27 mars 2020

141 länder drabbade av den gröna plågan

USA bygger nu åter upp sin militär i Mellanöstern.
Totalt har 141 länder drabbats, rapporterar den undersökande USA-reportern Nick Turse i TomDispatch.

Nej, det handlar inte om virus, utan om USA-trupper som idag finns utplacerade i 141 av världens 195 länder. Den som tror att USA blivit mer försiktigt har helt fel. För tio år sedan fanns USA-trupperna bara i 60 länder.

I oktober i fjol dånade en grupp av åtta Apache-attack- och CH-47 Chinook-helikoptrar med amerikanska kommandosoldater iväg från ett flygfält i Irak. De drog iväg genom turkiskt luftrum, vidare över den syriska gränsen och närmade sig på låg höjd en by strax norr om Idlib-provinsen där Islamiska statens ledare Abu Bakr al-Baghdadi, hans livvakter och några av hans barn tillbringade natten.

Helikoptrarna öppnade eld med sina kulsprutor medan militära jetplan kretsade över byn samtidigt som 50 till 70 medlemmar av den amerikanska arméns elitenhet Delta Force stormade in i en byggnad strax utanför byn Barisha. När det hela var över hade Baghdadis hem förvandlats till en grushög och ett okänt antal människor som bodde i området, inklusive civila, dödade liksom han och två av hans barn - offer för ISIS-chefens självmordsväst.

Kommandoräden i Syrien var den mest dramatiska amerikanska specialoperationen under 2019, men den var bara en av otaliga aktioner som utförts av USA:s främsta elittrupper. De stred och stupade i Afghanistan och Irak medan de utförde sina uppdrag, tränade och gav tråd och stöd till lokal militär från Bulgarien till Rumänien, från Burkina Faso till Somalia, från Chile till Guatemala och från Filippinerna till Sydkorea.

Förra året opererade medlemmar av specialstyrkorna – bland dem Navy Seals, Army Green Berets och Marine Raiders – i 141 länder, enligt siffror som TomDispatch fått av U.S. Special Operations Command (SOCOM). Med andra ord, de var spridda över cirka 72 procent av vår planets länder. Även om det är något mindre än de 149 länder de fanns i 2017, så är detta ändå en ökning med 135 procent från slutet av 2000-talets första årtionde när USA:s kommandosoldater enligt uppgift bara fanns i 60 länder.

Som general Richard Clarke, chef för specialoperationskommandot, berättade för medlemmarna i representanthusets kommitté förra året:


"Vår globala räckvidd och basering, våra nätverk och partnerskap liksom vår flexibla globala ställning gör det möjligt för departementet [USA:s försvarsdepartement] ... att bemöta hela spektrumet av konkurrens, särskilt på nivån under tröskeln för den sorts väpnade konflikter där våra konkurrenter - särskilt Ryssland och Kina - fortsätter att finslipa sina färdigheter och främja sina strategiska mål. ”

Men frågor har börjat ställas om illdåd utförda av några av USA:s främsta elittrupper och ledare för Special Operations Command har börjat oroa sig över möjliga "etiska misslyckanden" och kriminella beteenden bland sina trupper.
”Nyligen inträffade händelser har kastat tvivel över vår kultur och etik och hotar det förtroende som vi har”, skrev Clarke i ett memo i augusti 2019.
Dessa ”incidenter”, som sträcker sig från narkotikamissbruk till våldtäkter och mord, har ägt rum över hela världen från Afghanistan till Colombia till Mali och de har lett till ytterligare frågor om vad som faktiskt händer i skuggorna där USA:s kommandosoldater verkar.


Sedan attackerna den 11 september 2001 har Förenta staterna allt mer förlitat sig på sina främsta elittrupper. Medan de amerikanska specialstyrkorna (USSOF eller SOF) bara utgör 3 procent av USA:s hela militärpersonal, har de stått för mer än 40 procent av förlusterna under dessa år, främst i USA:s konflikter i Mellanöstern och i delar av Afrika.

Under denna period har Special Operations Command (SOCOM) vuxit på alla tänkbara sätt – när det gäller budget, storlek liksom det geografiska aktionsområdet. Till exempel uppgick budgeten för  ”Special Operations-specific funding”, som uppgick till 3,1 miljarder dollar 2001, men har  enligt SOCOM:s talesman Ken McGraw ökat till cirka 13 miljarder dollar idag.

SOF bestod av ungefär 45 000 personer 2001. Idag är det cirka 73 000 medlemmar av specialoperationskommandot - militärpersonal och civila – som deltar i ett brett spektrum av aktiviteter, bl a bekämpning av terrorism, att slå ner uppror, stöd till säkerhetsstyrkor och hybridkrigföring. 2001 var i genomsnitt 2 900 kommandosoldater kommenderade utomlands under en given vecka. Den siffran är nu 6 700, säger SOCOMs Ken McGraw.

Enligt den statistik som TomDispatch fått av specialoperationskommandot, skickades mer än 62 procent av de utrikes kommenderade specialstyrkorna under 2019 till Mellanöstern, vilket överträffar varje annan region i världen. Detta innebär en återhämtning för specialtrupperna inom Central Commands, eller CENTCOMs, verksamhetsområde. I början av decenniet var mer än 80 procent av USA:s kommandosoldater utomlands stationerade i Mellanöstern, en siffra som sjönk till drygt 50 procent år 2017, men nu börjat stiga på nytt.

Utan stora "fotavtryck"
Resten av USA:s offensivt utplacerade specialoperatörer var spridda över hela världen med drygt 14 procent aktiva i Afrika, mer än 10 procent i Europa, 8,5 procent i Indiska oceanen-Stillahavsområdet och 3,75 procent i Syd- och Centralamerika samt Karibien. Under en given vecka fanns kommandotrupperna i cirka 82 länder.

Traditionellt har USA:s elitstyrkor lagt stor vikt vid ”säkerhetssamarbete” och att ”bygga upp partnerkapacitet”: det vill säga utbilda, ge råd och assistans till olika länders inhemska trupper. I ett vittnesförhör inför kongressmedlemmar i april förra året hävdade till exempel SOCOM-befälhavaren Richard Clarke att ”för utvecklingsländer är aktiviteter som rör säkerhetssamarbete nyckelverktyg för att stärka relationer och attrahera nya partners samtidigt som det gör att de kan ta itu med hot och utmaningar av gemensamt intresse. ”

Gemensamma problem är dock inte alltid det som USA lägger störst vikt vid. I samma vittnesmål nämnde Clarke särskilt de så kallade 127e-programmen (”127-echo”), uppkallad efter det budgettillstånd som gör det möjligt för US Special Operations-styrkor att använda vissa lokala trupper som ombud (läs: legoarméer) i terrorbekämpningen, särskilt de som riktas mot terroristledare med ett högt pris på sitt huvud.

Enligt Clarke gör lokala legoarméer det möjligt för USA:s specialstyrkor "att, utan att lämna några stora fotavtryck, dra nytta av skickligheten och de unika egenskaperna hos inhemska reguljära och irreguljära styrkor - lokalkännedom, etnicitet och språkkunskaper - för att uppnå våra uppdragsmål, samtidigt som vi minskar risken för våra egna amerikanska styrkor. Detta är särskilt viktigt i avlägsna eller politiskt känsliga områden där större amerikanska trupper inte fungerar och/eller fienden sitter i säkra baser som annars är otillgängliga för USA:s specialstyrkor”

127e-program som används storskaligt i Afrika och Mellanöstern kan drivas antingen av Joint Special Operations Command (JSOC), dvs. den hemliga organisation som kontrollerar marinens SEAL Team 6, arméns Delta Force och andra specialenheter, eller av olika särskilt anpassade “theater special operations forces”. I Afrika utförs dessa program vanligtvis av ett litet antal amerikanska specialoperatörer som arbetar med 80 till 120 specialutbildade och utrustade lokala inhemska personer. ”Användningen av de befogenheter 127e gett har direkt resulterat i att tusentals terrorister fångats eller dödats”, hävdar Clarke.

Så kallade direktuppdrag har lett till Baghdadis, Osama bin Ladens och otaliga andra utpekade terroristledares död, men det finns experter som ifrågasätter nyttan av dessa många attacker.

Den pensionerade brigadgeneralen Donald Bolduc, som tio gånger varit kommenderad till Afghanistan, bland annat som samordnande gemensam befälhavare för specialoperationer där, och som varit chef för Special Operations Command Africa från 2015 till 2017, är en av dem. Han är nu, som kandidat till senaten i New Hampshire, kritisk till vad han ser som ett hämningslöst fokus på att döda den ene ledaren efter den andre istället för på det hårda arbetet för att utbilda lokala styrkor som på egen hand kan skapa verklig säkerhet och stabilitet utan amerikansk teknik och amerikansk hjälp. ”Du kan inte bara döda dig fram till seger”, sa Bolduc till TomDispatch.


Kommandosoldater som begår brott
Förutom frågor om effektiviteten i deras taktik och strategi har specialoperationsstyrkorna nyligen drabbats av skandaler och rapporter om kriminell aktivitet. ”Efter att flera incidenter av dåligt uppförande och oetiskt beteende sänkt allmänhetens förtroende och fått ledare att ifrågasätta specialstyrkornas kultur och etik, inledde USSOCOM en omfattande översyn”, sägs i sammanfattningen i en rapport i ämnet från januari. Men rapporten är i sig lite av en gåta.

SOCOM-befälhavare har upprepade gånger påtalat fel begångna av USA:s elitstyrkor. I november 2018 hjälpte dåvarande SOCOM-chefen, general Raymond Thomas, till att sätta ihop ett etikmemorandum för sina trupper. En månad senare skickade han också ut ett e-postmeddelande till trupperna där han skrev:

”En undersökning av anklagelser om allvarligt felaktigt uppförande i våra förband under det senaste året indikerar att USSOCOM står inför en stor utmaning på grund av en skev syn på specialtruppernas kultur inom gruppen och hos den enskilde individen”.


I februari 2019 genomgick SOCOM en etisk granskning följd av en 90-dagars ”fokusperiod på etik”. Inte långt därefter klagade också Thomas efterträdare på moraliskt förfall inom kommandot. ”På senare tid har medlemmar av våra SOF-enheter anklagats för att underminera förtroendet och att inte ha uppfyllt de höga standarder för etiskt beteende som detta kommando kräver”, berättade SOCOM-befälhavaren, general Richard Clarke, för medlemmarna i en representanthuskommitté i april 2019.

”Detta är en mycket detaljerad översyn som tar en rejäl titt på oss själva”, skrev Clarke i ett brev till SOF-gruppen som släpptes samtidigt med rapporten. Men trots att de har anställt ett 12-personers rådgivande team och ett 18-personers granskningsteam, trots deras ”55 granskade aktioner” och intervjuer av mer än ”2 000 personer inom SOF”, ser man varken några teckens på att översynen är ”detaljerad” eller att granskningen varit ”rejäl”. I själva verket ger den 69-sidiga rapporten inte minsta antydan om vari det ”felaktiga uppträdandet och det oetiska beteende” den undersökte har bestått.

Enbart under 2019 kom dock många exempel fram som kunde ha inkluderats i just en sådan översyn. Till exempel erkände sig en Marine Raider, stabssergeanten Kevin Maxwell, Jr., skyldig och dömdes till fyra år i militärfängelse för sin roll i mordet av stabssergeant Logan Melgar, en av arméns Gröna baskrar, i Mali 2017.

Navy SEAL-soldaten Adam Matthews dömdes också till ett års fängelse och avsked med dåligt betyg efter att ha erkänt sig skyldig till konspiration, inbrott, olaga hot, övergrepp i rättssak, våldsamt överfall mot Melgar. (Det hela var tänkt som ett sexuellt övergrepp, men ledde till att den ”gröna baskern” kvävdes till döds.) En annan Navy SEAL och en Marine Raider som också åtalades för Melgars död kan få livstids fängelse.

I juli förra året kom rapporter om att inte bara medlemmar i SEAL Team 10 hade påträffats med kokain, utan också om att kommandosoldater länge fuskat med sina urinprov. Samma månad skickades en hel pluton från Navy SEAL;s Team 7 hem från Irak efter rapporter om allvarliga tjänstefel, inklusive våldtäkt av en kvinnlig medlem i enheten. Samtidigt har det gått rykten om ännu mer allvarliga handlingar begångna av en annan avdelning av SEAL Team 7, denna gång i Jemen. I september 2019 avskedades tre ledare i SEAL Team 7 för dåligt ledarskap som lett till att ordning och disciplin brutit samman.

Samma månad mottog försvarsdepartementets generalinspektör klagomål mot Naval Special Warfares chef, konteramiral Collin Green för att ha utfört ”bedrägliga handlingar” för att ”försöka stärka hans eget rykte och skydda hans egen karriär”. En månad senare arresterades fyra medlemmar av Naval Special Warfare Command i Okinawa efter olika anklagelser om oegentligt beteende.

Berättelser om omfattande narkotikamissbruk bland SEALs framkom också i krigsrätten SEAL-soldaten Edward Gallagher, som i en parodisk dom frikändes från anklagelser om att han dödat civila i Irak, men dömdes för att ha poserat för fotografier där han stod vid liket av en tonåring som han anklagades för att ha mördat. (När marinens tjänstemän försökte straffa Gallagher så att han eventuellt skulle behöva lämna ifrån sig den treudd som visar att han var medlem i SEAL, ingrep president Donald Trump för att stoppa beslutet.)

Och allt detta följde på en rad ytterst allvarliga beskyllningar mot elittrupper under de senaste åren, bland annat anklagelser om massakrer, oberättigade mord, mord, misshandel av fångar, våldtäkter eller sexuella övergrepp mot barn, stympningar och andra brott, samt om narkotikahandel och stölder av statlig egendom utförda av Navy SEALs, Army Green Berets, flygvapnets specialoperatörer och av Marine Raiders.

Trots denna häpnadsväckande kavalkad av illdåd drog SOCOM:s översyn en otrolig slutsats.

Granskningsteamet (vars medlemmar nästan uteslutande tillhörde delar av specialstyrkorna) frikände i huvudsak kommandot och dess kommandosoldater från ansvar för det mesta. Teamet hävdade att specialtrupperna bara hade varit inblandade i ”ett antal” incidenter av dåligt uppträdande och oetiskt beteende, när det istället rör sig om en hel brottskatalog.
Granskarna tycks ha dragit slutsatsen att istället för kriminell verksamhet var Special Operations Commands främsta misslyckande att de varit så inriktade på att på att inte svika vad granskarna (11 gånger på 69 sidor) kallade en kultur helt fokuserad på att ”uppdraget måste genomföras”. Och rapporten drog slutligen slutsatsen att SOCOM inte hade något ”systemiskt etiskt problem.”

Med tusentals kommandosoldater som opererar - med obetydlig insyn - i massor av länder varje dag, är det inte konstigt att disciplinen har eroderat till en punkt där ledningen varken kunde helt strunta i saken eller dölja den. ”Jag bildar ett genomförandeteam som kommer att följa upp dessa resultat och rekommendationer, utvärdera resultaten och förfina vår policy i enlighet därmed”, meddelade Clarke efter publiceringen av den omfattande granskningen.

Men kan en organisation som lämnar en rapport som hindrar utanförstående från insyn och ser ut som ett försök till bortförklaring, och inte ens nämner alla de länder den opererar i, räkna med att respekteras av det amerikanska folket?

Nick Turse är chefredaktör för TomDispatch. Han är författaren till ”Next Time They’ll Come to Count the Dead: War and Survival in South Sudan” och det prisbelönta ”Kill Anything That Moves: The Real American War in Vietnam”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.