Så ska Natos krig göras chict

I januari 2018 höll Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg en aldrig tidigare skådad presskonferens tillsammans med den amerikanska skådespelerskan Angelina Jolie.

Medan InStyle rapporterade att Jolie "var klädd i en svart formsydd ´off-the-shoulder´-klänning, med en matchande capelet och klassiska pumps (också svarta)", fanns det ett djupare syfte med detta möte: att bekämpa sexuellt våld i krig.

Paret hade precis skrivit en krönika för Guardian med titeln "Varför Nato måste försvara kvinnors rättigheter". Tidpunkten var viktig. På höjden av #MeToo-rörelsen hade den mäktigaste militäralliansen i världen blivit en feministisk allierad. "Att få slut på könsbaserat våld är en viktig fråga för fred och säkerhet såväl som för social rättvisa", skrev de. "Nato kan vara en ledare i detta arbete."

Läs: Varning: Jens Stoltenberg och Angelina Jolie ska kämpa för kvinnorna

Detta var ett nytt och progressivt ansikte för Nato, ett ansikte som det sedan dess har använt för att förföra stora delar av den europeiska vänstern. Tidigare i de nordiska länderna, har atlanticister varit tvungna att sälja krig och militarism till en i stort sett pacifistisk publik. Detta uppnåddes delvis genom att presentera Nato, inte som en glupsk, krigsvänlig militär allians, utan som en upplyst, "progressiv" fredsallians, ”Nato har blivit en europeisk fredsrörelse" där man kunde se "John Lennon möta George Bush".

Men idag, efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, har Sverige och Finland övergett sina långvariga traditioner av neutralitet och valt att bli medlemmar. Nato framställs som en militär allians – och Ukrainakriget – som även före detta pacifister kan stå bakom. Allt dess förespråkare verkar skandera är "Give War a Chance".

Jolie-kampanjen markerade på flera sätt en dramatisk vändning i vad Katharine A.M. Wright och Annika Bergman Rosamond kallar «Natos strategiska narrativ». För det första fick nu alliansen kändis- och stjärnmakt för första gången och kunde genomsyra sitt omärkliga varumärke med elitglamour och skönhet. Jolies stjärnkraft gjorde det möjligt för de lockande bilderna av evenemanget att nå en opolitisk publik med liten kunskap om Nato. För det andra verkade partnerskapet inleda en era där kvinnors rättigheter, könsbaserat våld och feminism skulle ta en mer framträdande roll i Natos retorik. Sedan dess, och särskilt under de senaste 12 månaderna, har TV-geniska kvinnliga ledare som Finlands statsminister Sanna Marin, Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock och Estlands premiärminister Kaja Kallas alltmer fungerat som talesmän för upplyst militarism i Europa. Alliansen har också intensifierat sitt engagemang inom populärkultur, ny teknik och ungdomsinfluensers.

Nato har naturligtvis alltid varit PR-medvetet och har länge varit engagerat i kultur, underhållning och konst. Vem kan glömma albumet Distant Early Warning från 1999 av den elektroniska duon Icebreaker International, inspelat med pengar från det nedlagda "NATOarts” och inspirerat av radarstationerna längs Alaskas och Kanadas norra stränder och som var byggda för att varna Nato om en förestående sovjetisk kärnvapenattack? Eller långfilmen HQ från 2007, producerad av Nato:s Department of Public Diplomacy, en film som skildrar livet i alliansen och ett falskt diplomatiskt svar på en kris i den fiktiva staten Seismania? Nästan alla visar det sig. Men det som gör Natos senaste strategiska vändning så effektiv är att man har lyckats utnyttja kandidatländernas progressiva lokala traditioner och identiteter.

Inget politiskt parti i Europa exemplifierar övergången från militant pacifism till brinnande krigsvänlig atlanticism bättre än de tyska gröna. De flesta av de ursprungliga gröna hade varit radikala under studentprotesterna 1968; många hade demonstrerat mot amerikanska krig. De tidiga gröna förespråkade Västtysklands utträde ur Nato. Men när grundarna gick in i medelåldern började det uppstå sprickor i partiet som en dag skulle slita isär det. Två läger började smälta samman: "Realos" var de moderata gröna, politiska pragmatiker. "Fundis" var det radikala, kompromisslösa lägret; de ville att partiet skulle förbli troget sina kärnvärden oavsett vad.

Förutsägbart trodde Fundis att europeisk fred skulle tjänas bäst av Västtysklands utträde ur Nato-alliansen och tenderade att gynna militär neutralitet. Realos menade å sin sida att Västtyskland behövde Nato. De hävdade till och med att ett tillbakadragande skulle föra tillbaka säkerhetsfrågorna till den tyska nationalstaten och därmed riskera att återuppliva en militaristisk nationalism. Deras NATO var en postnationell, kosmopolitisk allians, som talade många språk och hissade alla slags flaggor, en organisation som skyddade Europa mot Tysklands mest destruktiva impulser. Men slutet av Nato-medlemskapet blev en annan sak, ett Tyskland som gick i krig igen – det mest förbjudna tabut efter andra världskriget.

Kosovo förändrade allt. 1999 – 50-årsdagen av Natos grundande – inledde alliansen vad akademikern Merje Kuus har kallat en "diskursiv metamorfos". Från den enbart defensiva alliansen det var under det kalla kriget, var den nu i full färd att bli en aktiv militärpakt som syftade till att sprida och försvara värden som mänskliga rättigheter, demokrati, fred och frihet långt utanför medlemsländernas gränser. Den 78 dagar långa NATO-bombningen av det som återstod av Jugoslavien, skenbart för att stoppa krigsförbrytelser begångna av serbiska säkerhetsstyrkor i Kosovo, skulle förändra de tyska gröna för alltid.

På en kaotisk partikonferens i Bielefeld i maj 1999 kämpade Realos och Fundis bittert om bombningen. De grönas utrikesminister Joschka Fischer, den mest framstående inom Realo, stödde Natos krig; för detta pepprade konferensdeltagarna honom med rödfärg. Fundis förslag krävde ett ovillkorligt stopp för bombningen, vilket också skulle ha inneburit att de gröna och det socialdemokratiska partiets (SDP) koalitionsregering kollapsade. Fredsförslaget misslyckades och krossade partiets antikrigsfraktion, vilken massvis kom att lämna de gröna. Istället segrade Realos moderata resolution med behaglig marginal. Efter en kort paus fick bombningarna av Jugoslavien fortsätta. Med de grönas avgörande stöd svepte Luftwaffe in över Belgrad, 58 år efter deras tidigare flygbombning av den serbiska huvudstaden. Det var den första tyska militäroperation som genomfördes i Europa sedan andra världskriget.

Efter starten av det fullskaliga kriget i Ukraina har de tyska grönas utrikesminister Annalena Baerbock fortsatt i Fischers tradition genom att försöka påverka länder med traditioner av militär neutralitet och bett dem gå med i Nato. Hon har åberopat Desmond Tutus uttalande: "Om du är neutral i situationer av orättvisa har du valt förtryckarens sida”. Och de gröna får till och med sina egna döda medlemmar att tala, inklusive Petra Kelly, en antikrigsikon och mångårig taleskvinna för alliansfrihet som dog 1992. Förra året skrev de grönas medgrundare Eva Quistorp ett tänkt brev till Petra Kelly i tidningen FAZ Brevet lånar Kellys moraliska ställningstaganden och vänder på dem för att rättfärdiga de grönas omfamning av kriget. Quistorp vill att vi ska tro att om Kelly levde idag skulle hon vara Nato-supporter. Till den sedan länge döda Kelly hävdar Quistorp: "Jag slår vad om att du skulle ropa ut att radikal pacifism leder till utpressning."

Tidigare i år lanserade Tysklands federala utrikesministerium också en ny «feministisk utrikespolitik», den senaste av flera europeiska utrikesministeriers. Denna nya inriktning, som också antagits av Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Spanien, döljer en kosmopolitisk militarism bakom en kvasiradikal feministisk glans, vilket öppnar kvinnorättsaktivisternas domän för krigs- och säkerhetstänk. No-nonsence-feministiska ledare framställs som det ideala motgiftet mot auktoritära "starka män".

Sverige var det första land som antog en sådan politik 2014, vilket gjorde det möjligt för landet att projicera sin mångåriga statsfeminism utomlands och att anta en ny moralisk hållning på den internationella arenan. Inhemskt fanns det positiva atlantiska berättelser i damtidningar. I Expressens "Mama"-del, riktad till kvinnliga läsare, betonade en intervju med Angelina Jolie att Nato kan skydda kvinnor från sexuellt våld i krig. Jolie betonade också att det är liten skillnad mellan humanitära hjälparbetare och Nato-soldater, eftersom de "strävar mot samma mål: fred".

Akademikern Merje Kuus har skrivit att Nato-expansion innebär ”en tvådelad legitimeringsstrategi". För det första görs NATO till något vanligt och omärkligt, något jordnära och vardagligt, och för det andra framställs det som höjt över all kritik, livsviktigt, ett absolut moraliskt gott. Effekten av detta, säger hon, är en samtidig trivialisering och glorifiering av Nato: det blir så milt byråkratiskt att det inte är värt någon debatt, och så "essentiellt och existentiellt" att det står över varje debatt. Och denna legitimeringsstrategi har varit tydlig i den begränsade, hårt kontrollerade debatten om euro-atlantisk integration i de nordiska länderna, av vilka inget höll folkomröstningar om medlemskapet. Efter decennier av folkligt motstånd mot alliansen verkar det som att Nato står över demokratin. Men som Kuss skriver betyder det inte att Nato inte tvingar sig på något samhälle. Målet är istället "att bredare integrera Nato i underhållning, utbildning och samhällsliv”.

Bevis på detta finns överallt. I februari höll Nato sitt första gaming-event  någonsin. En ung Nato-anställd gick med i populära Twitch-streamern ZeRoyalViking för att spela Among Us och gnälla om faran som desinformation utgör för demokratin. Med sig hade de en bergsklättrare och miljöaktivist som hette Caroline Gleich. När deras astronautavatarer navigerade i ett tecknat rymdskepp, pratade de om Nato i glödande ordalag. I slutet av evenemanget hade sändningen förvandlats till en rekryteringskampanj: Allianspersonal berättade om fördelarna med sitt jobb och uppmuntrade tittarna att kolla in Natos webbsida för jobbmöjligheter inom områden som grafisk design och videoredigering.

Evenemanget var en del av Natos "Skydda framtiden"-kampanj. I år ingick en tävling för unga artister. Alliansen uppvaktade också dussintals influencers med många följare på TikTok, YouTube och Instagram, och flög in dem till huvudkvarteret i Bryssel. Andra influencers skickades till förra årets Nato-toppmöte i Madrid, där de ombads skapa innehåll för sin publik.

Den europeiska vänstern har blivit helt fängslad av denna show. Efter att de tyska gröna gjort sitt val har stora vänsterpartier övergett militär neutralitet och krigsmotstånd och har nu förvandlats till förkämpar för Nato. Det är en slående vändning. Under det kalla kriget organiserade den europeiska vänstern massprotester, med miljontals deltagare, mot USA-ledd militarism och Natos utplacering av Pershing-II och kryssningsmissiler i Europa. Idag återstår inte mycket mer än den urholkade radikala retoriken. Med knappt något kvarvarande motstånd mot Nato kvar i Europa, och alliansens smygande expansion utanför det euro-atlantiska området, är dess hegemoni nu nästan absolut.

Lily Lynch är en författare och journalist baserad i Belgrad.

Källa: https://steigan.no/2023/05/hvordan-nato-forforte-den-europeiske-venstresiden/

Övers: Lennart Palm