Historia kan förklara Ukrainakriget

Arnold Toynbee (1889-1975)

Den amerikanske historikern Richard Drake, Monmtana-universitetet, skriver på Counterpunch om två historiker vars slutsatser om rysk historia kan hjälpa oss att förstå Ukrainakriget.

Han syftar framför allt på britten Arnold Toynbee och amerikanen D. F. Fleming.

På morgonen den 7 juni 1971 samlades fyra framstående amerikanska historiker – Arthur M. Schlesinger, Jr., Adam Ulam, William Appleman Williams och D. F. Fleming – i rum 2172 i Rayburn House Office Building för att vittna inför representanthusets utrikesutskott för Europa. Kongressledamöterna ville höra deras syn på kalla krigets ursprung och den troliga krigsutvecklingen, allt mitt under Vietnamkriget.

Schlesinger och Ulam hade i allmänhet varit försvarare av den amerikanska utrikespolitiken under det kalla kriget, medan Williams och Fleming hade varit de ledande revisonistiska historikerna i opposition. Schlesinger och Ulam höll Stalin ansvarig för det kalla kriget. Under sina vittnesmål hävdade de att USA inte hade något annat val än att motsätta sig honom. Truman-doktrinen, Marshallplanen och Nato hade varit rationella svar på hotet om sovjetisk aggression. Det fanns inga grunder för att anklaga USA som den skyldiga parten i att starta det kalla kriget.

Williams och Fleming presenterade motberättelser om den kapitalistiska exploatering som följde i Amerikas spår varthelst landet begav sig i utvecklingsvärlden. De hävdade att det kalla kriget i grunden måste förstås som en ekonomisk händelse där USA hade främjat den företagskapitalistiska saken. Washington hade inte bara spelat en försvarande roll mot kommunismen, utan hade från början gått till offensiv i sitt eget ekonomiska systems namn. Enligt dem var Trumans felaktiga bedömningar och politik den främsta orsaken till det kalla kriget.

Historikernas debatt inför representanthusets utrikesutskott blev dock inte enbart en tävlan mellan kallakrigsrevisonism och ortodoxi, med Williams och Fleming på ena sidan och Schlesinger och Ulam på den andra. De två revisonisterna hade sina egna meningsskiljaktigheter, liksom de två påstådda försvararna av ortodoxin. Dessutom framträdde gemensamma ståndpunkter mellan revisonisterna och den andra sidan allt eftersom sessionen fortskred, särskilt när det gällde Vietnamkriget.

Alla fyra historikerna och varje utskottsledamot som talade vid förhöret den 7 juni var, oavsett partitillhörighet, överens om den slutgiltiga bankrutt som präglade den politik som hade lett USA in i Vietnams risfält och djungler. Till och med Ulam, den mest oförsonlige av Washingtons försvarare vid förhöret, medgav att USA hade misstolkat situationen i Vietnam och de krafter som var verksamma där. Schlesinger instämde: “Vietnam har varit en dyrbar och fruktansvärd läxa”. Vi måste undvika fler Vietnam, vädjade han.

Trots att Fleming starkt instämde med Schlesinger, ansåg han det nödvändigt att tillföra ett djupare historiskt perspektiv till diskussionen för att förstå hur den amerikanska utrikespolitiken som helhet hade gått fel under det kalla kriget. Hans kommentarer sätter inte bara Vietnamkriget i sitt sammanhang, utan även det krig som utkämpas i Ukraina idag.

Med utgångspunkt i den forskning som sammanställts för The Cold War and Its Origins: 1917–1960 (1961) började Fleming med en skildring av första världskrigets fasor och bolsjevikrevolutionen, då miljontals ryssar dog och det tsarryska samhället föll sönder. Därefter, från 1918 till 1920, gjorde de västerländska kapitalistiska länderna allt för att förstöra den nya sovjetstaten – “för att kväva bolsjevismen i dess linda genom invasioner från alla det ryska rikets fyra sidor”. Flera miljoner ryssar dog under dessa fruktansvärda år. Han ansåg att traumat som orsakats av de kapitalistiska militära interventionerna hade förvrängt sovjetstatens tillväxtprocess, som med all sannolikhet skulle ha utvecklats mildare om den hade lämnats ifred.

Fleming ville påminna kongressledamöterna om att för det ryska folket är händelserna kring bolsjevikrevolutionen och dess ofattbart brutala efterdyningar en levande historia som ännu idag verkar “djupt i den ryska själen”, inte ett abstrakt ämne för klassrumsstudier. Han ansåg att amerikaner, även på ledningsnivå, hade en mycket bristfällig förståelse för vad som hade hänt i Ryssland vid den tiden och saknade medvetenhet om och oroade sig inte för djupet av den ryska förbittringen över militära invasioner från väst.

Ännu en invasion inträffade 1941, denna gång från Nazityskland. Fleming illustrerade denna del av sin presentation med detaljerad statistisk information. Den sovjetiska segern över Hitlers legioner kom till ett fruktansvärt pris. Förutom 27 miljoner döda sovjetmedborgare omfattade den fullständiga räkningen “15 städer, 1 700 samhällen och 70 000 byar till stor del förstörda; 88 miljoner människor utsatta för invasion och 25 miljoner berövade tak över huvudet; 6 miljoner byggnader förstörda; 70 miljoner nötkreatur bortförda; 40 000 sjukhus, 84 000 skolor, 44 000 teatrar och 43 000 bibliotek plundrade och förstörda – tillsammans med industriella anläggningar, vägar, broar, post- och telegrafstationer”. 

Han undrade vad amerikanernas reaktion hade blivit om ett liknande öde hade drabbat deras land, om de kanske också skulle varit känsliga inför utsikten att främmande trupper samlades vid deras gränser.

Mellan åren 1914 och 1941 hade Ryssland upplevt tre invasioner över sina västra gränser: den tyska invasionen under första världskriget, den antibolsjevikiska militärinterventionen och den tyska invasionen under andra världskriget. Vid ett senare tillfälle i diskussionen mellan historikerna nämnde Fleming dessa tre invasioner åter och hävdade: “Jag tror inte att man kan ta bort de fruktansvärda minnena av tre enorma trauman ur ett folks historia, ur deras medvetande... Man kan inte undvika dessa fruktansvärda minnen”.

För att förstå rysk oro för gränssäkerheten ansåg Fleming att det kunde vara klokt “att föreställa oss att vi blev invaderade från Mexiko tre gånger på 35 år, fruktansvärda invasioner som nådde ända upp till Chicago, Minneapolis och överallt, och orsakade oändlig skada som vi inte ens kan föreställa oss”. Om mexikanerna hade gjort detta mot oss en gång, för att inte tala om tre gånger, kan den amerikanska reaktionen lätt förutses. Gränssäkerhet skulle ha varit lika viktigt för amerikaner som den var för ryssarna i slutet av andra världskriget.

Fleming fann Stalins politik i Östeuropa inte moraliskt perfekt, men fullt förståelig mot bakgrund av de historiska omständigheter som skapats av Rysslands tre stora invasionstrauman från åren 1914 till 1945. Han drog slutsatsen att Truman och hans rådgivare borde ha varit mycket mer förstående och uppfinningsrika i diplomatiskt hänseende än de hade varit i frågan om Rysslands gränssäkerhet. I stället militariserade de amerikansk utrikespolitik av rädsla för att Stalin planerade att invadera Västeuropa – en högst osannolik utsikt med tanke på den fullständiga förödelse som Ryssland hade utsatts för under kriget. Från kalla krigets missuppfattningar följde Amerikas intervention i Vietnam och en rad av missledda krig, subversiva planer mot demokratiskt valda regeringar och stöd till högerdiktaturer.

Flemings vittnesmål vid 1971 års utfrågning i representanthuset om “Kalla kriget? Ursprung och utveckling” ger oss ett annat sätt att tänka kring hur krisen i Ukraina kunde ha hanterats av USA 2022. En kunskap om rysk historia kunde ha fått våra ledare att tveka innan de tog upp idén om att utvidga Nato till detta lands gränser – en uppenbar källa till konflikt för ett folk som tre gånger traumatiserats av de invasioner som Fleming så levande beskrivit. Om målet för vår politik i Ukraina hade varit fred och stabilitet i den delen av världen, i stället för att införliva landet i vårt eget system, borde vi följt hans rekommendation i förhållande till Ryssland: att visa betydligt mer av diplomatisk fantasi och känslighet än vad en militariserad utrikespolitik tillåter. 

Fleming framförde en kronologiskt och tematiskt komprimerad version av en tes om rysk historia som återfinns i Arnold Toynbees The World and the West (1953). Toynbee räknade upp fem invasioner av Ryssland från väst under de senaste femhundra åren: polackerna 1610, svenskarna 1709, fransmännen 1812 samt tyskarna 1915 och 1941. Han nämnde även tidigare angrepp och drog slutsatsen att attacker från väst för Rysslands del hade varit “ett ständigt hot från 1200-talet fram till 1945”.

I Ryssland utvecklades ett autokratiskt styre som ett medel för att rädda landet från dess aggressiva västra grannar. När Toynbee förklarade den sovjetiska kommunismens uppgång och triumf betonade han vikten av Rysslands katastrofala nederlag mot tyska inkräktare i första världskriget. Stalin framträdde som en senare tiders Peter den store som avvärjde en andra tysk invasion, på samma sätt som hans föregångare i början av 1700-talet hade besegrat svenskarna. Västerländska invasioner hade inträffat vid avgörande tidpunkter i rysk historia och har haft bestående effekter på hur landets ledare såg på världen. Det tycks vara så Putin såg på världen när han övervägde utsikten att Nato-arméer och vapen skulle placeras på hans tröskel i Ukraina.

Toynbee begränsade inte sin analys till ryssarna. Alla icke-västerländska folk fruktade Väst som den främste angriparen i modern tid. Den islamiska världen, Indien och Fjärran Östern hade också utsatts för ihållande västerländska angrepp och dominans. Från korstågen under medeltiden ända fram till idag har Väst terroriserat muslimska folk. Under modern tid hade sjömakt varit den avgörande faktorn i Västs förhållande till islam. Toynbee skrev: “Väst, tack vare sin erövring av havet, hade lyckats kasta en lasso runt islams hals; men det var inte förrän på 1800-talet som Väst vågade dra åt repet”. Till lands, till sjöss och i luften har åtdragningsprocessen fortsatt ända fram till denna stund i Gaza.

Som engelsman var Toynbee särskilt intresserad av och påverkad av slutet på det brittiska imperiet i Indien. Han hade 1952 hållit BBC:s Reith-föreläsningar, som låg till grund för The World and the West. Indien hade fått sin självständighet endast fem år tidigare, 1947. När han blickade tillbaka på historien om den brittiska närvaron i Indien sedan 1780-talet, sa han om de styrande administratörerna och deras behandling av folket: “De var skrupelfria i att använda sin politiska makt för att plundra och förtrycka dem”. Av alla västerländska möten med icke-västerländska kulturer som skildras i boken, fann Toynbee att den indiska erfarenheten var den mest smärtsamma och förödmjukande. En sådan ärrbildande fas av Indiens historia skulle med nödvändighet få förödande långsiktiga konsekvenser. Skildringen av Narendra Modi i Pankaj Mishras Age of Anger: A History of the Present (2017) som en hypernationalistisk hinduisk demagog som “läker gamla sår” passar in i Toynbees förutsägelser för ett självständigt Indien.

I Fjärran Östern led särskilt Kina av den västerländska imperialismens härjningar. Västs angrepp på Kina började på 1500-talet. Först på 1800-talet började dock systematisk invasion och kontroll från de tekniskt avancerade västmakterna att prägla Kinas historia. Kineserna blev därefter ett klassiskt byte för västerländska erövrare. Den “västerländska frågan” för Kina under denna period gällde metoder för motstånd mot erövring, underkastelse och exploatering från européer och amerikaner. Japan upplevde liknande farhågor, men reagerade snabbare än Kina genom att anta västerländsk teknik och militära metoder för att skydda sig från det öde som drabbade de hjälplösa kineserna. Kinas reaktioner på Väst idag måste förstås i ljuset av dessa historiska sår som tillfogats av västerländska plågoandar.

Ryssland, islam, Indien och Kina led mest under Västs händer. Toynbee tillade dock att alla icke-västerländska kulturer hade utsatts för varierande grad av förnedrande behandling från Väst. Mot bakgrund av hans slutsats kan vi kanske förstå det svala till iskalla mottagandet av den västerländska saken i Ukraina idag från det globala syd. Bristen på stöd där för Västs ekonomiska sanktioner mot Ryssland härrör från förbittring gentemot västerländska eliter, som länge uppfattats som arroganta och inblandande utsugare som ständigt ljuger om sina motiv medan de fäster imperiets bojor på sina tilltänkta offer. Väst är idag som en försäljare som försöker övertyga kunder som de lurat en gång att de, den här gången, inte behöver vara rädda för en upprepning.

I det sista kapitlet av The World and the West försöker Toynbee jämföra antiken och vår egen tid. Grekerna och romarna överväldigade sin värld. På samma sätt som vår tids Väst alltsedan det amerikanska århundradets rosenröda gryning, blev romarna den “dominerande minoritet som ödelagt världen genom att erövra och plundra den och nu patrullerade ruinerna som självutnämnda gendarmer”. Imperiernas metoder förändras över tiden, men det väsentliga målet – att de rika ska härska över de fattiga – förblir detsamma.

Toynbee använde Tacitus visdom för att illustrera slutpoängen i The World and the West. I Agricola (98 e.Kr.) låter Tacitus en av Roms fiender, den kaledonske hövdingen Calgacus, säga, medan han fördömer romarna som historiens svartaste moraliska desperados: “De skapar en öken och kallar det fred”. Toynbee sa att världen tog sin hämnd på romarna genom att omvända dem till en icke-västerländsk religion. I slutet av sin bok lämnas vi kvar med frågan om vilka former världens hämnd mot Väst kommer att ta i vår tid.

Richard Drake innehar Lucile Speer Research Chair in Politics and History vid University of Montana. Bland hans publikationer märks Charles Austin Beard: The Return of the Master Historian of American Imperialism och The Education of an Anti-Imperialist: Robert La Follette and U.S. Expansion. 

Artikeln var första gången publicerad 19 januari 2024.

Översättning: Lennart Palm