20 dec. 2017

Väinö Linna om Finlands vita lögn

Söndagen den 13 november 1960 intervjuade Maruitz Edström för Dagens Nyheter den finske författaren Väinö Linna om inbördeskriget 1918 som just nu är föremål för många förljugna skildringar i media. Linna berättar att de verkliga siffrorna om slakten på de röda hade sopats under mattan 1920.

12 000 till 15 000 "röda" slaktades av de vita.

Ur Dagens Nyheter 13 november 1960

Väinö Linnas stora roman om det finska inbördeskriget utkommer i morgon på svenska under titeln "Upp, trälar" (översättning av N-B Stormbom, Wahlström och Widstrand, 25:50). Boken recenserades i Dagens Nyheter av Jörn Donner när det finska originalet utkom (10 september). Om romanens bakgrund och Linnas syn på inbördeskriget 1918 berättar här Mauritz Edström, som just besökt författaren i hans hemstad Tammerfors.

En av de mest kända skildringarna från det finska inbördeskriget 1918 och en av de få som har stått sig, är Runar Schildts novell "Aspo", som handlar om drängen som blir tvingad att köra med en åsna. Det exotiska djuret har skaffats till godset för att roa barnen, men efter en tid ger husbonden order att åsnan skall sättas i arbete. Aspo tar åläggandet som en dödlig förolämpning. Jordproletärens alla undertryckta protester samlas i ett ursinnigt hat, som får sin utlösning när revolutionen kommer; Aspo blir rödgardist och skjuter ner godsägaren.

Från denna lilla träffsäkra studie i upprorets psykologi, tillkommen året efter revolutionen, går en tråd till Väinö Linnas nyutkomna stora roman om det finska inbördeskriget — andra delen av hans trilogi ”Här under polstjärnan”. Miljön till sin novell hämtade Runar Schildt från Hongola gård i Urjala, några mil från Tammerfors. Urjala är Väinö Linnas hemsocken, och till de många arrendetorparna under Hongola hörde hans farföräldrar.

Det finska inbördeskriget blev ett krig utan fredsslut. Det röda proletariatets väpnade uppror ett par månader efter landets självständighetsförklaring slöt i ett villkorslöst nederlag. Samhällsfreden blev aldrig verklighet. De nya prövningarna under andra världskriget medförde visserligen en social avspänning. Men från dagens söndrade Finland leder alltjämt spår tillbaka till inbördeskriget.

Kanske är dock ett bokslut över 1918 äntligen på väg. Förutom Linnas bok kommer i höst ytterligare två finskspråkiga romaner — av Veijo Meri och Paavo Haavikko — med motiv från inbördeskriget, och på sitt håll arbetar österbottningen Leo Ågren med samma stoff.

Linnas roman har hälsats som en första rangens händelse i Finlands litteratur. Den har prisats för sin episka oväld, sin nästan övermänskliga strävan till opartiskhet vid fördelningen av rollerna i dramat 1918. Men ingen kan undgå att uppfatta boken som en omvärdering av inbördeskrigets historia. Det är revolutionens tragedi Linna har skrivit, det är för nederlagets folk han söker upprättelse och kring motiven för deras handlingar han vill skapa förståelse. Hans skildring av upprorets orsaker och efterspel har en nyansrikedom som slår sönder den vedertagna bilden av händelserna 1918.

Det kan synas som en tanke att denna omvärdering utgår just från Tammerfors, som var det röda gardets starkaste fäste och som föll i inbördeskrigets avgörande strid. För Tammerfors är också Linnas stad; hit kom han från Urjala som 18-åring 1938 och blev textilarbetare hos Finlayson Oy, och här finner man honom alltfort, som författare med världsrykte.

På en punkt har den uppskattande kritiken varit påfallande tystlåten. De invändningar som man haft skäl att vänta mot hans framställning av själva sakfrågan har uteblivit. – Kanske kan det tolkas som ett tyst medgivande, kommenterar Linna. Men det är i så fall bara ett steg på vägen. Tiger man, så har man också något att förtiga.

Över ett kaffebord hemma i sin våning i Tammerfors nya stadsdel Kaleva berättar Linna om bakgrunden till sin skildring av inbördeskriget.

– Jag har Ingen privat vedergällning att utkräva, säger han. Ur ett personligt agg av den sorten har mitt författarskap inte vuxit fram. Min släkt var väl behandlad, och mina föräldrar, som var gammaldags religiösa, hade aldrig något med socialismen att göra. Min far var slaktare, och han fick till och med köpa ett litet stycke jord från Hongola gård, något som då för tiden var en sällsynt nåd för de jordlösa.

– Jag har många gånger frågat mig själv vad det var som gjorde att jag började syssla med problemställningarna kring 1918. Men någon särskild orsak kan jag inte peka på. Ett faktum är att atmosfären i Finland, särskilt i arbetarkretsar, sedan inbördeskrigets dagar varit mättad av frågor om vad som egentligen hände. Ingen vaken människa har kunnat undgå att förr eller senare ta ställning.

Hans satta gestalt rör sig med en sorts kvick tyngd, gesterna är livliga, blicken öppen och fri. Han skapar intryck av en egendomlig renhet från egocentricitet — det är till stoffet hela hans berättarlidelse koncentrerats.

— Det agg jag känner riktar sig mot historieskrivningen, förtydligar han. När jag trängde in i den fann jag att jag blivit lurad på sanningen. Ingen kan bestrida att inbördeskrigets historia skrevs av segrarna och att den har förvanskats. Det är mänskligt att så har skett; hade de röda segrat, skulle bilden förmodligen ha blivit lika ensidig — fast åt det andra hållet Naturligtvis finns det korn av sanning även i segrarnas version av händelseförloppet, men det är ändå bara korn. Man behöver inte ha några personliga relationer till den röda sidan och dess nederlag för att se att den officiella bilden är en vrångbild.

Det farliga är att den vita, borgerliga sidan trumfat igenom sin syn på inbördeskriget på ett sätt som gjort det till ett sår, en sjuk punkt i Finlands liv. Det självständiga Finlands officiella ideologi byggdes upp på en lögn.

Först och sist gäller detta Linnas omdöme den hämnd som den vita sidan tog på revolutionärerna.

När kriget var slut befann sig omkring 100 000 fångar i de vitas händer. 70 000 finländska medborgare dömdes för landsförräderi; av de omkring 500 regelrätta dödsdomar som avkunnades verkställdes dock bara ett hundratal. Men de verkliga repressalierna bestod i de hämndeaktioner som genomfördes medan den vita armén ryckte fram. Hastigt improviserade ståndrätter avkunnade dödsdomar på löpande band, och skogsbackarna runt Finland blev skådeplats för massavrättningar.
— Den officiella historieskrivningen uppger att det sammanlagda antalet avrättade uppgick till 2 000 —3 000 personer. Alla omdömesgilla i Finland vet att detta nr lögn, säger Linna.

Ända sedan 1920 föreligger en undersökning i denna fråga, men ytterst få i Finland torde känna till den. Då lät den socialdemokratiska partibyrån valkretsvis samla in uppgifter om antalet personer som avrättats för delaktighet i upproret, och resultatet blev inte 2 000—3 000, utan det femdubbla — mellan 12 000 och 15 000.

Denna undersökning hur förelegat sedan fyrtio år utan att någon brytt sig om att ta upp den och kontrollera dess resultat — segrarnas uppgifter har kritiklöst accepterats.

Under förarbetena till sin roman har Linna plöjt djupt i litteraturen och arkiven och intervjuat människor som var med 1918. Han berättar att han kontrollerat partibyråns uppgifter for sin egen hemsocken. Han kom fram till att cirka 80 personer avrättats där och fann att resultatet stämde med undersökningen från 1920. Över huvud taget torde den ge en ganska riktig bild av vad som hände i landskommunerna, säger han. Möjligen är uppgifterna för städerna inte korrekta, men i så fall snarare för låga än för höga. Det finns inget skäl att utan vidare förkasta denna undersökning, tillägger han. Det röda nederlaget var definitivt, och socialisterna hade därför ingenting att vinna på att lämna falska uppgifter.

Tammerfors brinner i höstens sista röda och gula färger. Utsiktstornet på krönet av Pyynikki, den tallskogsbeklädda rullstensåsen mitt i staden, erbjuder ett väldigt panorama. I norr och söder sträcker sig Nääsijärvis och Pyhäjärvis vatten mot grå horisonter. Mellan de båda sjöarna, på det smala näset för människornas ävlan, ligger staden. I centrum reser sig de röda fabrikskomplexen, kring vilka Finlands största industristad vuxit upp. Rakt igenom går det neonlysande huvudstråket Hämeenkotu, där flanörlivet blommar om kvällarna.

— De mänskliga motiven till uppgörelsen har jag inte svårt att förstå, fortsätter Linna. Det är begripligt om man hade sökt rätt på dem som begått mord, stöld och plundring och straffat dem. Man kan också förstå om en bonde hämnades for att hans tjänstefolk tagit makten och gjort sig till herrar i hans hus.

Tre av Linnas morbröder stod på den röda sidan, två hade deltagit i striderna och hamnade i fånglägret i Lahtis. De blev frisläppta på rekommendation av en bonde från deras hemtrakt, som kommit för att hämta sina beslagtagna hästar. Det var en positiv händelse, som visar hur godtycklig hela uppgörelsen var, säger Linna. Oskyldiga hamnade i fånglägren tillsammans med dem som verkligen begått brottsliga handlingar. Somliga slapp ut därför att någon på den vita sidan tog sig an dem, medan andra av motsatta skäl hämtades därifrån och blev offer för privata uppgörelser. Många röda släpptes fria, inte därför att de skulle ha befunnits oskyldiga, utan för att husbönderna behövde arbetsfolk och kunde hämta sina underlydande.

De rödas skuld låg i den oförnuftiga politiska reaktion som upproret innebar. Deras strävanden och krav var i och för sig rimliga, men reformerna hade på något sätt kunnat genomföras ändå. Men revolutionärernas våldsdåd och övergrepp, som aldrig kan försvaras, har i den officiella historieskrivningen gjorts till det centrala i hela den socialistiska rörelsen. Man har hävdat att orsaken till upproret var den ryska revolutionen. Men då bortser man från de konkreta sociala missförhållandena inom Finland, svälten och nöden och årtiondens förtryck och orättvisor. Landsbygdsbefolkningen var till stor del ett egendomslöst jordproletariat, torparfrågan var inte den enda, men en av de största.

Det ärkereaktionära ryska väldet hade gett Finlands besuttna stöd i deras ovillighet att gå med på reformer, och de liberala mellan- krafterna, som kunde ha medlat, hölls nere. Därför blev urladdningen så våldsam när den kom. Man har också felaktigt gjort gällande att det bara var do vila som med kraft gick in för Finlands självständighet. Var det något de röda och vita hade kunnat enas om, så var det hållningen i självständighetsfrågan,

— Det obegripliga är hur segrarna I Inbördeskriget trodde sig kunna skapa nationell enighet på grundval av sitt fördöljande av sanningen om 1918. Att på detta virrvarr bygga det nya Finlands ideologi har varit hopplöst.

Vi far runt i Tammerfors. Linna kör längs den väg som det berömda Melins kompani tog då det under belägringen 1918 ensamt trängde in i stadens centrum bakom de röda försvarslinjerna och lika mirakulöst tog sig ut igen. Några spår av den gastkramning staden utsattes för när den röda garnisonen under befäl av metallarbetaren Hugo Salmela inringades på näset är inte kvar. Linna visar på ett par kulhål i en bronsstaty. Resten kan man se på museum, säger han. Men i museet finner vi heller ingenting: ett par fotografier och ett inramat granathål genom en innervägg, det är allt.

—    De gamla frontbildningarna med röda och vita finns inte längre kvar, säger Linna. Man kan inte påstå att den starka finländska kommunismen för närvarande är frukten av nöd och orättvisor. Men det finna en hattradition från 1918 som består. I de arbetarkretsar han lärt känna har det aldrig talats mycket om 1918. Men tog någon upp ämnet, fattade man genast eld. Nederlagsstämningen har präglat arbetarmiljön, och det är i de yngre generationerna man kan stöta på den verkliga legendbildningen.

Åskådningar och objekt har växlat. Men man har levt så länge i en hatisk atmosfär att den pyrande psykiska spänning som går igen i så många sammanhang inom det finländska samhällslivet aldrig kommer ett försvinna förrän det talats ut om inbördeskriget Särskilt från borgerligt håll har man hävdat att vi bör stryka ett streck över händelserna under Inbördeskriget och glömma alltsammans. Men det går inta att vifta med en nationell enighet som ersättning för ett klarläggande av vad som skedde.

– Ett faktum är, tillägger Väinö Linna, att de röda fick betala räkningen genast. Vad som fattas är att man också på den andra sidan erkänner sanningen. Inbördeskriget har länge nog stått som ett spöke bland spökrädda. Det är på tiden att man ser det i ögonen. Då kommer det att försvinna.

MAURITZ EDSTRÖM

5 kommentarer:

  1. Aha, Jörn Donner recenserade Linnas Upp trälar i DN. Intressant. Jörn är ju son till Kai Donner som var en central figur på den vita sidan; skolad jägare och sedermera Lappoman (och redaktör för de 8 banden av Finlands frihetskrig som kom ut åren efter inbördeskriget).

    Leif Strandberg

    SvaraRadera
  2. I den strålande intervjuns inledning anges de rödas dödsoffer till 15 000. Heikki Ylikangas preciserar år 2004 denna siffra till det dubbla antalet 30 000 röda, av sammanlagt 36 600 offer med de vita medräknade.
    Egentligen är det något vilseledande att tala om de rödas uppror eftersom det pågick en maktkamp ända sedan sommaren 1917 mellan vänstern och högern. Även högern gjorde sina kuppdrag som då man med ryska regeringens hjälp upplöste en riksdag med vänstermajoritet 1917. Uppror var det från bägge hållen, vilka hade etablerat sina egna ordningsgarden, vilka sedan utgjorde stommen i de militära enheter som drabbade samman 1918. Den utlösande faktorn blev den borgerliga sidans deklaration i januari 1918 att deras garden skulle bli landets lagliga ordningsmakt. Det är ju betecknande för det säregna i det finska inbördeskriget att de röda styrde över Helsingfors och de vita etablerade sin bas i Vasa i Österbotten. Regeringens säte borde ju finnas i huvudstaden som i detta inbördeskrig inte stormades av de röda utan av den borgerliga arméns trupper eller rättare sagt av deras tyska hjälparmé som landsteg på sydkusten. Priset för Tysklands del skulle bli en nordisk vasallstat med tyskättad kung som statsöverhuvud. Kejsardömets fall satte punkt för denna plan men det tyska inflytandet förblev betydande.
    På tal om Jörn Donner har han alltid vänt kappan efter vinden. Folkdemokrat när vänstern var stark, därefter ömsom socialdemokrat och borgerlig folkpartist. Gamle Jörn är numera en hovnarr bland hovnarrar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. SVT och TV4 gör grova förfalskningar om finsk inbördeskrig. I programet "Malou efter 10.00" i går fick Herrman Lindqvist det till att 37.000 röda mördades för att maten inte räckte till. Hans språkbruk av oss i Finland som har samma syn som Väinö Linna, till att vara extremister.

      Malou sökte dämpa det hela, men hennes kunskaper räckte inte till. Men i programmet kom fram en positiv sida om marsken Gustav Mannerheim. Under sina sista fem levnadsår han var förälskad i en 30 år yngre kvinna: Gudrun "Calle" Wallenberg. Herrman Lindqvist, som delar glädjen av kärleken i gamla, dagar visade en helt felaktig bild var Mannerheims. Han har skrivit en bok om sin nya hjälte, på samma sätt som i dagens debatt i Ryssland. För oss, som soliderar sig med Mannerheims tusentals offer, stannar historien där som nya finska forskningen har visat

      Radera
  3. Jan N.: Du skriver "Även högern gjorde sina kuppdrag som då man med ryska regeringens hjälp upplöste en riksdag med vänstermajoritet 1917". Varför nämner du inte att det var sedan denna röda regering förklarat Finland så gott som självständigt den 18 juli 1917? Finländare verkar ducka för den där händelsen.

    För övrigt talas det i DN-intervjun om att "Linnas roman har hälsats som en första rangens händelse i Fin- lrncls litteratur." Vad är "Fin- lrncls"? Troligen har scannern haft problem att läsa "Fin- lands".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inget problem med din kommentar som är riktig. Därtill var detta säkerligen ett av skälen till att man kvickt vädjade till den ryska regeringen att upplösa riksdagen. Och du har helt rätt i att den socialdemokratiska sidans självständighetssträvanden gick före och förtigs i den offiella historieskrivningen. Liksom att självständigheten beviljades av Lenin och skulle ha förvägrats av en tsaristisk eller borgerlig rysk regering.

      Radera

Underteckna med ditt namn.