26 sep. 2016

Fattigdomen avgjorde Berlinvalet

Valet i Berlin blev ännu ett bakslag för Merkels parti, som backade från 23,3 till 17,6 procent och måste lämna stadens styre. Nykomlingen AfD fick 14,2 procent.


Arnold Schötzel, chefredaktör på den vänsterorienterade dagstidningen junge Welt ger bakgrunden - En tilltagande fattigdom mitt i Europas ledande ekonomi:




Berlin är vid val inte representativt för Förbundsrepubliken – liksom London inte var representativt för Storbritannien i folkomröstningen om Brexit. Orsakerna är framför allt av social natur. Huvudstaden är republikens armodsmetropol. Den med bovaktiga metoder bedrivna avindustrialiseringen av Östberlin efter "Anschluss" av DDR har följder än i dag, liksom bortfallet av ”Zitterprämie” - skattefördelarna för företags flytt till Västberlin under Kalla kriget.


Berlin betyder en arbetslöshet långt över genomsnittet, en konstant rekordandel av Hartz IV- bidragstagare (tysk motsvarighet till Fas 2 eller 3) - 16,4% av befolkningen gentemot 9,4% i östra delen av landet och 6,4% i den västra.


En åldersfattigdom, som i många stadsdelar gör att 14 % av befolkningen är hänvisad till socialt understöd, och en barnfattigdom (32%), som bara nätt och jämt överträffas av Bremerhaven och städer i Ruhr.


Staden är i grunden tudelad. Om de genomsnittliga familjeinkomsterna i Marzahn på 1990-talet var lika med dem i Zehlendorf, gapar det i dag världar mellan stadens sydvästra och nordöstra delar. För 20 år sen bodde där DDR-arbetare och intellektuella, idag har denna miljö i stor utsträckning upplösts och ersatts av ett sociologiskt lappverk. Ofta handlar det om gettoliknande förhållanden – för gamla, för Rysslandstyskar, för långtidsarbetslösa.


Det förblir så: ingen koncern värd att nämna flyttar sitt centrum till den tyska huvudstaden. Verkstäder för sammansättning är bara allmosor. Mediaståhej om så kallade kreativa, som på löpande band grundar ”Start Ups” är hype, inget mer.


Den kulturella och politiska delningen av staden har hållit i sig, också när de avvecklade forskarna, konstnärerna och journalisterna i DDR:s huvudstad inte längre är i förvärvsåldern. De regionaltidningar som kommer ut i Östberlin har få läsare i västdelen, de som kommer ut där ignoreras i öst och tillsammans förlorar de år för år tvåsiffrigt i upplagor.


Nazisterna fördrev ett stor antal Nobelpristagare i matematik, fysik och medicin från Berlin, Förbundsrepubliken föranstaltade ett Kahlschlag (kalhygge) vid biblioteken, konst och medier, vid Östberlins högskolor och akademier på personer, som i omfång söker sin like världshistoriskt. Något liknande förekom inte i något annat tidigare socialistiskt land, i denna dimension inte heller i något annat östtyskt förbundsland.


När Berlin på kanslerns önskan åstadkommer en sanering av statsoperan, vars kostnadsökning procentuellt kan jämföras med Elbe-filharmonin i Hamburg eller flygplatsen BER, blir det inget tema i den lokala valkampen.

De båda ”stora” partierna CDU och SPD är sen länge i Berlin ett enhetsparti mer än på andra håll, därför att de är en sorts politisk arm för Västberlins byggmaffia. En lokalspecialitet. I Västberlin kostade på frontstadstiden och med feta subventioner från Bonn en kilometer ny U-Bahn dubbelt så mycket som i München eller Düsseldorf. Berlins S-Bahn är skrot 25 år efter Anschluss.


Det har inte de tyska fascisterna och deras världskrig åstadkommit. Berlin är utan tvivel ett korruptionscentrum för förbundsrepubliken.


övers. Sixten Andréasson