9 sep. 2016

Bringéus bygger vidare på en lögn

Ambassadör Krister Bringéus utredning "Säkerhet i en ny tid" innehåller lite godis för båda parter i den pågående Nato-debatten, skriver Stefan Lindgren. Men hur är det med
verklighetsbeskrivningen: har Bringéus alls ifrågasatt Nato:s beskrivning av Ryssland som hotfullt och skyldigt till
aggression mot bl.a. Georgien och Ukraina?
Nej, det har han inte.

"Klart är att 2014, då Ryssland angrep Ukraina, innebar en milstolpe. Att Ryssland med militär makt skulle angripa sitt, i ordets egentliga bemärkelse, broderland - knappast någon rysk familj saknar ukrainsk släkting - hade fram till dess förefallit otänkbart för de flesta bedömare. Angreppet utgjorde ett tydligt brott mot den folkrättsliga principen om gränsernas okränkbarhet."

Det hade ju varit klädsamt om ambassadören åtminstone ägnat några rader åt den ryska argumentationen som är fullständigt okänd i Sverige.

Bland annat i en inlaga till UNESCO 7 november 2014  anförde Ryssland de juridiska argumenten för sin ståndpunkt att erkänna Krims självständighetsförklaring och bevilja republikens begäran att upptas i ryska federationen.


"Rätten till självbestämmande, tillsammans med andra grundläggande principer i internationell rätt, är inskriven i artikel 1 i FN-stadgan, och bekräftas i artikel 1 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och artikel 1 i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

För genomförandet av bestämmelserna i FN-stadgan antog medlemsstaterna enhälligt 1970 deklarationen om folkrättsliga principer rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan. Enligt förklaringen är 'inrättandet av en suverän och oberoende stat, fri förening eller integration med en självständig stat eller övergång till någon annan politisk status genom ett fritt beslut av ett folk alla former av förverkligande av det folkets rätt till självbestämmande.'"

Inte desto mindre, konstaterar den ryska förklaringen, har staterna kommit överens om att självbestämmandet som regel ska förverkligas inom ramen för existerande stater. Utbrytningar bör förbehållas "koloniala sammanhang, i situationer med utländsk ockupation och i de mest extrema situationer" (Kanadas högsta domstol i fallet "Om Quebecs utträde").

1991 antog Europeiska unionens en förklaring om riktlinjerna för EU:s erkännande av nya stater i Östeuropa och Sovjetunionen som hänvisar till folkens rätt till självbestämmande som till grund för att erkänna dessa stater. EU:s kriterier för att erkänna utbrytarstater har ingen hänvisning till några "extrema förhållanden". Dessutom saknas i det dokumentet hänvisningar till konstitutionella förfaranden för ett avskiljande. På grundval av dessa bestämmelser har Europeiska unionen erkänt Ukraina.

"När det gäller situationen kring Krim, är det ett faktum att Krims avskiljande från Ukraina och dess anslutning till Ryssland ägde rum under extrema förhållanden där det var omöjligt att genomföra rätten till självbestämmande inom ramen för Ukraina", fortsätter den ryska skrivelsen. "Dessa extrema förhållanden förvärrades av det olagliga maktövertagande som hade skett. Under sin mer än 20-åriga historia som en del av Ukraina har Krims befolkning inte kunnat förverkliga sin rätt till självbestämmande inom ramen för denna stat.

I januari 1991 hölls en folkomröstning i Krimregionen. På basis av resultaten antog Högsta sovjet i Ukraina en lag om återupprättandet av den autonoma sovjetrepubliken Krim. Fyra månader senare, den 19 juni, införlivades en hänvisning till Krims återupprättade självständighet i 1978 års författning för Ukrainska SSR. I september 1991 antog Krims Högsta sovjet en förklaring om statens suveränitet.

Proceduren vid Ukrainas avskiljande från SSSR bröt mot artikel 3 i den sovjetiska lag som reglerade utträdet av en unionsrepublik från Sovjetunionen, enligt vilken Krims autonoma sovjetrepublik måste hålla en separat folkomröstning om den skulle tillhöra antingen Sovjetunionen eller utbrytarrepubliken, det vill säga den Ukrainska SSR.

År 1992 antog Krim en egen konstitution och ett presidentämbete för Krim inrättades. Den 20 maj 1994 antog Republiken Krim en lag om återupprättande av de konstitutionella grunderna för Republiken Krim som en egen stat.

Men den 21 september 1994 lät Verchovnaja Rada (Ukrainas parlament) döpa om Republiken Krim till Autonoma republiken Krim (ARC), och 1995 beslöt Verchovnaja Rada och Ukrainas president utan Krimbefolkningens samtycke att avskaffa republikens författning och presidentämbete.

Således ersattes Krims status som en självständig stat inom Ukraina med status som autonom republik, en territoriell enhet i den ukrainska staten."

Därefter redogör den ryska inlagan för de våldsamma händelserna i Ukraina under den s k Maidanrevolutionen och den väpnade kuppen i februari 2014.

"Under dessa förhållanden beslutade den 17 mars 2014 Högsta rådet för Republiken Krim att proklamera Republiken Krim som en självständig suverän stat och staden Sevastopol som en stad med en speciell status, vilket återspeglade folkets vilja på Krim, direkt uttryckt i en folkomröstning som hölls den 16 mars. Den 18 mars ingick Republiken Krim ett fördrag om anslutning till Ryska federationen.

Det är värt att notera att Ukraina när landet proklamerade sin självständighet hänvisade till det hot som kuppförsöket i Sovjetunionen i augusti 1991 utgjorde.

Påståendena om att principen om staters territoriella integritet utesluter genomförandet av rätten till självbestämmande i form av utbrytning bekräftas inte av praktiken.

Som bekant finns det nu 193 medlemsstater i FN:s jämfört med bara 55 år 1945. De flesta av de nya staterna har uppstått som en följd av förverkligande av rätten till självbestämmande. Det senaste exemplet på förverkligande av denna rättighet är utbrytningen i södra Sudan."

Inlagan fortsätter med att påpeka att EU inte haft några problem tidigare med att erkänna nya stater i Östeuropa. Rätten till självbestämmande för Europas folk finns också inskriven i slutakten för den europeiska säkerhets- och samarbetskonferens i Helsingfors 1975, som lade grunden till OSSE.

"Internationella domstolen har i sitt rådgivande yttrande om Kosovo inte formulerat några begränsningar i samband med tillkännagivandet av självständighet utanför det koloniala sammanhanget".

Men bröt inte Krims avskiljande mot Ukrainas författning? Den frågan är irrelevant, säger inlagan och hänvisar bl.a. till fallet Kosovo:

"Exempelvis ingav USA ett skriftligt uttalande till Internationella domstolen i frågan om huruvida Kosovos ensidiga självständighetsförklaring hade varit i enlighet med internationell rätt som löd så här: 'Det är förvisso så att självständighetsförklaringar kan bryta mot nationell lagstiftning - och naturligt nog ofta gör det. Men det betyder inte att det har skett en kränkning av folkrätten'.

Den internationella domstolen gjorde bl.a. följande kommentar:
'Domstolen har inte ombetts att avge ett yttrande om huruvida självständighetsförklaringen är i enlighet med någon bestämmelse i nationell rätt, utan bara om den är i enlighet med folkrätten. Domstolen kan svara på den frågan med hänvisning till folkrätten utan att den behöver utreda det nationella lagstiftningssystemet.'" ("Accordance with International Law of the Unilateral Declaration of Independence In respect of Kosovo", Advisory opinion, I.C.J. Reports 2010, s. 16, paragraf 26.)

Den ryska inlagan gör därefter en jämförelse mellan proceduren i fallet Kosovo och fallet Krim och kommer fram till att det fanns mera folkrättsligt stöd i fallet Krim. Där genomfördes en folkomröstning som vid 83 procents deltagande gav 95 procent ja för avskiljande. I Kosovo genomfördes ingen folkomröstning.

Vidare anförs situationen med det franska departementet Mayotte och Falklandsöarna (Malvinerna) som analoga exempel. I de fallen har Frankrike respektive Storbritannien drivit rätten för Mayotte resp. Falklandsöarna att i kraft av folkomröstningar kvarstå i sin forna statstillhörighet. Mayotte ingår i ögruppen Komorerna som utropat sin självständighet, men på just denna ö ville befolkningen kvarstå i Franska republiken och gör det än idag.

Begreppet "annektering" som oftast används i västpropagandan om Krim förutsätter i folkrätten att det rör sig om ett våldsam överförande av territorium från en stat till en annan. Men Ryssland invaderade inte Krim, skickade inga trupper:

"Före och under Krims självständighetsförklaring var närvaron av ryska militärer på Krim helt legitimt; denna närvaro tilläts genom avtalet mellan Ryssland och Ukraina om den ryska Svarta havs-flottan på Ukrainas territorium av den 21 april 2010. Ryssland bröt inte mot detta avtal eller överskred taket för det totala antalet militär personal som angivits i 1997 års fördrag Svarta havs-flottans uppdelning  mellan Ryssland och Ukraina.

Ryska trupper ingrep inte i de processer som skedde på Krim, inklusive folkomröstningen och tillkännagivandet av det oberoende Krim, vilket bekräftas av ett stort antal internationella observatörer.

Det faktum att det fanns väpnade styrkor i ett område som utropar sin självständighet påverkar inte legitimiteten i en sådan viljeyttring. Kosovo kan tjäna som ett exempel i detta sammanhang. Vid tidpunkten för tillkännagivandet av Kosovos självständighet fanns på dess territorium ungefär 14 000 militärer från 34 länder inom ramen för ett Nato-uppdrag."
Så långt den ryska inlagan. Det är uppenbart att Bringéus inte lagt två strån i kors för att undersöka påståendena om rysk "aggression". Istället gör han mer eller mindre flummiga beskrivningar av ryskt "aggressivt" uppträdande:

"Den ryska taktiken har för utredningen i olika sammanhang beskrivits som 'slå till och avvakta', jab and pause. Den ryska ledningen prövar sig fram. Möter den inget motstånd efter första 'jabben', kommer ytterligare en. Metodiken har varit särskilt tydlig i Ukraina". (s. 41)

Och

"Angreppet mot Ukraina 2014 maskerades genom att truppförflyttningarna genomfördes i form av en så kallad 'plötslig beredskapskontroll." (s. 46)

Men även om Bringéus i stort sett ansluter sig till rådande panikpropaganda måste han ha erkännande för några små försök att smuggla in korn av realism i analysen.

"Även om Ryssland i kriget med Georgien, och än mer i Ukraina, agerat på ett sätt som knappast någon kunnat förutse…", börjar han i välkänd stil för att fortsätta med en viktig moderering:"… får det anses vara en hävdvunnen linje i rysk utrikespolitik att undvika drastiskt risktagande. Det förefaller inte sannolikt att Ryssland skulle inleda ett militärt företag i Europa, där utsikterna till framgång framstår som osäkra." (s. 43)

"Den andra iakttagelsen är att ett isolerat ryskt angreppsföretag mot Sverige, som syftar till att erövra svenskt territorium för dess egen skull, måste betecknas som i praktiken uteslutet." (s. 41)

Det är två viktiga bedömningar som går stick i stäv med Nato-propagandan. Kanske kan det uppväga en del av den Nato-mumbo-jumbo som Bringéus tyckt sig behöva upprepa i rapporten.

Stefan Lindgren