29 okt. 2016

Striden om Mannerheim (uppdaterad)

Ett minnesmärke till marskalk Gustaf Mannerheim (1867-1951) invigdes
i juni i S:t Petersburg med fulla ärebetygelser i närvaro av Sergej Ivanov,
då chef för presidentadministrationen. Redan 16 oktober vandaliserades
det och flyttades till Tsarskoje selo.
Den ryske kulturministern Vladimir Medinskij öppnar en ny rysk historisk syn på Mannerheim, skriver Seppo Isotalo.
Den ryska uppfattningen ger en ny vinkel i litteraturen om Mannerheim. Så måste man arbeta med Mannerheim historia. Marskalkens verk sträcker sig över så många makthavare. Jag slås av hans smidighet, i egenskap av hög officerare som var ständig aktiv i något krig.

Vem ska han vara trogen? Stämmer det som Medinskij säger att han aldrig svek sin plikt som officerare? Han hoppade från den ena sidan till den andra - tillåter en officersplikt sådant? Är Mannerheim en yrkessoldat? Gäller hans ed bara så länge som ett "kontrakt" existerar?

Det är kanske bäst att börja med att definiera betraktades egen position. För min familj har Mannerheim varit huvudslaktaren. Han ledde det grymma inbördeskriget 1918, där mina människor offrades för en gränslös hämnd. Långt flera röda mördares än vad behövdes för att slå ner revolten. Tyskland ställde upp på Mannerheims sida.

Egentligen var den ryske officeren Mannerheim Tysklands marionett, som slog ner arbetarklassen i Finland, som hade tagit regeringsmakten genom en kupp. Demokratin kunde nås efter att Mannerheim hade förlorat de två följande krig, återigen tillsammans med Tyskland. Fortfarande kan vuxna finnar berätta vilken sida de står i fråga om röda-vita. Mannerheims verksamhet 1918 var mot demokratin.

Finland har en demokratiskt personval, det gillades inte av Mannerheim. En tysk prins valdes till finsk kung sommaren 1918, strax före Tysklands kollaps. Mannerheim fick lämna makten - fast inte förbättrades demokratin i Finland av det. De vitas välde i Finland kunde inte leda till annat än krig med Sovjetunionen under Mannerheims ledning.

Som soldat visste han att vinterkriget var förlorat innan den hade ens börjat -eftersom hjälp från Tyskland inte kunde fås. Han gjorde en fånig manöver - avsade sig krigsledningen för att anslagen till honom inte var tillräckliga.

Han felbedömde gränsintermezzon i Mainila som en parallell till den provokation som Hitler hade använt för att anfalla Polen. Han förlorade vinterkriget, men det var bara en blodig förövning till det stora krig som skulle komma.

Mannerheims insatser till att vinterkriget började och slutade blygsamt, men i fortsättningskriget satte han krigsmålet Stor-Finland. Nu svek honom hans insikter om Sovjets krigsstyrka kontra Tysklands. Kanske trodde han att västmakterna skulle ställa upp på Hitlers sida, eller kanske han hade svårt att bedöma vad som var militärt starkare - nazismen eller kommunismen.

När kriget vände i juni 1944 hade Mannerheim möjligheten att rätta till sin värdering. Sovjet ville sluta kriget och Finlands möjligheter var uttömda. I detta läge ville Mannerheim fortsätta för att Hitler lovade förstärkningar som han inte hade. Den finska fronten hade redan brutit samman och två månader senare Finland var redo för fred.

Det paradoxala var att detta lämnades i Mannerheims händer. Han blev finsk president den 3 augusti 1944. I finsk historia utgår av att landet därigenom lyckades bevara sin självständig, undvika sovjetiskt ockupation. I själva verket Finland bytte sida i stora kriget och Mannerheim hade vanan inne. I slutet av september 1944 finska trupper anföll tyska trupper, som fans i landet. Efter sex månader Mannerheim hade vunnit sitt andra krig.

Medinskij förklarar detta med att att Mannerheim skulle ha varit den enda personen som kunde hålla tillbaka officerare som ville ha inbördeskrig. Helt orealistiskt i ett krigstrött land där kommunisterna fick 25 procent av rösterna i det första fria riksdagsvalet.

Först efter att ha slagit tyskarna började Mannerheim tänka hur det gemensamma försvaret med Sovjet ska organiseras så att Finland fick behålla sin militära stryka. Det dröjde emellertid våren 1948 innan VSB-avtal mellan Finland och Sovjet kunde undertecknas. Finland åtog sig att försvara Sovjet mot en angripande från väst, typ Tyskland.

Mannerheim är således en yrkesman, en ledare i krig. Litteraturen visar att vid varje krig medverkade även till att kriget kom i gång och att det blev fred. Två krig han förlorade, två krig han vann. Medinski anser att Mannerheim medverkade i krig som va bra för Ryssland och tjänar sitt minnesplatta i ett ryskt museum.

Mannerheim för Sverige
Två gånger hade Mannerheims verksamhet en avgörande betydelse för Sverige. Om den röda sidan hade fått stanna i regeringen 1918 hade Sverige fått en helt annan granne än den Mannerheim kämpade för. Demokratin hade utvecklats, men det hade funnits en möjlighet att den röda regeringen inte vågat skilja sig från Lenins ledning. En röd finsk delegation hade aldrig kommit till Leningrad med begäran om självständighet.

Anta att Mannerheim inte fick sin vapenstyrka från Tyskland. Först utbildades 1 400 finnar i Tyskland och sedan kom reguljära tyska trupper. Socialdemokrater hade stannat i regeringen och styrt landet mot demokratin, allmänna val hade man redan 1906 med kvinnlig rösträtt. I Sverige fick kvinnorna rösträtt först 1921.

Det hade blivit en annan utveckling än med den vita regeringen. Denna regering ledde Finland till två krig, som var obekväma för den svenska regeringen.

På hösten 1940 var Mannerheim i farten igen med att kalla på tyska trupper. I augusti 1940 gav han klartecknet och i december var hans adjutant i Berlin för att binda Finland till Barbarossa.

Regeringen i Sverige och i Finland hade helt andra planer. En gemensam krigsmakt skulle utformas under den svenska kungen och gemensam utrikespolitiken. Den civila förvaltningen fick vara separat. Statsvetare utformade reglerna för ett statsförbund Sverige-Finland. Beslut skulle ha tagits i januari 1941 istället för det som Mannerheim gjorde på sin kant. Finland skulle ha undvikit två svåra krig, inte förlorat en femtedel av sitt territorium.

Sverige-Finland hade då kämpat mot tysk ockupation med stöd av Röda armén
 
Seppo Isotalo


Generallöjtnant Karl Gustaf Manneheim tjänade i Rysslands
armé 1887-1918, stod det på det nu vandaliserade minnesmärket,
som ställts ut i befintligt skick i Tsarskoje selo.