29 jan. 2020

Bryssels historierevisionism om andra världskriget

Chamberlain till Europa: "Sch..... Kanske nöjer han sig med det här". Hitler har fått Münchenuppgörelsen
och en påse med övriga eftergifter.





Lennart Palm, professor emeritus i historia vid Göteborgs universitet, synar här den resolution som Europaparlamentet har antagit om minnet av andra världskriget, där en grovt revisionistisk historieversion knäsätts.

Den kan i förlängningen leda till att hela floran av historieläroböcker för skolbruk skrivs om och uppväxande släkten uppfostras i lögn. Artikeln har varit införd på hemsidan alliansfriheten.se.

Den 19 september 2019 antog Europaparlamentet med stor majoritet resolutionen Vikten av europeisk hågkomst för Europas framtid. Syftet med den sades vara att Europas folk skall kunna lära av historiens katastrofer för att undvika dem i framtiden. Men minne är en knepig sak. Människan vill gärna rationalisera och lägga historien till rätta, ofta av ideologiska skäl. EU-parlamentets politiker försöker konstruera ett kollektivt minne, men samma rationaliseringsmekanismer infinner sig som för den enskilda människan. Politiskt känsliga fakta suddas bort, sammanhang förvanskas.

Med Harold Pinters ord från Nobelföreläsningen 2005: ”Det har aldrig hänt. Ingenting har hänt. Inte ens medan det hände, hände det. Det saknade betydelse”. Resolutionen har knappast nämnts i våra stora medier.

Resolutionens huvudtanke är att andra världskriget för Europas del startades gemensamt av Nazityskland och Sovjetunionen: ”Europaparlamentet betonar att andra världskriget, det mest förödande kriget i Europas historia, började som ett direkt resultat av den ökända nazityska-sovjetiska icke-angreppspakten av den 23 augusti 1939, även kallad Molotov–Ribbentrop-pakten och dess hemliga protokoll, varmed två totalitära regimer som hade det gemensamma målet att erövra världen delade upp Europa i två inflytelsezoner.” Så enkelt blandar man bort korten – utan nya sakargument går man här emot den historiska forskningens etablerade uppfattning om Tyskland som krigets anstiftare.


Några bortglömda sakförhållanden: Andra världskriget var i hög grad en fortsättning på det första. Europas politiska eliter förde, i sin kamp om kolonier och marknader, 1914 ut sina folk i historiens dittills mest förödande slakt. Segrarna, främst Frankrike, Storbritannien, USA och Belgien, utpekade Tyskland som ensamt ansvarigt för kriget och krävde drakoniska krigsskadestånd. Gamla tyska områden som Elsass-Lothringen och Västpreussen berövades landet. Rhenlandet ställdes under förmynderskap.

I öster föll det ryska imperiet 1917 samman och ersattes av nya självständiga stater, det blivande Sovjetunionen, Finland, de baltiska staterna, Polen med flera. I Sovjetryssland fortsatte ett inbördeskrig mellan röda och vita ända till 1922. De vita fick hjälp av hundratusentals soldater från stater i Väst: Tyskland, Storbritannien, Tjeckoslovakien, USA, Finland och andra. Till detta kom att Polen anföll 1919 och annekterade stora delar av nuvarande Vitryssland och Ukraina (delar som Stalin sedan tog tillbaka 1939). Dessa interventioner lämnade inte bara förödelse bakom sig, de bidrog också till att skapa en belägringsanda i sovjetsamhället. Också här glömmer Europaparlamentet Västeuropas draksådd inför vad som komma skulle.

Sovjetunionen var övertygat om att man levde i en fientlig omvärld. Sovjetledningen fruktade inledningsvis främst britterna men kom med Hitlers makttillträde att alltmer se det nazistiska Tyskland som huvudhotet. Hitlers planer på att skapa ”Lebensraum” och kolonisera ”de underlägsna människorna” i Öst var väl kända från Mein Kampf, liksom den tyska upprustningen (som man var välinformerad om från det egna hemliga militära samarbetet med Weimarrepubliken). Inmarschen i Rhenlandet 1936 och det tyska ingripandet mot den spanska republiken gjorde saken än klarare.

År 1934 menade Sovjetunionens utrikesminister att Tysklands ambitioner ”kan bara motarbetas av en ring av bestämda grannar”. Sovjet gick därför in för ”kollektiv säkerhet”. Men hur ”bestämda” var grannarna? Hitlers makttillträde hade möjliggjorts av Tysklands konservativa och liberala partier som mangrant röstat för hans fullmaktslagar 1933. Europas demokratier hade stått helt passiva både vid Rhen-inmarschen och vid det fascistiska upproret i Spanien. Trots detta gjorde Sovjetunionen under 1930-talet energiska propåer om försvarsallianser till Frankrike, Storbritannien, USA, Rumänien, Polen, Jugoslavien, ja till och med till det fascistiska Italien. Överallt avvisades förslagen, Polen rentav motarbetade sovjetförslagen internationellt ända fram till kriget. Än värre skulle det bli.

Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiske premiärministern Chamberlain och Frankrikes president Daladier med Hitler och Mussolini i München. Tyskland krävde att Tjeckoslovakien lämnade ifrån sig Sudetlandet med en tysktalande befolkning. Hitler fick grönt ljus av britter och fransmän att gå in i Tjeckien, och han stannade som bekant inte vid Sudetlandet.

Även Polen, som 1934 varit först med att ingå ett icke-angreppsavtal med Hitler, skickade in sina trupper som lade beslag på Tjeckoslovakiens schlesiska del. Sovjetledningen såg nu vartåt det barkade, det vill säga att Väst ville få Hitler att gå österut. Kriget syntes rycka allt närmare, men så sent som i april 1939 avvisade Frankrike ett nytt bud från Sovjetunionen. I maj sökte den nye sovjetiske utrikesministern Molotov ånyo avtal med Polen men avvisades omedelbart. Med engelsmännen blev det dock förhandlingar. Dessa förde emellertid egna hemliga förhandlingar med Hitler och valde att ”gå långsamt fram”. De skickade en delegation via passagerarbåt (i 13 knops fart) som efter fem dygn nådde Sovjet, där delegationen visade sig sakna fullmakt att underteckna något avtal.

Nu gav Moskva upp allt hopp om en allians med västmakterna. Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades den 23 augusti 1939. Avtalet gav Sovjetunionen flera fördelar. Man fick andrum att ytterligare bygga upp försvaret inför det tyska anfall man i slutändan visste skulle komma. Genom det (förvisso omoraliska) hemliga tilläggsprotokollet fick man ett ”intresseområde” som kom att fungera som en stor buffertzon.

Hela detta sammanhang har omsorgsfullt suddats bort i Europaparlamentets historieskrivning. Inte minst förbluffande är att München -38 inte med ett ord omnämns.

Men det stannar inte där. Den 22 juni 1941 kom så det stora anfallet på Sovjetunionen, Operation Barbarossa. Där deltog utöver Tyskland även Österrike, Rumänien, Finland, Italien, Ungern, Slovakien och Kroatien. Det är från flera av dessa länder eldsjälarna bakom parlamentsresolutionen kommer. I det ockuperade Europa anpassade sig ofta borgerligheten till tyskarna. Huvuddelen av motståndet mot nazismen stod faktiskt Sovjet för (kostnad 27 miljoner döda sovjetmedborgare), och bland motståndsrörelserna spelade kommunister ofta en ledande roll. Vad ska vi komma ihåg om detta, enligt EU-parlamentet? Tydligen ingenting!

Vad får då en sådan här resolution för följder? I förlängningen hotas yttrandefriheten. Vi kan förvänta oss allt snävare utrymme för debatt, liksom nyskrivna, politiskt tillrättalagda skolböcker. I resolutionen uppmanas EU:s medlemsländer att högtidlighålla den 23 augusti, dagen för den tysk-sovjetiska pakten, som sammanslagen minnesdag för offren för nazism och kommunism, att motverka ”banalisering” i debatt och medier, att främja en gemensam historisk kultur och att anslå mer pengar till EU-propaganda. Det ryska samhället uppmanas att göra upp med sitt tragiska förflutna och avbryta sitt påstådda informationskrig för att splittra det demokratiska Europa. Utan att bekymra sig över stenkastning i glashus skriver EU-parlamentet också att Ryssland måste upphöra med att förvränga historiska fakta.

Den russofoba ukasen från Bryssel har ivrigt upptagits av landets största morgontidning, Dagens Nyheter, genom utrikesreportern Michael Winiarski och tidningens ledarsida. Vi lär tyvärr få se mer sådant i våra media, mycket mer. Men är det inte en varningssignal att en politisk församling som Europaparlamentet dekreterar vad som är historisk sanning? Det leder osökt tankarna till totalitära mönsterbildningar.

Lennart Palm är professor emeritus i historia vid Göteborgs universitet. Han medverkar i antologin Försvaret främst (2015).

3 kommentarer:

  1. Прочёл отзыв на вашу статью в русском интернете. Если в ней действительно то что там написано то я благодарю вас от души за честность и порядочность. И за смелость конечно. Вот ссылка на отзыв https://eadaily.com/ru/news/2020/02/01/shvedskiy-professor-istorik-v-es-pytayutsya-perepisat-istoriyu-vtoroy-mirovoy

    SvaraRadera

Underteckna med ditt namn.