Barbarossaplanen 80 år i juni - dags igen?

Amerikanska F15-plan radas upp i Ämari, Estland.

I sommar är det åttio år sedan Tysklands Operation Barbarossa, Hitlertyskland och dess allierades försök att krossa Sovjetunionen och förinta sovjetfolken för att bereda plats åt herrefolket.

Ingen vill tro att detta vansinniga företag skulle kunna upprepas. Det trodde man inte efter Napoleons misslyckade fälttåg heller.

Även om ingen vill tro på en upprepning av en av historiens största tragedier förpliktar just den historiska erfarenheten oss att ställa frågan: vad är det Nato håller på med vid Rysslands nordvästra gräns?

När de baltiska staterna och de forna Sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen fördes in i Nato 2004, fem år efter den baltiska grannen Polen, konsoliderade denna utvidgning processen att göra Östersjön till ett Nato-innanhav.

De fyra länderna lades till de gamla Natomedlemmarna Danmark och Tyskland och de facto medlemmarna Finland och Sverige för att isolera det enda land som aldrig skulle släppas in i Nato (trots att det tre gånger försökt att bli medlem): Ryssland.

Den senare har bara tillgång till Östersjön genom sin enklav Kaliningrad, vars tillhörighet till Ryska federationen regelbundet ifrågasätts från Nato och dess lokala medlemmar. Kaliningrad och Vitryssland är de enda buffertar som idag skiljer Ryssland Natostyrkorna utmed dess nordvästra gräns.

Ett jämförbart mål uppnåddes också 2004 i Svarta havet genom att Bulgarien och Rumänien införlivades i Nato. Med Turkiet redan medlem och Georgien och Ukraina som Natopartner (båda beviljades årliga nationella program kort efter femdagarskriget mellan Georgien och Ryssland 2008) gjorde Ryssland lika isolerat i Svarta havet som i Östersjön. Ryssland har i århundraden hållit sin Svartahavsflotta i Sevastopol på Krim. Moskva kunde säkert förutse att dess flotta skulle ha kastats ut från Krim efter den USA-konstruerade våldsamma kuppen i Ukraina 2014, så snart gällande hyresavtal löpt ut.

Om Iran kunde neutraliseras skulle USA och Nato försöka uppnå samma mål i Kaspiska havet, eftersom Azerbajdzjan, Kazakstan och Turkmenistan är Natopartner.

Att förvandla Östersjön, Svarta och Kaspiska havet till exklusiva amerikanska och Nato-sfärer av inflytande och militära fästen skulle effektivt omringa Ryssland och innebära en militärt hotfull situation av samma slag som rådde 1945-49 då USA hade monopol på kärnvapen och enkom hade demonstrerat detta för Sovjet genom att bomba ut två japanska städer.

Trots covid-19-restriktioner har Nato haft fullt upp med att befästa sin militära närvaro i Baltikum. Alliansen rapporterade nyligen att dess och dess partners flygstridskrafter genomförde tre dagar av Baltic Trident-övningar som inkluderade deltagande av amerikanska F-15-stridsflygplan, respektive KC-135 Stratotankers som flögs från baser i Storbritannien, Lakenheath respektive Mildenhall. De flög till Ämari flygbas i Estland för övningarna.

Man flög kombinerade uppdrag med krigsflygplan från Nato-allierade Storbritannien, Estland, Litauen och Polen och de facto Natomedlemmen Finland. Den estniska flygbasen är för närvarande också värd för en tysk skvadron Eurofighterplan, som ingår i Natos Baltic Air Policing-uppdrag.

Vad Nato eufemistiskt kallar Baltic Air Policing är i själva verket den permanenta rotationen av stridsflygplan från medlemsländer som började nästan omedelbart efter att Estland, Lettland och Litauen absorberades i Nato.

Det är viktigt att notera att detta inleddes fyra och ett halvt år före det georgisk-ryska kriget om Sydossetien och ett helt decennium innan Donetsk och Lugansk lämnade Ukraina och Krim återförenades med Ryssland, eftersom Nato och dess förespråkare har försökt skapa intrycket att det första inträffade som ett resultat av det andra.

Natos krigsflygplan, utplacerade för tre månaders rotationer, började operera från den litauiska flygbasen nära Šiauliai. 2013 aktiverades Baltic Air Policings stridsflygplan i Litauen när Sverige hävdade att man inte kunde svara på en "simulerad attack av ryska bombplan mot Stockholm". (Orden inom citationstecken hämtade från Atlantic Council. Se även här.)

I början av det nu sju år långa kriget i östra Ukraina 2014 skickade USA ytterligare sex stridsflygplan till Litauen för att ansluta sig till de fyra som rutinmässigt roterades där.

Uppdraget utökades senare till att omfatta den massivt uppgraderade flygbasen i Ämari, Estland 2014, där årets Baltic Trident-övningar genomfördes. Under dessa övningar citerades befälhavaren för den tyska Eurofighter-skvadronen som var utplacerad där som sade: "Detta är interoperabilitet när den är som bäst." Han uppgav också. "Utbildning tillsammans med våra allierade är den bästa möjliga förberedelsen för framtida uppdrag", och "vi ser ständigt till att våra Eurofighters är tillgängliga dygnet runt för att säkra luftrummet över våra tre baltiska allierade."

Det ryska flygplanet som är måltavla för Baltic Air Policing-operationen flyger i allmänhet över ryskt territorium: Kaliningrad.

Den 17 mars rapporterade Nato att brittiska och franska militärfordon, inklusive tolv Leclerc-stridsvagnar, anlände till den estniska hamnen i Paldiski för att stödja den brittiskledda förstärkta stridsgruppen Forward Presence Battlegroup i landet.

Med British Warrior och Bulldog pansarfordon, stridsfordon, fältvapen, 4×4 terrängfordon, stora transportfordon, bärgningsfordon, lastbilar, släpvagnar och bränsletankar förutom stridsvagnar lossades en ganska stor konvoj på bryggorna.

Natos stridsgrupper sattes in i Estland, Lettland, Litauen och Polen till följd av ett beslut som fattades vid Nato-toppmötet i Warszawa, Polen 2016. ("De visar styrkan i det transatlantiska bandet och klargör att ett angrepp på en allierad skulle betraktas som ett angrepp på hela alliansen.") Stridsgrupperna leds av Storbritannien, Kanada, Tyskland respektive USA och beskrivs av Nato som "robusta, multinationella, stridsklara styrkor". Natos flygpoliser och utplacering av stridsgrupper har replikerats i Svartahavsregionen, i Bulgarien och Rumänien.

En estnisk militär befälhavare sade om den nya utplaceringen: "Ankomsten av franska trupper och rotationen av [den] brittiska enheten ger oss en möjlighet att träna mottagningsförfaranden och  samarbete mellan nationer. Det är fantastiskt att våra allierade har beslutat att använda olika transportsätt för att utplacera (enheter) i Estland – i luften, över hav och land."

I början av mars avslutade befälhavaren för Natos allierade landkommando (LANDCOM), generallöjtnant Roger Cloutier, besök i Estland, Lettland, Litauen och Polen där han inspekterade enheter från den multinationella kåren Nordost, vars uppdrag inkluderar "Att planera och verka för kollektiva försvarsändamål enligt artikel 5 i Nordatlantiska fördraget", vilket är Natos kollektiva krigsklausul.

Den multinationella kåren North East blev fullt operativ 2005, året efter att Estland, Lettland och Litauen gick med i Nato, och har sitt huvudkontor i Szczecin, Polen. Nato beskriver den multinationella kåren Nordost som "det regionala landkomponentkommandot för de baltiska staterna och Polen".
Natos pressmeddelande om den amerikanske befälhavarens resa innehöll följande detaljer: "LANDCOM-befälhavarens besök omfattade Lettland, Litauen och Polen, där generalen träffade ledningen för kårens multinationella divisioner, de förstärkta stridsgrupperna Forward Presence (eFP) - framskjuten närvaro - och Natos Force Integration Units."

I slutet av fyrnationsturnén besökte han Joint Force Training Centre i Bydgoszcz, Polen, där han träffade militär personal från den multinationella kåren North East utplacerad där för Griffin Lightening 21-övningen senare i månaden.

Källa: https://antibellum679354512.wordpress.com/2021/03/25/baltic-sea-natos-northeastern-expansion-meets-russias-northwestern-border/

Sajten antibellum.com drivs av Rick Rozoff, USA, som i decennier har följt Natos förehavanden och regelbundet rapporterar nyheter om paktens förehavanden-