Om propaganda och misslyckade narrativ

Nu är det upp till det afghanska folket, och inte någon makt utifrån, att
se till att landet får en regering som verkligen representerar folket och att
bl a. människors rätt till utbildning förverkligas.

Mellanösternforskaren Ramzy Baroud menar att USA:s nederlag i Afghanistan måste leda till hela det politiska narrativ som säger att den rika västvärlden har rätt att begå "humanitär interventioner" i fattiga länder måste omprövas.

Nu står det afghanska folket kvar med utmaningen att väva sin egen egen nationella berättelse., skriver Baroud.

I tjugo år har två dominerande berättelser format vår syn på den olagliga amerikanska invasionen och ockupationen av Afghanistan, och ingen av dessa berättelser skulle få för sig att använda sådana begrepp som "olaglig", "invasion" eller "ockupation."

Propagandaförpackningen av USA:s "militära intervention" i Afghanistan 7 oktober 2001, redan från början officiellt kallad för ett globalt "krig mot terrorn", fick amerikanska regeringens strateger ta hand om. Tidigare presidenten George W. Bush, hans vicepresident Dick Cheney, hans försvarsminister Donald Rumsfeld och en armé av talespersoner, neokonservativa 'intellektuella', journalister och så vidare, lanserade det militära alternativet som ett sätt att befria Afghanistan från dess terrorister, göra världen till en säker plats och, som en bonus, införa demokrati i Afghanistan och befria dess förtryckta kvinnor.

För dessa personer var USA:s krig i ett redan krigshärjat och extremt fattigt land en rättvis sak, visserligen våldsam ibland, men i slutändan humanistisk.

Ett annat narrativ, också det västerländskt, ifrågasatte Bush-administrationens Gung-Ho-inställning och menade att demokrati inte kan framtvingas med våld, påminde Washington om Bill Clintons multilaterala approach i den internationella politiken, varnade för en 'hit and run'-stil i utrikespolitiken var än det gällde, i Afghanistan, Irak eller någon annanstans.

Även om dessa båda narrativ, ibland, kan verka motstridiga, delade de bägge i själva verket den grundläggande uppfattningen att USA faktiskt kan vara en moralisk kraft, både i Afghanistan och på andra ställen. Oavsett om de som ser sig "fredsvänner" inser det eller inte, delar de faktiskt samma grunduppfattning om en amerikansk exceptionalism och om ett "Manifest Destiny" något som också Washington ständigt hävdar.

Huvudskillnaden mellan dessa båda berättelser handlar om metodiken och tillvägagångssättet, inte om huruvida USA har rätt att "ingripa" i ett annat lands inre angelägenheter. Målen att "utrota terrorismen" eller att hjälpa en lidande befolkning, oförmögen att hjälpa sig själv och desperat längtan efter en västerländsk frälsare, ifrågasätts aldrig.

Det förödmjukande nederlag som USA nu lidit i Afghanistan borde dock inspirera till ett helt nytt sätt att tänka, ett som utmanar alla västerländska narrativ, utan undantag, vare sig de handlar om Afghanistan eller världen som helhet.

Uppenbarligen har USA misslyckats i Afghanistan, inte bara militärt och politiskt – för att inte tala om ”statsbyggandet” och allt annat – även USA:s och västs själva narrativ om Afghanistan har kapsejsat. Mainstream-medier, som i två decennier har rapporterat om landet i en påtaglig moralisk brådska, verkar nu konfunderade. Amerikanska så kallade "experter" är lika förvirrade som gemene man av den brådstörtade reträtten från Kabul, det blodiga kaoset på flygplatsen. Man frågar sig varför USA överhuvudtaget varit i Afghanistan. 

Men de 'humanitära interventionisterna' är för dagen mest bekymrade över Washingtons ”svek” mot det afghanska folket, ”att man lämnar det åt sitt öde”, som om afghanerna är något slags irrationella varelser utan handlingsförmåga, eller som om det afghanska folket skulle ha bett amerikanerna att invadera deras land eller ha ”valt” amerikanska generaler som sina demokratiska representanter.

Den amerikansk-västerländska propagandan, som har påverkat vår kollektiva förståelse av Afghanistan i tjugo år och fortfarande gör det, har varit så överväldigande att vi inte kan begripa den dynamik som lett till talibanernas snabba övertagande av landet. Dessa presenteras i media som helt främmande för Afghanistans socioekonomiska struktur. Det är därför talibanernas slutliga seger, inte bara chockerar, utan skapat en extrem förvirring.

I tjugo år har det lilla vi visste om talibanerna kommunicerats till oss i form av västerländska medieanalyser och militära underrättelsebedömningar. Med talibanernas synpunkter helt utrensade ur alla politiska diskussioner om Afghanistan, har USA och dess Nato-partners noggrant konstruerat en alternativ afghansk nationell berättelse. Där fanns de ”goda afghanerna” fick vi veta, de som klär sig i västerländska kläder, talar engelska, deltar i internationella konferenser och förmodligen respekterar kvinnor. Det var dessa afghaner som välkomnade USA:s ockupation av sitt land, för det var de som fick stor nytta av Washingtons generositet.

Om dessa "goda afghaner" verkligen representerade det afghanska samhället, varför slängde då deras armé med 300 000 soldater sina vapen och flydde landet, tillsammans med sin president, utan att göra något motstånd? Och om de 75 000 dåligt beväpnade och ibland undernärda talibanerna bara representerade sig själva, hur kunde de då besegra denna formidabla fiende på bara några få dagar?

Ingen kan påstå att en så svag militärmakt som talibanernas, skulle kunnat hålla ut och i slutändan vinna ett sådant brutalt krig under många år, utan ett stort stöd från det afghanska folkets gräsrötter i stora delar av landet. Majoriteten av de talibanrekryter som gick in i Kabul den 15 augusti var antingen barn, eller inte ens födda, när USA invaderade deras land, för alla dessa år sedan. Vad tvingade dem att bära vapen? Att utkämpa ett krig som verkade omöjligt att vinna? Att döda och bli dödad? Och varför gick de inte in i den mer lukrativa verksamheten att arbeta för amerikanerna så som många andra har gjort?

Vi har precis börjat förstå talibanernas narrativ, eftersom deras talespersoner långsamt börjar föra en politisk diskurs som är nästan helt främmande för de flesta av oss. En diskurs som vi inte tilläts höra, interagera med eller förstå.

Nu när USA och dess Nato-allierade lämnar Afghanistan utan att kunna försvara eller ens förklara varför deras påstått humanitära uppdrag lett till ett så pinsamt nederlag, står det afghanska folket kvar med utmaningen att väva sin egen nationella berättelse, en som måste sträcka sig längre än till bara talibanerna och deras fiender och måste inkludera alla afghaner, oavsett deras politiska hemvist eller ideologi.

Afghanistan är nu i akut behov av en regering som verkligen representerar folket i landet. Det måste ges rätt till utbildning, rättigheter för minoriteter och politiska dissidenter, inte för att bli nådigt godkända av väst utan för att det afghanska folket förtjänar att bli respekterat, ges stöd och behandlas som jämlikar. Detta är det sanna nationella narrativet om Afghanistan som måste vårdas utanför de gränser som sätts av ett egennyttigt västerländskt förtal av Afghanistan och dess folk.

 Ramzy Baroud är journalist och redaktör för The Palestine Chronicle. Han är författare till fem böcker. Hans senaste är These Chains Will Be Broken med palestinska berättelser om kamp och trots i israeliska fängelser” (Clarity Press). Dr. Baroud är utländsk seniorforskare vid Center for Islam and Global Affairs (CIGA) och även vid Afro-Middle East Center (AMEC). Hans webbplats är www.ramzybaroud.net