Nyhetsbanken: Hade gossarna läst för mycket indianböcker?

Året var 1973. Ett händelserikt år som kännetecknades av stora och avgörande utrikes- och inrikeskonflikter. Vietnamkriget fortsatte att skörda döda och skadade trots det i januari ingångna Parisavtalet. Watergateskandalen rullade vidare. Båda dessa händelser kom att utgöra inslag i IB-affären som på våren briserade i vårt land.

"Gossarna har läst för mycket indianböcker…" var ett av Olof Palmes första försök att bagatellisera avsöjandena.

En ny bok föresätter sig att redogöra för skandalen. Kaj Odelstål recenserar.

Journalisten Anna-Lena Lodenius har i sin Spionjakt i folkhemmet med undertiteln Ett halvsekel med IB-affären (2023) med stor noggrannhet redogjort för alla turer i denna politiska skandal. I inledningskapitlet frågar hon sig varför hon tycker det är viktigt att skriva en bok om vad som hände, nu femtio år efteråt, och svarar själv att skandalen fallit i glömska och är okänd för yngre generationer. Hon passar också på att med avstamp i IB-affären kommentera dagens politiska skeende och avslutar sin bok med ett resonemang om hur demokratin skall skydda sig mot sina fiender utan att tumma på frihet och öppenhet.

Lodenius bygger sin framställning på ett omsorgsfullt källmaterial. Förutom litteratur om IB-affären har hon utnyttjat statliga utredningar, rättegångsprotokoll, tidningsartiklar och inte minst nyligen genomförda intervjuer med de personer som då stod i händelsernas centrum och som lever idag.

Det var tidningen Folket i Bild/Kulturfront som avslöjade att det fanns en för svenska folket och riksdagen okänd organisation som: "… spionerade på svenska kommunister och vänsterorganisationer men också på grupper och individer i andra länder som uppfattades som ett säkerhetshot mot Sverige." I avslöjandet fanns även uppgifter om att denna organisation, IB, samarbetade med andra länders underrättelsetjänster. IB - Informationsbyrån - skapades under 1950-talet då kalla kriget var som frostigast.

I två majnummer (9 och 10/1973) kunde Folket i Bild/Kulturfront i princip blottlägga hela IB:s organisation med bilder på hemliga agenter och deras skenanställningar, byråns täckadresser samt dess infiltration i fackföreningar, FNL-grupper och politiska partier. Även inbrott begångna av IB-agenter på utländska ambassader avslöjades liksom att information om svenska medborgares åsikter och resor förmedlades till den israelsiska underrättelsetjänsten.

Bakom tidningens sensationella avslöjanden låg journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt och deras källa Håkan Isacson. Denne arbetade på IB:s utrikesdel men hade också information om spionhandlingar som IB:s inrikesdel utfört. Med dennes uppgifter och eget "grävarbete" skred de två journalisterna till verket och kunde röja IB:s registrering och kontroll av den svenska vänstern.

Från avslöjandet av IB-affären på våren 1973 fram till hösten rådde det stiltje i diskussionerna kring skandalen. Men i månadsskiftet september-oktober bröts det skenbara lugnet, när Folket i Bild/Kulturfront kom med ett nytt nummer (17/1973) som innehöll braskande rubriker om att IB spionerade i Nordvietnam och Kina. Men det som väckte mest uppmärksamhet var anklagelser om att IB och det socialdemokratiska partiets toppar hade ett mycket nära samarbete för att kontrollera oppositionella inom fackföreningsrörelsen och naturligtvis registrera och kartlägga olika vänsterorganisationers verksamhet. IB visade också stort intresse för personer som hade kontakter med olika palestinska organisationer och riktade osanna anklagelser mot ett antal av dem. En IB-agent påstod falskeligen att det planerats ett attentat mot ett judiskt barnhem. Det var höstnumret med kopplingen mellan IB och SAP som förmodligen beseglade IB-avslöjarnas öden. Det var de som skulle komma att straffas.

I slutet av oktober greps Bratt, Guillou och Isacson av polisen. Samtidigt med gripandena genomfördes husrannsakningar och mängder av handlingar togs i beslag av polisen. Det stannade inte där, utan polisen genomförde en razzia mot Folket i Bild/Kulturfronts redaktion och gick igenom tidningens arkiv, anteckningar och bilder för att skaffa fram material till en stundande rättegång. Vilket brott hade begåtts? Åtalet blev spioneri och inte brott mot tryckfrihetsförordningen (TFO) vilket de allra flesta räknat med, däribland tidningens redaktionsmedlemmar.

Chefsåklagare Robèrt var utsedd att leda förundersökningen. Denne hävdade i sin häktningsframställan på senhösten att de avslöjanden som visselblåsarna gjort i Folket i Bild/Kulturfront på våren 1973 sannolikt var spioneri samt att de med sina texter gått "främmande makt tillhanda" och att avslöjandena - sanna eller falska - kunde skada rikets säkerhet. Det var denna undantagsparagraf i tryckfrihetsförordningen som chefsåklagaren skulle utnyttja, och i så fall för första gången i svensk historia enligt Lodenius.

I slutet av december inleddes IB-rättegången i Stockholms tingsrätt under stort medieuppbåd, och i början av januari 1974 föll domarna. De tre åtalade dömdes för spioneri till vardera ett års fängelse.

Lodenius redogör utförligt för hur makten agerade, dvs. ansvariga ministrar, höga militärer, inflytelserika partiföreträdare inom SAP och även polischefer i ledande ställning. Deras dementier och bortförklaringar flödade i massmedierna under 1973. Åtskilligt av det som hände då har blivit känt långt senare, eftersom hemlighetsstämpeln lyfts från många dokument. (För övrigt blev inte åsiktsregistrering förbjuden förrän 1969. Säpo kunde till och med registrera medlemskap i exempelvis KFML(r) ända fram till 1998.)

Författaren porträtterar också de tre visselblåsarna och berättar om deras inbördes relationer. Lodenius har även intervjuat några IB-agenter, vilket ger ett ovanligt och intressant perspektiv på skandalen. Ljög de då, ljuger de nu, eller vill de idag lägga historien tillrätta för sitt eget vidkommande?

IB-affären tycks ha kastat sin skugga över den grundlagsändring som riksdagen nyligen beslutade om. Sedan februari 2023 betraktas det som utlandsspioneri och därmed straffbart att röja uppgifter som kan skada vårt lands förhållande till andra stater och till mellanstatliga organisationer som FN, EU och Nato. Lodenius framhåller att det gör ont i en journalists hjärterot, eftersom den nya lagen också är: "… en attack på meddelarfriheten…" och att det är osäkert om det "… framöver [går] att skydda en visselblåsare…". Även journalisten som avslöjar oegentligheter begångna av makten riskerar att dömas till fängelse för utlandsspioneri. Den viktiga debatten om inskränkningar i våra fri- och rättigheter uteblev nästan helt innan grundlagsändringen genomfördes, konstaterar Lodenius. Spåren efter IB-affären förskräcker.