1 okt. 2017

Finland deltog i Tysklands förintelsekrig

General Erfurth hälsar på den finska infanterigeneralen K A Tapola (t h).
Finlands roll i kriget mot Sovjet 1941-44 var inte så oskyldig som det ofta sägs.

Finland förde inte ett separat krig utan medverkade i Tysklands Operation Barbarossa som syftade till att krossa Sovjet och utplåna merparten av den slaviska befolkningen. En översättning av den tyske generalen Waldemar Erfurths minnesanteckningar kastar nytt ljus över saken, rapporterar Jan Nybondas.

Som en liten uppföljare till den artikel jag skrev i våras om Juhani Suomi och de finsk-ryska krigen skall jag berätta om en banbrytande översättning gällande Finlands medverkan i Operation Barbarossa. Det officella Finland har ända sedan krigsslutet 1944 drivit myten om ett separatkrig med Sovjetryssland. Detta skedde såväl av inrikespolitiska som av utrikespolitiska skäl. Förutom att det var pinsamt att efter kriget förknippas med det nazistiska Tysklands skräckvälde fanns det en stark vänsteropposition i landet som inte fick ges bränsle för kritik mot etablissemangets krigspolitik. Därefter har skrönan om separatkriget blivit officiell dogm som inlemmats i skolundervisningen och utgör en del av den nationella självbilden som inte kunnat ifrågasättas.

Den pensionerade militären Pekka Visuri har nu utkommit med en översättning av den tyska generalen Waldemar Erfurths minnesanteckningar. General Erfurth var Hitlers utsände sambandsman i Finland med uppgift att stå i daglig kontakt med överbefälhavaren för Finlands trupper, marskalk Mannerheim.

Samtidigt var Erfurth ansvarig inför det tyska överkommandot för att samspelet med de finska styrkorna förlöpte enligt plan. Detta innebar att han dagligen och minutiöst gjorde minnesanteckningar om allt som överenskoms och som försiggick i Finland. Därmed har forskningen fått tillgång till en ovärderlig och osminkad källa om samarbetet mellan Finland och Tyskland 1941-1944. Översättaren Visuri säger intervjuad i en ny dokumentär om general Erfurth att anteckningarna inte lämnar minsta tvivel om att Finland var Tysklands direkta allierade i angreppet mot Sovjetunionen sommaren 1941.

Trupperna organiserades och gavs uppgifter så att de samfällt skulle bidra till de två primära målen av vilka det ena var slaget mot Leningrad och det andra var angreppet mot hamnarna i norr vid Murmansk. Finlands kärntrupper skulle rikta sina angrepp längs bägge sidor av sjön Ladoga där de på planerat område skulle möta de tyska vapenbröderna som angrep söderifrån via Baltikum. Leningrad väntades falla inom loppet av några veckor och stadens fortsatta öde kom under diskussion.

Finland var inte intresserat av att överta staden, Tysklands mål var ju total förintelse. Däremot hade vissa detaljer redan reglerats. Helsingfors djurpark skulle få överta djuren från Leningrads zoo.

Men som det kan gå med storslagna krigsplaner gick det snett fortare än få hade kunnat drömma om. Redan vid årsskiftet 1941-42 stod det klart att paradmarschen till Leningrad hade tvingats göra halt även om staden fick utstå en av krigshistoriens grymmaste blockader. Sedan kom Stalingrad, Kursk och mycket annat.

1944 blev det dags att tänka om för att inte gå till botten med det tyska sammanbrottet och Finland drog sig ur kriget på hösten. Men enligt general Erfurth var finnarna bland Tysklands allierade de som värdesattes allra högst. Pålitliga kämpar som ordhålligt satte in sina styrkor enligt gemensam plan.

Nu när denna krigsmyt smulats sönder återstår två till. Den första är den som Juhani Suomi forskat i och som gäller vinterkriget 1939. Enligt myten blev kriget Finlands öde som man inte hade kunnat göra något åt för att undvika eftersom Stalin var den som angrep.

Som Juhani Suomi utförligt redogjort för, var Finland fånget i en självförvållad russofobi som accentuerades av det rådande hatet mot bolsjevikerna. Enligt Suomi erbjöd de upprepade ryska förhandlingsinviterna gällande Leningrads försvar mycket väl möjligheter för en lösning där kriget hade kunnat undvikas speciellt under 1938, innan Finland 1939 tillsatte den extremt avoge Erkko som utrikesminister.

Den andra återstående myten är att medverkan i Operation Barbarossa trots allt räddade Finland. Denna myt finns till för att krigsföretaget inte skall kunna ifrågasättas, med alla tunga förluster det innebar. Den sannolikare hypotesen att Finland utan medverkan i Barbarossa senare Parisfreden kunde ha utverkat mycket bättre villkor och kunnat återfå de områden som avträddes efter Vinterkriget har praktiskt taget aldrig diskuterats, så stark är tron på de officiella myterna.

Därtill kom givetvis tron på Tysklands oövervinnlighet. Det är betecknande att Erfurths minnesanteckningar utkommer 73 år efter att Finland och Tyskland separerade. Det lär dröja minst till hundraårsdagen innan de återstående myterna låter sig närmare granskas. Under sin exceptionellt långa ämbetsperiod 1956-1980 såg president Kekkonen till att Finlands konservativa inte fick medverka i landets regering. Kekkonen kände sitt folk bättre än få andra. Nu när de konservativa innehar presidentämbetet har Finland återgått till samma motto som deras president P-E. Svinhufvud deklarerade på 30-talet: "Varje Rysslands fiende är vår vän."

Jan Nybondas

9 kommentarer:

  1. Det finns ju en krigsdagbok av Erfurth utgiven på svenska för perioden november 1943 - september 1944. Plus också en del andra böcker av samma person.

    SvaraRadera
  2. Erfurths minnesanteckningar omfattar drygt 1000 maskinskrivna sidor. Pekka Visuris översättning, som utkommit som bok, gäller endast året 1941, eftersom de strategiska besluten tas detta år. Anteckningarna finns arkiverade som två identiska exemplar, ett i Finland och ett i Tyskland. Om jag uppfattat det rätt har dessa anteckningar inte varit undangömda för fackhistoriker. Stoffet har bara varit för hett att gripa i.
    Den finskkunnige kan gå till YLE Areena, Historia, MOT, förutsatt att sidan inte är blockerad för utländsk publik såsom SVT:s sidor ofta är. Där visas en dokumentär om Erfurth med Pekka Visuri som en av de intervjuade.

    SvaraRadera
  3. Jag vill nog punktera myten om finländarnas "russofobi", i synnerhet m a p överklassen. Det var ju den som en gång önskade bli anslutna till Ryssland. Till Finlands övriga synder kan läggas hur landet på 1800-talet entusiastiskt skickade militärer till rysk krigstjänst. Den mest berömde är Mannerheim men det fanns många flera, redan från början på 1800-talet. Speciellt föraktligt var finländska truppers engagemang mot polska upprorsmän 1830 och 1861.

    SvaraRadera
  4. Mannerheim fick sin militärutbildning helt i St Petersburg och gifte sig med en rysk generalsdotter, stred för kejsaren mot Japan. Gissa vad denne hovets man ansåg om bolsjevikerna ? Russofobin började nog odlas vid tiden då kejsarens ståthållare Bobrikov mördades i Helsingfors och då ryska kejsardömet stramade åt tyglarna i den finska autonomin. Sedan kom det finska inbördeskriget. Det sålde Mannerheim till manskapet genom att deklarera att de skulle ut och slåss mot ryssen fastän det var finska röda som det gällde. De rödas ledare räddade sig undan exekutionsplutonen genom att fly till Moskva. På trettiotalet gick studenterna i spetsen för hetsen mot ryssen. Men riktigt är nog att 1800-talet bland societeten förlöpte i god anda. De fina kretsarna i Helsingfors var dock en smal grupp.

    SvaraRadera
  5. För svensk Public Service, som på sistone ägnat så mycken tid åt ett föregivet nazistiskt hot, borde förstås förmedling av nyheten från Finlands YLE om Waldemar Erfurths minnesanteckningar vara av högsta prioritet, allt det som nu framkommer om hur denne Hitlers general direkt satt direkt i det finska militära högkvarteret i Sankt Michel, både före och under fortsättningskriget, om hur Finlands militära ledning frotterade sig med företrädare för den tidens till synes mäktigaste militärmakt, kort och gott om samordningen mellan finsk och tysk militär i Operation Barbarossa. En nyhet på tvärs mot allt vi fostrats att tro, också i Sverige. Om inte sedan barnsben, så ändå – i mitt fall – från lumpartiden. Men inte! Inte ett ord om det uppseendeväckande innehållet har kunnat höras i SR, inte en bild skönjas i SVT.

    Men förstås. Det skulle ha varit opassande att låta den nyheten spridas just när utländsk militär tilläts öva i Sverige i Aurora, med ryggdunkningar från den svenske ÖB:en och under glädjeyttringar från den svenske försvarsministern.

    I stället har svensk Public Service kunnat ägna sina krafter åt marknadsföringen av NMR:s demonstration i Göteborg. Nästan varje gång jag halkat in på SR Kulturs program har NMR varit på tapeten, med en indirekt uppmaning till stenkastarna på andra sidan att infinna sig. Varpå i stort sett hela Sverige tömdes på poliser – för att möta de uppeggade kombattanterna i Göteborg. En strålande operation från Public Service, för att få fram krav på demonstationsförbud i Sverige.

    NMR-spektaklet har ingen likhet med hur naziuppbyggnaden gick till i Tyskland, med start i de frikårer (en av grundplåtarna i SA) som avgjorde det tyska inbördeskriget första halvåret 1919. Hört talas om det kriget? Nää! Den monumentala historielösheten är själva grunden för den snedriktade insatsen hos kulturkämparna på Public Service.

    SvaraRadera
  6. Nu ser jag igen att det bara gäller år 1941. Antar att hela Erfurths tjänstgöring där i Finland omfattas av de här 1 000 sidorna. Finns de här anteckningarna utgivna på tyska?

    SvaraRadera
  7. Bra att detta lyfts upp i ljuset. För mig har Henrik Arnstads bok, Skyldig till skuld,2009,varit en viktig ögonöppnare. Författaren Arnstad frågar sig i början:"Frågan är varför en västerländsk demokrati frivilligt väljer att alliera sig med en aggressiv, rasistisk och totalitär diktatur?" Och jag frågar: Hur är det möjligt att marskalk Mannerheim fortfaradne står staty i mitten av Helsingfors?

    SvaraRadera
  8. Till Sven-Eric och Agneta: I YLE-dokumentären nämndes två arkivexemplar. Knappast någon tysk utgivning således. Arnstads fråga är tämligen typisk. Det schablonmässiga bruket av demokrati vs. diktatur. Så fjärran från varandra stod dessa krafter alls inte. Det fanns mycket starka reaktionära krafter både i Tyskland och Finland. Tyskland hjälpte med trupper Mannerheim att vinna inbördeskriget. På trettiotalet närmade sig den finska militarismen Tyskland. För aristokraten Mannerheim var nazisterna ett lämpligt och lägligt redskap. Han hade redan 1919-20 velat störta bolsjevikerna och nu erbjöd sig ett gyllene läge. Mannerheim var en mästare i att agera bakom kulisserna, den världsvane bland de naiva och oerfarna.
    Efter inbördeskriget kallades Mannerheim "slaktaren" bland landets röda pga. sin brutala behandling av krigsfångarna. Detta epitet hade kvar sin udd ännu på 1970-talet. Nu när vänstern är försvunnen är även denna del av Mannerheim-bilden borta. Kvar ståtar den fläckfrie nationalikonen som speciellt hyllas detta år, som är självständighetens jubileumsår. Det är ingen ände på krigsminnen som dammas av. Ny version av krigsfilmen "Okänd soldat" har aviserats. Tro det eller ej; detta är version nummer fyra ! Som ett gammalt ordstäv från de röda sade: "Heil' Hitler, meil' Mannerheim", oöversättlig ordlek, "Heil" är på finska förkortat "de har": De har Hitler, vi har Mannerheim !

    SvaraRadera
  9. Demokrati? Är det det viktigaste? Ser man på hur allmogen har agerat genom århundraden har de föredragit en stark kungamakt (envälde) framför liberalisering (frihet för adeln-överklassen). Ty det senare innebar stor rättsosäkerhet medan enväldet åtminstone hade en lag som gällde i hela riket. "Russoforbins" rötter har inte varit brist på "demokrati" utan främst kännedomen om förtrycket i de baltiska provinserna av balttyska adelsmän. Komma under "livländska foten" ville man inte. Lika viktigt var den allmänna rättslösheten i Ryssland. Inne i Ryssland rådde det dock,till skillnad från de baltiska provinserna en viss "bondedemokrati". Men rättslösheten och korruptionen har fortsatt in i våra dagar.

    Väst vill inte gärna kritisera den laglösa och korruptionsbenägna kulturen i Ryssland och Ukraina, eftersom man själv hoppas dra nytta av den när områdena återtar sin halvkoliniala status som under tsartiden.

    SvaraRadera

Underteckna med ditt namn.