24 apr. 2017

Bakgrunden till de finsk-ryska krigen 1939-1944



Jan Nybondas har läst professor Juhani Suomis två omfattande verk: Vinterkrigets bakgrund (Talvisodan tausta, 1973) samt hans senaste bok om den efterkrigstida finsk-ryska försvarspakten (Suomi, Neuvostoliitto ja YYA-sopimus, 2016). 

Artikeln är ingen recension av verken utan försöker sammanfatta Juhani Suomis syn på de omständigheter som ledde till krigen.

Artikeln gör inte anspråk på exakt återgivning av basverkens synpunkter, avvikelser läggs på artikelförfattarens konto och egna bedömningar ingår. I det följande har jag för enkelhetens skull oftast skrivit Ryssland i stället för Sovjetunionen, det är kortare men också en vink om att den ryska utrikespolitiken inte undergick så drastiska omläggningar som man kunde ha väntat sig efter de stora regeringsomvälvningarna. Detta kommer tydligt till synes i de dagsaktuella motsättningarna. Ideologier kommer och går, geopolitiken består.
 
Fa'an, fa'an! President Paasikivis svordomar ekade i presidentpalatsets korridor när februariskymningen 1948 redan lagt sig över Helsingfors. Presidenten hade av ryska ambassadens sändebud mottagit ett utkast till samarbetsavtal, i form av ett brev direkt från Stalin. Även om utkastet inte kom som någon överraskning visste presidenten att svåra förhandlingar förestod, därför behövde han ge utlopp för sin anspänning.

VSB-pakten
Detta utkast kom sedan att ligga till grund för Finlands försvarsdoktrin som tillämpades ända fram till 1992, då avtalet under beteckningen VSB-pakten upphörde. Vänskaps- samarbets- och biståndspakten innehöll allmänna utfästelser om det finsk-ryska samarbetet, men den centrala punkten gällde principen för försvaret av Finlands territorium. Finland förband sig att försvara sitt territorium genom att vid behov efter konsultationer med Ryssland mottaga materiell och militär hjälp från den sistnämnda.

Med facit i hand kan man tveklöst fastslå att arrangemanget fungerade mycket väl. Finland fick under dessa årtionden i lugn och ro ägna sig åt att återuppbygga och utveckla landets ekonomi i samarbete med både öst- och västmakterna. Endast den västorienterade delen av landets etablissemang såg nackdelar med det nya förhållandet, nämligen att man var tvungen att uthärda västmakternas nedlåtenhet. Dessa såg gärna Finland som en Moskvastyrd ”finlandiserad” östallierad.

Det dramatiska med den nya försvarsdoktrinen låg dock inte enbart i det faktum att Finland förband sig att söka hjälp av sin stormaktsgranne för att skydda sig självt och indirekt även sin partner mot angrepp som via Finland kunde riktas mot denna. Det mest uppseendeväckande var att detta försvarskoncept inte var någon efterkrigstida uppfinning, utan tvärtom redan hade lagts fram från rysk sida 1938. Inte en gång, inte två gånger, utan frenetiskt försökte Ryssland under detta och följande år att utverka garantier från finsk sida som skulle lugna Ryssland om att speciellt Leningradregionen kunde försvaras mot det angrepp som man räknade med att skulle komma från Tyskland. Dessa inviter till samverkan, som Finland envetet avvisade, byggde på samma koncept som efter krigen skulle bli den nya VSB-pakten.

Projekt kungadöme
Grunden till det ansträngda och från rysk sida betraktat osäkra grannförhållandet lades redan tjugo år tidigare då Finland beviljades självständighet från det ryska imperiet år 1917, av dess nya ledare Lenin. I stället för att visa Ryssland tacksamhet för att ha fått bli sin egen nation vidtog Finland en hel räcka åtgärder som skadade förtroendet. Dessa började med det finska inbördeskriget 1918. Ryssland lade sig inte i Finlands interna stridigheter men det fanns ryska militära förband kvar i landet från tsartiden, som inte kunde tas hem i en handvändning. När den segrande borgerliga armén mobiliserades i Österbottens landskap 1918 värvades bondesönerna i landskapet genom att ledarskapet hävdade att de skulle ut och fördriva ryssarna från landet. Denna lögn och krigslist uppdagades först för manskapet då de befann sig mitt i striderna och kunde konstatera att de slogs mot sina egna landsmän. Den borgerliga arméns seger underlättades väsentligt genom att den fick hjälp av stridsvana tyska trupper som landsteg på sydkusten. Den tyska hjälpen ledde vidare till projektet att bilda kungadöme i Finland med en tysk furste som troninnehavare. Denna plan strandade på det tyska nederlaget i världskriget och den tyska statsombildningen. Sett ur Rysslands synvinkel var det dock klart vem de betraktade som Finlands främsta bundsförvant.

För Rysslands vidkommande bestod det egentliga sveket dock i att Finland försökte utnyttja den nya regeringens svaghet och tillät att ”frikårer” trängde in i Ryssland i syfte att tillskansa sig områden där det bodde folk som betraktades som stamfränder. ”St.Petersburgs öde ligger i Finlands händer” skrev den vita generalen Mannerheim så sent som 1920. Finland inledde således ett krig utan direkt krigsförklaring mot de krafter som kort innan hade beviljat landet självständighet, en självständighet som varken tsaren eller den kortvariga borgerliga regeringen skulle ha gått med på. Ryssland kämpade på flera fronter och trots segrar var man tvungen att godta ofördelaktiga kompromisser för att få krigen att upphöra. En sådan var fredsavtalet i Dorpat 1920 som Finland undertecknade och som i praktiken innebar att Leningradregionens försvar utsattes för stora svårigheter. Häri låg fröet till det kommande ”Vinterkriget” 1939. Utrikesminister Carl Enckell skrev senare att ”Den finska statsledningens största misstag under självständighetens första år var att ledarna inte insåg hurdant förhållandet till den östra grannen skulle komma att bli när denna hade återtagit sin stormaktsposition.”

Den ryska utrikespolitikens nya kraftansträngningar startade direkt efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933. Från denna tidpunkt - ända fram tills att man som en sista utväg endast kunde vinna tid genom en tysk-rysk icke-angreppspakt - försökte Ryssland att övertyga de övriga stormakterna i Europa om att de tillsammans genom ett kollektivt försvarsarrangemang måste hindra Tyskland från att verkställa sina planer. Att Ryssland misslyckades berodde inte på bristen av initiativ. Men västmakterna ägnade sig hellre åt undanmanövrer. Eftersom man tillät både tysk upprustning och tyska brott mot ingångna fredsavtal var den bakomliggande tanken en beräkning om att man kunde styra den tyska expansionismen österut. En inte helt oväntad inställning, eftersom man var väl medveten om att Hitler betraktade slaverna som en lägre stående ras, vilkas områden gömde på stora naturresurser begärliga för tysk industri.

"Inga kompromisser"
När Tyskland ockuperade Österrike 1938 och förberedde sig på att ta Tjeckoslovakien i nästa steg intensifierade Ryssland sina ansträngningar gentemot Finland. En månad efter ”Anschluss”, i april 1938 inledde Ryssland sin förhandlingskampanj, i vilken man varnade för det kommande tyska fälttåget och bad Finland om garantier för att landet skulle vägra att bistå Tyskland. Till att börja med arbetade man från rysk sida med det koncept som efter krigen skulle förverkligas i form av VSB-pakten. När dessa försök inte ledde till någon acceptans från finsk sida, gick man följande år över till att föreslå utbyten av landområden för att ge Leningrad mer försvarsutrymme. Juhani Suomi betraktar den första fasen som avgörande för resultatet, om man från finskt håll hade velat och förstått att undanstyra Vinterkriget. Även politiskt var förutsättningarna bättre under 1938. I själva verket hade Rysslands syn på Finland de två föregående åren genomgått en förändring i positiv riktning, men tillspetsningen av läget i Europa hindrade att utvecklingen fortsatte. År 1938 betraktades situationen som alarmerande av Ryssland och man ville snabbt få till stånd en överenskommelse som skulle ha försäkrat dem om att en finsk-tysk allians inte förestod. Finland försämrade sitt eget förhandlingsläge 1939 genom att tillsätta tidningsmagnaten Erkko som utrikesminister. Denne ställde som krav att han personligen fick ta hand om utrikespolitiken. Erkko var ytterst avogt inställd till Ryssland och när den sista förhandlingsomgången ägde rum på hösten 1939 i Moskva, gav han sin delegation rådet att ”glömma att Ryssland är en stormakt”. Inga kompromisser accepterades, vilket fick Stalin att utbrista att ”nu får militärerna säga sitt”.

En sentida betraktare kunde förledas att tro att oviljan att förhandla under åren 1938-39 berodde på att man inte delade Rysslands militärstrategiska bedömning. Men det var inte fallet. I Finland förstod man mycket väl att Leningrads läge var utsatt och att denna utsatthet accentuerades av att staden befann sig inom räckhåll för artillerield från finskt territorium. Juhani Suomi sammanfattar president P.E. Svinhufvuds synpunkter på följande sätt: ”Finland måste ständigt se Sovjetunionen som sin motståndare eftersom Finland utgör ett bestående hot mot Leningrad, ett hot som kan avlägsnas endast genom erövring...Därför kommer en fiende till Sovjetunionen alltid att vara Finlands vän.” Som potentiella vänner såg Svinhufvud Tyskland och Italien. Denna formulering härrör från 1937. Historieforskningens paradoxala dilemma ligger i kravet på dokumentation. Man måste kunna dokumentera sina påståenden annars accepteras de inte som argument. Men till skillnad från detta sällsynt uppriktiga Svinhufvud-citat, försöker makthavarna i regel göra allt för att dölja sina innersta tankar. Och då de innersta tankarna som motiverar handlingarna förblir fördolda, famlar historieförklaringen i mörker. Trovärdiga hypoteser kan framläggas men deras relativa vikt kan inte bevisas.
Även om Finland före krigsåren försökte orientera sig mot Norden, fanns de starka banden till Tyskland kvar, både bland politiker och speciellt bland militärer. Man beundrade inte Hitler direkt, åtminstone ville man inte medge det, men man beundrade Tyskland och dess framväxande militära styrka, som många betraktade som oslagbar. Såväl militära som rena nazistdelegationer besökte Finland med jämna mellanrum, de sistnämnda som Tysklands officiella sändebud. Och svarsbesök skedde lika ofta eller oftare till Berlin.

Mannerheim russofil?
Varför valde Finland, trots att man förstod att ett av Rysslands kärnområden var svårt att försvara på grund av dess omedelbara närhet till Finland, att inte lyssna till deras förslag för att förbättra situationen? Var det enbart för att man inte begrep de storpolitiska konstellationerna och inte förstod att Tyskland skulle inleda ett fälttåg österut – eller var det rentav fråga om motsatsen? Att man genom sitt nätverk av militära och politiska kontakter räknade med en tysk invasion av Ryssland och tänkte att man kunde profitera därav och uppnå och överträffa de mål för östutvidgning som man misslyckades med efter revolutionen? En blandning av dessa motiv är möjlig och även trolig. Den finländska eliten orienterade sig i fler riktningar, mot Tyskland, England, Sverige. En av centralfigurerna, C.G.E. Mannerheim, var rentav partiell russofil, men han var en produkt av den tsartida hovmiljön och därför särdeles hatfull mot bolsjevikerna. Precis som då frikårerna trängde in i Ryssland före Dorpatfreden, i tron att den ryska regeringen skulle störtas, såg man de interna oroligheterna på 30-talet som ett ryskt svaghetstecken, jätten stod på lerfötter.

Sedan gick det som Stalin signalerade, militärerna fick säga sitt och Vinterkriget utkämpades. Finland gjorde tappert motstånd och Ryssland åsamkades kännbara förluster. Detta kunde dock inte ändra på krigsutgången. Finland kapitulerade och Ryssland förflyttade gränsen i västlig riktning. Och drygt ett år senare förenade Finland sina krafter med Tysklands, för att återta det man förlorat. Men inte heller det företaget gick som planerat, i stället krossades de tyska invasionsstyrkorna och Röda armén tågade in i Berlin 1945.

Finland invaderade således Ryssland två gånger, 1918-1920 och 1941-44. Ryssland invaderade Finland en gång, 1939-40. Ryssland får ta fullt ansvar för sin invasion liksom Finland får ta ansvar för sina. Ryssland saknade laglig grund för att med militärt våld gripa det som inte kunde uppnås genom förhandlingar. Dessutom är det tänkbart att Stalins beslut även militärt var oklokt. De strategiska fördelar som uppnåddes med gränsjusteringen kanhända inte uppvägdes av de nackdelar som uppstod genom att man väckte den finska revanschlustan. Genom Vinterkriget hade Stalin förprogrammerat det han hade försökt avvärja genom förhandlingar, en allians mellan Tyskland och Finland. Finlands inställning kunde ha varit en annan om Stalin hade intagit en passiv hållning i den första fasen.

Karelen bortslumpat
Sett från finländsk sida innebar alliansen med Tyskland å andra sidan en ny felbedömning i analogi med Stalins felbedömning. Finland kom nu att bekräfta det som Ryssland hade varnat för genom hela trettiotalet. Att Finland skulle alliera sig med Rysslands fiender för militärt angrepp. I den officiella liturgin är all självkritik mot såväl krigstida som förkrigstida beslut utesluten. De tunga förlusterna utesluter ett ifrågasättande som kunde antyda att bägge krigen både borde och kunde ha undvikits. Att Finland i själva verket förvärrade sin förhandlingsposition genom att alliera sig med Tyskland är fullkomligt förträngt som diskussionstema. Finland gjorde dessutom inte halt vid den gamla gränsen utan fortsatte österut över ryskt territorium. Endast den ryska armén stod i vägen för en resa ”till Uralbergen”. Även om Finland inte direkt medverkade till Leningrads förstörelse var det indirekta bidraget tillräckligt för att utesluta möjligheterna till ryska eftergifter vid fredsförhandlingarna. Finland hade slumpat bort de mest legendomspunna regionerna av sitt land, det mångomsjungna Karelen med Viborgs stad. All skuld lades på Ryssland, men en allsidig granskning av krigsåren och speciellt upptakten till dessa visar att bristen på förtroende var ömsesidig och att Finlands passivitet bidrog till den kommande olyckan.

Juhani Suomi skräder inte orden då han sammanfattar 2000-talets utveckling som kulminerat i värdlandsavtalet med NATO. Här upprepar sig med vissa modifikationer 30-talets historia av vilken Finlands makthavare inte dragit några lärdomar. Politikerna tävlar med varandra om vem som fräckast kan kasta sten mot de ryska rutorna. Nu hävdar man inte ens längre sin neutralitet som man gjorde den gången. Finlands president har deklarerat att landet numera är västallierat. En ståndpunkt som han intagit utan att konsultera folket. Finlands territorium kan nu upplåtas åt en militärallians som av Ryssland uppfattas som huvudfienden, exakt det arrangemang som 30-talets Ryssland försökte hindra att skulle uppstå. Militärstrategiskt innebär detta att man måste vidta förberedelser för att avvärja ett angrepp. Militärteknologins utveckling har lett till att speciella marktrupper inte behöver reserveras. Det räcker med ett antal robotar som är förprogrammerade för att slå ut strategiska mål. Enligt militärstrateger har reaktionstiderna för att utreda falsklarm inför militära angrepp blivit allt kortare. Värdlandsavtalet innebär att Finland placerat sig som den första i raden av måltavlor som skjuts sönder om ett larm äger rum, falskt eller inte. I sin naivitet och sin ängslan inbillar sig politikerna att detta är bättre än att själv ta ansvaret för den egna säkerhetspolitiken.

För Finland var den beviljade självständigheten en så omtumlande upplevelse för hundra år sedan att man direkt ville överlåta ansvaret för denna till Tyskland. Numera styrs Finlands strategiska beslut från Bryssel och Washington. Och ju mindre det finns kvar av självständigheten med desto större pompa och ståt kommer den att firas. Viktigast är kulisserna.

Esbo, den 12 april 2017



Jan Nybondas

12 kommentarer:

  1. Välskriven och balanserad artikel. Mycket bra.

    SvaraRadera
  2. Som författare till "Finlands sak var svår" (Ordfront, 1979) kan jag inte annat än instämma i Ulf Karlströms utlåtande. Bara en liten fotnot: brevet som Paasikivi fick i februari 1948 offentliggjordes först en vecka senare, när den sk. "Pragkuppen" var fullbordad. Detta underblåste spekulationer att nu var det "Finlands tur". Men brevet skrevs den 21 februari, då händelserna i Prag just startat och ingen visste hur det skulle gå. Bortsett från att detta fråntar Stalin från anklagelser om sinistra avsikter mot Finland, fråntar det honom också - och mycket kontroversiellt - från anklagelser om sinistra avsikter i Tjeckoslovakien!

    SvaraRadera
  3. Tack Jan! Återigen detta publiceringen förstärker min uppfattning att, finlands beskrivning 1918-1944 historia är väldigt diffus.Fascismen existerade inte. Man försöker bagatelisera starka förbindelser natsi-Tyskland, samt då existerande Stor-Finland ambitioner. Dessa ambitioner lever än idag, nu skilnaden är att finska borgerligheten fifta med Nato kortet. Denna krigshets och Rysshat måste få slut. Borgerliga fascismen för oss till avgrunden.Ryska Karelien och alla områden där har aldrigt tillhört Finland.

    SvaraRadera
  4. Det står att den Finländska eliten orienterade sig åt olika håll Tyskland England och Sverige.
    'Russofilen' Mannerheim ville väl gå med på Sovjets förslag 1938 att byta landområden.
    Men vilka var det som orienterade sig mot England.
    Och vad var innehållet i deras utbyte?
    Det vore intressant att veta mer om inte minst med tanke på de nya uppgifterna som Erkki Hautamäki kom med 2005 i Finland i stormens öga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Russofilen var litet i överkant, men betänk att hela hans karriär fram till 1917 var skapad i Ryssland, han vurmade för hovlivet, gifte sig med en rysk generalsdotter och krigade mot Japan 1905.
      Det finska etablissemanget var delat på flera sätt, vissa föredrog England framom Tyskland, men vilken deras politiska tyngd var inbördes kan jag inte bedöma. Sedan kan händelseutvecklingen ha tagit över och man valde Tyskland även om man ursprungligen föredragit annat, Norden eller England.

      Radera
  5. Mycket lärorikt och intressant.

    SvaraRadera
  6. Några frågor man måste ställa. 1. Var Sovjetunionens avsikter 1939 att annektera Finland? 2. Hade man samma avsikter med offensiven sommaren 1944?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sovjetunionens avsikter var så vitt jag kan bedöma defensiva fram till krigsutbrottet. Men krigets natur är sådan att när branden tänts lågorna inte kan kontrolleras och aptiten växer. På den första frågan kan man därför spekulativt svara att Sovjetunionen sannolikt skulle ha tagit mer om inte motståndet varit så pass hårdnackat. Man hade ju upprättat en skuggregering, Terijokiregeringen. Samtidigt måste man i Moskva betänka att för mycket krafter inte fick förslösas i detta tidiga skede, Finland var som sådant ointressant. 1944 var läget ett helt annat. Målet var Berlin och Tyskland hade inte krafter att stå emot. I det läget var Finlands strategiska betydelse sekundär. Om Finland fortfarande hade kunnat utgöra en fara, i den meningen att Tyskland skulle ha kunnat dra strategisk nytta därav, då hade Sovjetunionen avdelat tillräckliga resurser och ockuperat hela landet. Röda armén hade gjort det många trodde var omöjligt, krossat den tyska militärmaskinen och efter detta sopade man banan i Fjärran Östern och fördrev Japan därifrån. Vad skulle Finland ha haft att sätta emot om området hade betraktats besitta strategiskt värde ? Detta är en sk. kackerlacksmyt att Ryssland skulle trakta efter Finland. Hur många gånger myten än spolas klättrar den som kackerlackorna upp igen.

      Radera
  7. Till Sven-Eric skulle jag svara att jag uppfattar Sovjetunionens hållning som genuint defensiv fram till krigsutbrottet. Finland hade då som senare svårt att begripa att landet skulle besitta något egenvärde ur rysk synvinkel som deras habegär skulle rikta sig mot. Det man däremot behövde var en buffert och med brinnande krig kan aptiten växa och lockelsen att erövra mer än nödvändigt uppstår. Det hårdnackade motståndet från Finlands sida fick Sovjetunionen att tänka till. Det var inte försvarligt att dra på sig större förluster eftersom man måste förbereda sig för den stora drabbningen som väntade. Det fanns även landsflyktiga finska revolutionärer i Moskva som kan ha närt önskedrömmar om ett splittrat Finland som inte var villigt att gå i krig. Hit hör den fumliga planen på en skuggregering, Terijokiregeringen.
    1944 var situationen en helt annan. Röda armén hade gjort det som de flesta trodde var omöjligt. Man hade knäckt den tyska militärmaskinen och det var endast en tidsfråga innan man skulle tränga fram till Berlin. Plötsligt fick västmakterna bråttom att hjälpa till, annars fanns faran att inte bara Berlin utan även Paris befriades österifrån. I det skedet spelade Finland ingen sådan strategisk roll att Tyskland kunde ha utnyttjat landet för ett nytt angrepp. Om så hade varit fallet hade inget kunna hindra Sovjetunionen från att tränga in, landet som gick vidare med att hjälpa de allierade att fösa ut Japan från Kina och Korea.

    SvaraRadera
  8. I stort sett delar jag din uppfattning, Jan. I sin mycket läsvärda bok från 1979 menar Anders P att avsikten var en annektering och lägger fram fyra argument för den tesen. Personligen tycker jag inte att någon av dessa riktigt håller. Sen för 1944 har vi påståendet att Moskva skulle ha krävt villkorslös kapitulation den 22 juni 1944. Det saknar grund. Slutligen det här uppblåsta pratet om att Tali-Ihantala skulle ha räddat hela Norden från sovjetisk dominans. Det är också helt utan grund.

    SvaraRadera
  9. Artikel och kommentarer känns sanna, Avskyn för svenskt media i går och i dag växer i takt med ryssfobi och ramboinfluerade politiker i Sverige. Varmt tack. De politiker vi har i riksdagshuset och Rosenbad gör att jag väntar med ett stort S i Sverige.

    SvaraRadera

Underteckna med ditt namn.