stod klart att Turkiet skulle bli pressat att acceptera de två ländernas kandidaturer. Turkiet är redan föremål för sanktioner av USA för att landet “vågat” köpa ryska luftvärnsmissiler. Det bör noteras att USA automatiskt tillämpar sanktioner mot alla länder som köper rysk militär utrustning. Detta är den så kallade CAATSA-lagen.(2) Det är därför Turkiet slängdes ut från F-35-stridsflygplansprogrammet och inte längre får köpa reservdelar till sina F-16-jaktplan. Det var därför lätt att byta ett hävande av sanktionerna mot landets godkännande av Sveriges och Finlands medlemskap. Men detta visar också att västerländsk “enhet” uppnås genom hot om sanktioner!

TK: I västerländska medier firas de två staternas framtida medlemskap i NATO som en stor seger för ökad säkerhet och militär slagkraft. Är detta en korrekt bedömning?

JB: Nej, det är inte fråga om någon radikal förändring. Sverige ville i början av 1960-talet skaffa egna kärnvapen. USA, å andra sidan, ville behålla sitt monopol på dessa vapen. För att övertyga Sverige att ge upp sin önskan erbjöd USA sig att ge Sverige skydd av sitt kärnvapenparaply vid eventuell aggression. Med andra ord har Sverige sedan 1960-talet haft samma kärnvapenskydd som NATO:s medlemmar, utan dock att ha samma skyldigheter vid konflikt. Så Sverige har inte förbättrat sin säkerhet nämnvärt.

TK: Och vilken fördel har NATO?

JB: För NATO ger Sveriges medlemskap fördelen av att ge full kontroll över Östersjöpassagerna till Atlanten. Men detta är en mycket relativ vinst eftersom det är Danmark som här sitter i en verklig nyckelposition och det militära samarbetet mellan Danmark och Sverige, framför allt när det gäller maritim kontroll, fungerar bra. Man bör dessutom minnas att Sverige i flera år hävdat att det varit mål för en hemlig rysk ubåtskrigföring. Som ett resultat uppstod ett intensivt samarbete i anti-ubåtskrigföring runt Östersjön för att identifiera hemliga ryska vapen. Men de hittade aldrig något: i själva verket var det sillstimmens gasbildning som gav samma ljudsignaler som ubåtar!…

TK: Även om detta gör lite för den ena eller andra sidan, har det någon effekt utåt?

JB: Medlemskapet av Sverige och Finland är verkligen en politisk signal. NATO ser det uppenbarligen som en framgång. Men verkligheten är dock mer nyanserad. För de två nordiska länderna tror jag inte att det är en förbättring av deras situation. De har samma fördelar som tidigare, men nu tillkommer ytterligare förpliktelser. Men även här måste vi vara försiktiga. Det är osannolikt att USA skulle sätta in sina kärnvapen mot ryskt territorium bara för att skydda Helsingfors eller Stockholm: detta skulle innebära ett direkt hot från Ryssland mot Washington eller New York. Istället skulle de mer sannolikt sätta in sina kärnvapen mot angripande styrkor på svenskt eller finskt territorium. Med andra ord, genom att gå med i NATO har dessa två länder ökat risken att hamna i en kärnvapenkonflikt.

TK: Måste inte de två länderna också göra eftergifter?

JB: På den diplomatiska fronten måste Sverige och Finland räkna med att de förlorar den trovärdighet de åtnjutit tack vare sin neutrala eller alliansfria status, särskilt i den icke-europeiska världen.

När det gäller deras utrikes och humanitära politik är det pris som Turkiet kräver mycket högt, eftersom det innebär inte mindre än att ge upp sin politik gentemot kurderna. Vi vet inte om de kommer att uppfylla sina åtagande gentemot Turkiet, men det är troligt att de måste göra det, eftersom det är en fråga som Turkiet uppfattar som existentiell.

TK: Vi läser allt mindre om Ukrainas “militära framgångar” i mainstreammedia. Har dessa någonsin funnits eller var det hela ren propaganda?

JB: Våra medier börjar sakta ge en mer nyanserad bild av verkligheten än vad de har gjort sedan februari. Det ironiska med detta är att genom att aldrig ifrågasätta den ukrainska regeringens narrativ och genom att helt enkelt förmedla dess propaganda, har våra medier avsevärt bidragit till den övertro som lett Ukraina till nederlag. Som jag sagt från början bär våra medier ett enormt ansvar för krigets gång och det ukrainska nederlaget.

TK: Hur då menar du?


JB: Vår media har aldrig försökt hjälpa Ukraina, det viktiga har varit att bekämpa Ryssland. Glöm inte att en norsk forskare avslöjade, att en journalist, beskriven som en “schweizisk-fransk konspirationsteoretiker”, samarbetat med vissa medier vilka “svartlistat” mig i Schweiz, också var en av dem som inspirerat den norske massmördaren Anders Breivik. (3) Breivik hyllas nu som en hjälte av de mest högerextrema militanta grupperna i Ukraina.

TK: Varför drar kriget ut så långt på tiden, och varför gör Ukraina inga försök att nå en förhandlingslösning med Ryssland?

JB: Väst och de ukrainska ultrahögerextremisterna hindrar bokstavligen Zelenskij från att göra en överenskommelse med Ryssland. Så här sa Boris Johnson till Zelenskij i Kiev den 9 april: “Om du förhandlar med Ryssland så kommer vi att sluta leverera vapen till dig!”

TK: Kan vi genom ryssarnas agerande uttyda vad det slutliga målet med denna operation är tänkt att vara?

JB: Nej, det vet vi inte. Men det är viktigt att förstå att Rysslands mål inte är kvantitativa, utan kvalitativa till sin natur. Det handlar med andra ord inte om att vinna territorium, utan om att förstöra hotet mot den rysktalande befolkningen i Donbass och på Krim. För att vara lite cynisk skulle man kunna säga att ryssarna inte behöver avancera för att uppnå sina mål, det räcker att låta den ukrainska militären komma till dem. Enligt ukrainska tjänstemän förlorar Ukraina 1 000 män om dagen (dödade, sårade, fångar eller desertörer). Britterna har startat ett träningsprogram för nya soldater och lovar att utbilda 10 000 man på 120 dagar. Med andra ord kommer de att på 120 dagar utbilda vad Ukraina förlorar på tio dagar. Väst hjälper inte Ukraina, Väst driver Ukraina mot katastrof.

TK: ”Der Spiegel” skriver, “Putins soldater begår mycket allvarliga krigsförbrytelser”. Vet du något mer detaljer om detta, eller hör detta hemma i propagandans rike?

JB: Jag vet inte, för det räcker inte med anklagelser, du måste också kunna bevisa dem. Som Ignazio Cassis, den schweiziske utrikesministern, sa: “Det är inte krigsförbrytelser förrän en domstol dömer det”. I avsaknad av partsövergripande, internationella och opartiska utredningar är dessa anklagelser ogrundade. Med det sagt är det mycket troligt att rysk militär personal har begått krigsförbrytelser. Sådant händer i alla krig och är nästan oundvikligt. Det är bara de europeiska arméerna som inte tycks begå sådana brott. Och det av två anledningar: dels för att de inte åtalar sina egna soldater och dels för att nedslaktandet av en arabisk familj inte anses vara ett brott. Du kan ju själv se att Julian Assange har avtjänat mer tid i fängelse än förövarna av de krigsförbrytelserna han avslöjat! Detta säger allt om de så kallade “värderingar” vi säger oss försvara!

TK: När man läser västerländsk media får man oundvikligen känslan av att det bara är ryssarna som begår krigsförbrytelser.

JB: Problemet är att våra medier ALDRIG nämner de ukrainska krigsförbrytelserna. Vi talar om ryska krigsförbrytelser, medan ryssarna i östra Ukraina ofta välkomnas som befriare. Men det omtalas inte heller att den tyska journalisten Alina Lipp som befinner sig på marken inne i Donbass, har dömts av det tyska rättsväsendet för att hon vågat rapportera detta! Att hävda att Ukraina är ett demokratiskt land som inte begår krigsförbrytelser är bara ett sätt att legitimera vårt blinda stöd för kriget mot Ryssland.

TK: Den 4-5 juli ägde den så kallade återuppbyggnadskonferensen rum i Lugano. President Cassis ville använda den för att ställa sig själv i rampljuset. Mediernas respons verkar ha varit ganska begränsad. Vad är poängen med en sådan konferens?


JB: Jag tycker att tanken med en sådan konferens är bra. Problemet är att det är alldeles för tidigt. Hur man på allvar kan mobilisera givare för att finansiera Ukrainas återuppbyggnad betyder ingenting förrän vi har en klar bild av hur det hela slutar. Kommer västländerna att finansiera återuppbyggnaden av Mariupol? Ryssland har redan börjat bygga upp städer som skadats av kriget. I Mariupol har skolor öppnats igen sedan maj och ryssarna har redan börjat bygga om de förstörda bostadshusen. Ryssland har återupprättat bankservice såväl som telefontjänster. Här finns förvisso propagandasyften, men för invånarna är det ett konkret resultat.

TK: Hur är en sådan konferens förenlig med Schweiz neutralitet?

JB: Som en principfråga tror jag att Schweiz spelar en riktig roll genom att anordna en sådan konferens. Problemet här är att i detta speciella fall konferensen i grunden är partisk och dess verkliga syfte är propaganda.

TK: Finns det länder som för närvarande försöker hitta en förhandlingslösning på Ukrainakonflikten, eller är det bara vapenlogiken som talar?

JB: Detta är förmodligen vad alla ukrainare frågar sig. Men glöm inte att Volodymyr Zelenskij i maj 2019 hotades till livet av sina egna nynazistiska partners om han slöt fred med Ryssland. Våra medier och våra ledare säger förresten också att vi inte ska förhandla med Vladimir Putin.

TK: Herr Baud, tack så mycket för intervjun.

Noter:

1 eur-lex.europa.eu/legal-content/DE/TXT/HTML/?uri=CELEX:32021R0138&from=EN

2 congress.gov/115/plaws/publ44/PLAW-115publ44.pdf

3 www.qub.ac.uk/Research/GRI/mitchell-institute/FileStore/Filetoupload,818003,en.pdf

 
Intervjun publicerades ursprungligen här: https://zeitgeschehen-im-fokus.ch/de/newspaper-ausgabe/nr-12-13-vom-20-juli-2022.html#article_1381

Jaques Baud har universitetsexamina i ekonometri och internationella säkerhetsfrågor och har varit överste i den schweiziska armén, arbetat i Schweiz strategiska underrättelsetjänst. Han har också arbetat för FN i Afrika 1995-1996, i New York med frågor kring fredsoperationer (1997-1999). Han grundade det internationella centret för humanitär minröjning i Genève och har lett FN:s UN Joint Mission Analysis Centre i Sudan (2005-2006) liksom avdelningen ”Fredspolitik och doktrin” under FN:s styrelse för fredsbevarande operationer i New York (2009-2011) samt FN:s expertgrupp för reformering av säkerhetssektorn och rättsstatlighet. Han har arbetat inom NATO och är författare till flera böcker om underrättelsetjänster, asymmetrisk krigföring, terrorism och desinformation.

 Övers: Lennart Palm

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.