USA-vasaller struntar i tyska intressen

Tre saker att se upp med: Merz, Rutte och Nato.

Vid Nato-toppmötet i Haag förväntades Tysklands nye förbundskansler, Friedrich Merz, presentera sin plan att förvandla Bundeswehr till "Europas mest kraftfulla konventionella armé". 

Denna dramatiska förklaring innebär mer än en policyförändring – den markerar ett brutalt uppbrott från den strategiska identitet Tyskland har upprätthållit sedan 1945.

Idén om att rusta upp det tyska försvaret härstammar från Olaf Scholz tal om Zeitenwende (vändpunkt i tiden) 2022, efter Rysslands invasion av Ukraina. Scholz lovade då en fond på 100 miljarder euro till försvaret och att uppfylla Natos tvåprocentsmål för försvarsutgifter. Men denna "vändpunkt" uteblev då i stor utsträckning. Två år senare konstaterade Tyska institutet för utrikespolitik (DGAP) att lite hade förändrats.

Nu är Merz fast besluten att genomföra det Scholz bara antydde. Han har gjort försvar och säkerhet till hörnstenen i sin kanslertid och inlett den mest ambitiösa upprustningen sedan andra världskriget. Skalan är häpnadsväckande: 400 miljarder euro i försvars- och säkerhetsinvesteringar, inklusive ett förslag att höja de årliga försvarsutgifterna till 5 % av BNP – i enlighet med Natos krav. Det skulle motsvara nästan hälften av den federala budgeten (cirka 225 miljarder euro), en omvandling med omfattande politiska och sociala konsekvenser. Måndag 23 juni bekräftade Berlin att dess försvarsutgifter kommer att nå 3,5 % av BNP till 2029, med 5 % som mål framöver.

Brott mot konstitutionen för att finansiera upprustningen

För att uppnå detta tvingade Merz igenom en grundlagsändring för att förändra "skuldbromsen" – en budgetregel som begränsat det federala underskottet sedan 2009. Trots valkampanjlöften om att bevara skuldbromsen (utan att nämna upprustningsplanerna) svängde Merz omedelbart efter valet. Hans regering utnyttjade den utgående förbundsdagen – trots att ett nytt parlament redan valts – för att godkänna ändringen. Målet var tydligt: frigöra massiva medel för militär expansion.

Den 19 maj presenterade Tysklands högste militäre befälhavare, generalinspektör Carsten Breuer, en direktivplan för Bundeswehr med målet "full operativ stridsberedskap" till 2029. Prioriteringarna är omfattande:

• Utrustning och digitalisering av alla truppförband
• Återinförande av värnplikt
• Uppbyggnad av anti-drönar- och missilförsvar
• Utökad cyber- och elektronisk krigsförmåga
• Utveckla rymdbaserade försvarssystem
• Förstärka Tysklands roll i Natos kärnvapendelning
• Utveckla landets långräckviddiga attackkapacitet (en symbolisk och strategisk brytpunkt)

Ny tysk utrikespolitik: Konfrontation med Ryssland

Merz har snabbt antagit en konfrontativ linje mot Ryssland och varnat för en "hybridkrigföring som hotar oss alla". Inför Nato-toppmötet hävdade han att Ryssland kan "utvidga kriget bortom Ukraina". En nyligen läckt Bundeswehr-rapport beskriver enligt Reuters Ryssland som ett "existentiellt hot" och påstår att Kreml förbereder sig för en storkonflikt med Nato "vid decenniets slut".

Merz har också omedelbart efter sitt tillträde startat en utrikespolitisk kampanj:

• Besökt Kiev tillsammans med Frankrikes, Storbritanniens och Polens ledare som en symbolisk av enighet för Ukraina och en gest mot Trump, som föreslagit en förhandlingsuppgörelse med Ryssland.
• I Berlin med president Volodymyr Zelensky offentligt övervägt att skicka tyska Taurus-robotar (räckvidd 500+ km) till Ukraina, även om hemmaopinionen tvingat honom tillreträtt.
• Snabbt lanserat en ny 5 miljarders euro-plan för samproduktion av långdistansrobotar i Ukraina.

Ännu mer provocerande meddelade Merz att västlevererade vapen inte längre omfattas av räckviddsbegränsningar. ”Ukraina kan nu även försvara sig genom att attackera militära positioner i Ryssland”, förklarade han – vilket i praktiken ger grönt ljus för attacker djupt in på ryskt territorium med västerländsk utrustning. För första gången sedan 1945 är Tyskland nu inte bara i full färd med en omfattande upprustning, utan uppmuntrar också till direkt militär konfrontation med Ryssland, en kärnvapenmakt. För att understryka denna förändring bekräftade Merz också att nya tyska luftförsvarsystem kommer att levereras till Ukraina enligt en långsiktig, flerårig plan.

Men vad som gör denna upprustningskampanj särskilt betydelsefull är att den inte begränsas till det militära området. Merz vision handlar om total mobilisering – en ”hela-samhället”-strategi som syftar till att förbereda inte bara de väpnade styrkorna, utan hela den tyska ekonomin och den civila infrastrukturen för en konfrontation med Ryssland. Media, utbildning, industripolitik och civilt försvar anpassas alla för att stödja denna nya krigsberedskap. Avvikande åsikter – vare sig politiska, journalistiska eller akademiska – stigmatiseras i allt högre grad som subversiva eller till och med som hot mot rikets säkerhet. Kända journalister och intellektuella som Ulrike Guérot, Gabriele Krone-Schmalz och Patrik Baab har blivit utsatta för attacker och professionell marginalisering för att de förespråkat diplomatiska lösningar på konflikten i Ukraina.

Ett brott med efterkrigstidens "Zivilmacht"-identitet

Detta är en dramatisk brytning med Tysklands efterkrigstida identitet som "civil makt" (Zivilmacht) i opposition mot sitt militaristiska förflutna , där inflytande utövades genom handel, diplomati och ledarskap inom EU – inte genom militär styrka. Läran om Zivilmacht — civil makt — var inte bara en politisk inriktning, utan en moralisk förpliktelse som uppstod ur nazismens militaristiska aska. Tyskland såg sig självt som en fredsbevarare, inte en maktaktör. Bundeswehr var en ”parlamentarisk armé”, strukturerad för att förhindra missbruk från den verkställande maktens sida och inbäddad i multilaterala institutioner designade för att begränsa en möjlig äventyrspolitk.

Merz aggressiva antiryska retorik — och bredare strategiska hållning — markerar också en radikal avvikelse från Tysklands efterkrigstradition. Även hans företrädare, Olaf Scholz, trots att han var en fast supporter av Ukraina, undvek att godkänna användningen av västlevererade vapen för attacker på ryskt territorium — en röd linje som Merz nu har korsat. Moskva har varnat för att sådana handlingar kan utlösa vedergällningsattacker mot NATO-mål. För inte länge sedan var detta något otänkbart för en tysk förbundskansler.

Under större delen av efterkrigstiden, trots kalla kriget, var den tyska politiken inriktad på att förbättra relationerna med Ryssland, då Sovjetunionen — en politik känd som Ostpolitik. Kärnan i Ostpolitik byggde på övertygelsen att politisk stabilitet och fred i Europa kunde uppnås genom närmare ekonomiska band och kontinuerlig dialog med Sovjetunionen. Snarare än konfrontation strävade den efter détente — en strategi av engagemang grundad i idén att ömsesidigt beroende skulle främja tillit, minska spänningar och successivt öppna rum för politisk försoning.

Detta var den tyska konsensusen i över 50 år — i princip fram till Rysslands invasion av Ukraina 2022 — även om landet politiska ledning, framför allt Merkel, med tiden fann det allt svårare att balansera Tysklands strategiska intressen med dess transatlantiska band, under ökande amerikansk press i syfte att destabilisera Ryssland via Ukraina. I sina memoarer berättar Merkel till exempel om sitt engagemang för att få Ukraina att genomföra Minsk-avtalen som syftade till att avsluta inbördeskriget i östra Ukraina. Som Merkel påminner om kollapsade förhandlingarna till slut på grund av starka krafter i USA och andra länder som förespråkade en militär lösning på konflikten. Detta var till stor del avsett att driva en kilar mellan Ryssland och Europa, och i synnerhet Tyskland.

Sedan 2022 har dock efterkrigskonsensusen börjat demonteras — och är nu under radikal omvandling. Men hur gick vi, på bara några år, från Ostpolitik till att Merz lovar att göra ”allt” för att säkerställa att Nord Stream-pipelinen aldrig återöppnas, inleder ett massivt upprustningsprogram och till och med nonchalant talar om att hjälpa Ukraina att bomba Ryssland? Är detta verkligen bara en ”naturlig” reaktion på Rysslands invasion och den nya post-Ukraina geopolitiska verkligheten, förstärkt av Trumps beslut att sluta engagera sig för Europa?

Är detta tysk nationalism – eller underkastelse?

Vissa ser i detta en farlig återkomst av tysk nationalism och chauvinism - som länge legat och pyrt under ytan hos delar av eliten och även i samhället i stort. Under årtionden, ska enligt denna uppfattning, denna latenta impuls hållits tillbaka av efterkrigstidens konsensus och genom den USA-ledda säkerhetsordningen.

Nu, när Washington blir alltmer upptaget av annat och antyder ett strategiskt minskat engagemang med Europa, håller denna återhållsamhet på att urholkas. Enligt denna tolkning tar Tyskland tillfället i akt att åter hävda sin dominans på kontinenten och utnyttjar det vakuum som uppstått för att återta en hegemonisk roll - den här gången inte enbart genom ekonomiskt inflytande utan också genom en självsäker militär hållning, och detta med ett självförtroende som för tankarna till betydligt mörkare kapitel under 1900-talet.

Men denna tolkning är, enligt min uppfattning, felaktig. Det vi bevittnar är inte en återkomst av tysk nationalism, utan dess motsats. Den politik som nu genomförs – från massiv upprustning till eskalering av konflikten med Ryssland – har inte sitt ursprung i en kallt beräknande strävan utifrån tyska nationella intressen, utan i deras förnekande. De är uttryck för en politisk klass som har internaliserat den atlantiska ideologin så fullständigt att den inte längre kan skilja mellan nationell strategi och transatlantisk lojalitet.

”Det vi bevittnar är inte en återkomst av tysk nationalism, utan dess motsats.”

Detta är den långsiktiga konsekvensen av hur den tyska frågan ”löstes” efter andra världskriget: inte genom återställande av suveränitet, utan genom att Tyskland absorberades i den ”kollektiva västvärlden” under amerikanskt strategiskt förmynderskap. Som tidigare nämnts försökte den tyska ledningen under större delen av efterkrigstiden balansera detta med att främja nationella intressen, men under åren efter kuppen i Ukraina började den ”amerikanska” falangen inom den tyska etablissemanget ta över – och med Friedrich Merz, en före detta BlackRock-representant, sitter den nu säkert i förarsätet.

Nu tänker ledningen enbart i termer av anpassning till ett västprojekt vars prioriteringar ofta bestäms på annat håll. I en debattartikel publicerad i Financial Times bekräftade Merz och Macron än en gång sitt engagemang för den transatlantiska länken och Nato – vilket alltid har inneburit Europas strategiska underordning under Washington – trots deras senare retoriska gester mot en mer autonom europeisk politik.

Det är talande att Merz, trots att han offentligt kritiserar Trump, i praktiken genomför Trumps vision: att pressa Tyskland att dramatiskt öka försvarsutgifterna, ta ledarskapet i Ukraina-kriget och bryta energibanden med Ryssland. Och ändå presenteras dessa åtgärder som uttryck för tysk och europeisk självständighet. I motsats till Gerhard Schröders modiga ställningstagande mot USA:s invasion av Irak för 20 år sedan, har Merz också gett sitt fulla stöd till Trumps senaste attack mot Iran.

Problemet idag är alltså inte tysk ambition, utan tysk underkastelse. Och tragedin är att denna underkastelse förkläs som strategisk autonomi – en morbid parodi på suveränitet i en tid av ideologiskt beroende. Om tyska ledare en gång i tiden förstod att fred med Ryssland låg i Tysklands grundläggande intresse, agerar dagens ledare som om permanent konflikt är ett uttryck för ansvarsfull statskonst. Denna omvändning är inte bara farlig för Tyskland, utan för hela Europa.

Den goda nyheten: Upprustningen möter motstånd

Den goda nyheten är att Tysklands militaristiska ambitioner kolliderar med en obeveklig verklighet: Bundeswehr kan inte hitta tillräckligt många som vill kämpa i dess krig. Militären saknar 30 000 personal, och en av fyra rekryter hoppar av inom sex månader. Nato har bett Berlin att sätta upp sju nya brigader – vilket kräver 60 000 fler soldater – ett mål som till och med försvarsminister Boris Pistorius kallar orealistiskt.

Pistorius säger att värnplikt för närvarande är ”utesluten”, inte på grund av brist på vilja utan för att den är logistiskt omöjlig. ”Vi har inte kapaciteten – varken kaserner eller utbildning”, sade han till parlamentet. Ändå antydde han att detta bara kan vara en övergångsfas, beroende på om militären lyckas hitta tillräckligt många frivilliga.

Men det verkliga hindret kan vara kulturellt, inte logistiskt. En YouGov-undersökning visade att 63% av tyskar i åldern 18–29 är emot värnplikt; endast 19% skulle slåss om Tyskland blev anfallet. Bland dem över 60 – långt förbi mönstringsålder – är stödet starkast. Som forskarna Chris Reiter och Will Wilkes uttrycker det: ”Denna generationsklyfta är mer än bara en attitydförändring. Den speglar två helt olika livserfarenheter. Efterkrigstidens tyskar växte upp i en kalla krigets värld med ett gemensamt civilt uppdrag: att försvara demokratin mot sovjetisk expansion. I gengäld erbjöd staten stabila jobb, överkomliga bostäder och en känsla av nationell mening.”

Men detta samhällskontrakt har kollapsat, i takt med att unga människors sociala och ekonomiska utsikter försämrats. ”För många känns inte uppmaningen att tjänstgöra i uniform som patriotism – utan som ytterligare en utsugning av ett system som inte gett något tillbaka”, skrev Reiter och Wilkes.

”När ni ignorerar våra bekymmer och sedan ber oss dö för staten – det är absurt”, sade influensern Simon David Dressler i ett TV-sänt forum. Denna känsla kanske bäst sammanfattades av den 27-årige tyske journalisten Ole Nymoen i boken Why I Would Never Fight for My Country, där han beskriver sin generations utbredda motstånd mot militarisering, värnplikt och upprustning. Dessa förlorade illusioner omformar också politiken. I senaste valet avvisade nästan hälften av de unga väljarna de etablerade partierna och vände sig till Die Linke eller AfD – inte nödvändigtvis av ideologisk övertygelse, utan som ett avståndstagande från Natos agenda och skepsis mot upprustningsivern.

I slutändan kan detta vara det största hindret för upprustningen, i Tyskland och på andra ställen: att allt fler börjar inse att deras verkliga fiender inte finns i Moskva, utan inom deras egna politiska och ekonomiska eliter.

Källa: https://unherd.com/2025/06/germanys-dangerous-submission/

Thomas Fazi är kolumnist och översättare för UnHerd . Hans senaste bok är The Covid Consensus, skriven illsammans med Toby Green.

Thomas Fazi

Unherd 25 juni 2025