Enligt de mest auktoritativa källorna spökar tanken på ett råoljepris på 150 dollar per fat i korridorerna på de västerländska börserna.
Om prognoserna från de stora oljebolagen och investmentbankerna skulle slå in, riskerar den energichock som orsakas av en långvarig blockad av Hormuzsundet – där ungefär en femtedel av världens oljebehov passerar varje dag – att ge den redan strukturellt svaga atlantiska ekonomin det avgörande slaget.
Men 2000-talets logik har förändrats, skriver Pino Arlacchi 9 juni 2026 i Il Fatto Quotidiano.
Enligt förra århundradets logik skulle ett sådant scenario - ett råoljepris på 150 dollar per fat - ha en enda innebörd: en djup, omedelbar och oundviklig global recession. Men 2000-talets logik har förändrats, skriver Enligt förra århundradets logik skulle ett sådant scenario ha en enda innebörd: en djup, omedelbar och oundviklig global recession. Men 2000-talets logik har förändrats.
Om energikrisen inte leder till en global ekonomisk kollaps, kommer det inte att vara tack vare Federal Reserves åtgärder eller sena diplomatiska överenskommelser i Mellanöstern.
Det beror på att det för första gången i modern historia finns ett ekonomiskt subsystem som är alternativt och parallellt med det västerländska, dominerat av den reala ekonomin och av en stat som styr utvecklingen (den så kallade utvecklingsstaten). Detta system leds av axeln mellan Kina och det stora Syd och kan fungera som en kraftfull universell stötdämpare.
Det är inte lätt att förstå denna epokgörande vändning, och om jag kan beskriva dess särdrag och dynamik beror det på att jag inte är förblindad av den eurocentriska och atlantistiska illusion som präglar hela den berättelse om den aktuella krisen som dominerar i västvärlden.
Kortslutning
Det finanskapital som förslavar västvärlden tenderar att projicera sina egna sårbarheter på resten av världen. I Europa och USA utlöser ett oljepris på 150 dollar en kedjereaktion: höjda priser vid bensinpumparna, en kraftig ökning av kostnadsinflationen, en stark reaktion från centralbankerna genom höjda räntor och en därpå följande minskning av kreditgivningen, konsumtionen och investeringarna.
Det är kortslutningen i ett system som lever på finansiell hävstång, där priserna på fysiska tillgångar bestäms av riskfyllda satsningar på framtiden som kallas derivatkontrakt, och av liknande mekanismer som hemsöker de västerländska handelsplatserna.
Resultatet är att BNP i G7-länderna utsätts för en volatilitet som drivs av spekulation och ”heta” kapital utan hemland, redo att fly till andra sidan jordklotet vid minsta förändring av en ekonomisk siffra eller en geopolitisk omständighet.
Men historien slutar inte längre här. Utanför denna ram existerar en annan världsekonomi. Ett delsystem som leds av BRICS+-länderna och som numera står för över 60 % av den globala BNP:n räknat i köpkraftsparitet, och som klart överstiger de ynka 29 % som G7-länderna står för.
Den reala ekonomins värld
Det är den reala ekonomins värld, anti-finansens värld, rotad i produktionens materialitet, infrastruktur och utbytet av varor och tjänster. Det är det stora Syd, som har blivit tyngdpunkten i den globala ekonomin. När priset per fat når astronomiska siffror på de euroamerikanska marknaderna fortsätter en enorm andel av den oljan att cirkulera i resten av världen till radikalt andra priser.
I västerländska medier och i de nyliberala gurernas predikningar hittar man inte ett spår av det enkla faktumet att Peking, Teheran, New Delhi och Moskva sedan länge har byggt upp ett skyddat nätverk. Ryssland och Iran säljer inte sin råolja enligt Londons ICE-referenspriser; de handlar med den genom långsiktiga avtal, ofta säkrade med stora geopolitiska rabatter.
Dessa flöden är dessutom idag nästan helt avdollariserade: andelen av Kinas gränsöverskridande handel som regleras i renminbi (yuan) har passerat rekordgränsen på 50 procent och därmed överträffat den amerikanska dollarn. För den kinesiska tillverkningsjätten kostar oljan inte ”150 dollar”. Den kostar det i förväg överenskomna motsvarande värdet i industrivaror, teknik eller nationell valuta. Detta slutna kretslopp neutraliserar valutachocken vid källan, förhindrar att efterfrågan i tillväxtländerna raseras och garanterar den fysiska värdekedjans operativa kontinuitet.
Men den slutgiltiga försvarslinjen mot en global kris ligger i att övervinna Syds beroende av västvärldens konsumtion. I årtionden har den ekonomiska ortodoxin hävdat att om västvärlden nyser, blir Asien sjukt, på grund av dess roll som ren exportör till de rika marknaderna i världens nordliga delar.
Syd-syd-handeln störst
Om energikrisen inte leder till en global ekonomisk kollaps, kommer det inte att vara tack vare Federal Reserves åtgärder eller sena diplomatiska överenskommelser i Mellanöstern.
Det beror på att det för första gången i modern historia finns ett ekonomiskt subsystem som är alternativt och parallellt med det västerländska, dominerat av den reala ekonomin och av en stat som styr utvecklingen (den så kallade utvecklingsstaten). Detta system leds av axeln mellan Kina och det stora Syd och kan fungera som en kraftfull universell stötdämpare.
Det är inte lätt att förstå denna epokgörande vändning, och om jag kan beskriva dess särdrag och dynamik beror det på att jag inte är förblindad av den eurocentriska och atlantistiska illusion som präglar hela den berättelse om den aktuella krisen som dominerar i västvärlden.
Kortslutning
Det finanskapital som förslavar västvärlden tenderar att projicera sina egna sårbarheter på resten av världen. I Europa och USA utlöser ett oljepris på 150 dollar en kedjereaktion: höjda priser vid bensinpumparna, en kraftig ökning av kostnadsinflationen, en stark reaktion från centralbankerna genom höjda räntor och en därpå följande minskning av kreditgivningen, konsumtionen och investeringarna.
Det är kortslutningen i ett system som lever på finansiell hävstång, där priserna på fysiska tillgångar bestäms av riskfyllda satsningar på framtiden som kallas derivatkontrakt, och av liknande mekanismer som hemsöker de västerländska handelsplatserna.
Resultatet är att BNP i G7-länderna utsätts för en volatilitet som drivs av spekulation och ”heta” kapital utan hemland, redo att fly till andra sidan jordklotet vid minsta förändring av en ekonomisk siffra eller en geopolitisk omständighet.
Men historien slutar inte längre här. Utanför denna ram existerar en annan världsekonomi. Ett delsystem som leds av BRICS+-länderna och som numera står för över 60 % av den globala BNP:n räknat i köpkraftsparitet, och som klart överstiger de ynka 29 % som G7-länderna står för.
Den reala ekonomins värld
Det är den reala ekonomins värld, anti-finansens värld, rotad i produktionens materialitet, infrastruktur och utbytet av varor och tjänster. Det är det stora Syd, som har blivit tyngdpunkten i den globala ekonomin. När priset per fat når astronomiska siffror på de euroamerikanska marknaderna fortsätter en enorm andel av den oljan att cirkulera i resten av världen till radikalt andra priser.
I västerländska medier och i de nyliberala gurernas predikningar hittar man inte ett spår av det enkla faktumet att Peking, Teheran, New Delhi och Moskva sedan länge har byggt upp ett skyddat nätverk. Ryssland och Iran säljer inte sin råolja enligt Londons ICE-referenspriser; de handlar med den genom långsiktiga avtal, ofta säkrade med stora geopolitiska rabatter.
Dessa flöden är dessutom idag nästan helt avdollariserade: andelen av Kinas gränsöverskridande handel som regleras i renminbi (yuan) har passerat rekordgränsen på 50 procent och därmed överträffat den amerikanska dollarn. För den kinesiska tillverkningsjätten kostar oljan inte ”150 dollar”. Den kostar det i förväg överenskomna motsvarande värdet i industrivaror, teknik eller nationell valuta. Detta slutna kretslopp neutraliserar valutachocken vid källan, förhindrar att efterfrågan i tillväxtländerna raseras och garanterar den fysiska värdekedjans operativa kontinuitet.
Men den slutgiltiga försvarslinjen mot en global kris ligger i att övervinna Syds beroende av västvärldens konsumtion. I årtionden har den ekonomiska ortodoxin hävdat att om västvärlden nyser, blir Asien sjukt, på grund av dess roll som ren exportör till de rika marknaderna i världens nordliga delar.
Syd-syd-handeln störst
Denna bild är föråldrad. Punkten utan återvändo har redan passerats: volymen av syd-syd-handeln (handeln mellan tillväxtekonomier) har historiskt sett överstigit värdet av nord-syd-handelsvägarna och passerat gränsen 5 300 miljarder dollar per år. Tillväxtländerna är inte längre periferin som arbetar för att tillfredsställa det atlantiska centrumet; de har blivit centrum i sig själva.
Kina är den ledande aktören på denna arena och har en planekonomi som genomfört en strategisk kursändring med doktrinen om ”dubbel cirkulation”, som infördes 2020. Medveten om de växande sanktionerna, tullarna och avgifterna inom den västerländska protektionismen har Peking gradvis flyttat tyngdpunkten i sin ekonomiska utveckling inåt, med fokus på tillväxt i den inhemska konsumtionen, som idag står för över 50 % av landets BNP, samt på produktivitetsökningar kopplade till automatisering och artificiell intelligens.
Där det västerländska subsystemet svarar på teknisk innovation med Schumpeters ”kreativa förstörelse” – vilket genererar arbetslöshet, osäkra anställningsförhållanden och en därmed följande minskning av konsumtionen – omplacerar den kinesiska regeringen de arbetslösa arbetarna till högkvalificerade sektorer och tjänstesektorn, samtidigt som den sociala stabiliteten och den inhemska köpkraften hålls intakt med en arbetslöshet i städerna som strikt hålls nere.
Samtidigt har diversifieringen av Kinas export omformat den globala konsumtionsgeografin. Peking exporterar inte längre billiga prylar, utan strategisk infrastruktur, telekommunikationsnät, rena energibärare och eldrivna fordon. Mottagarna är inte längre de trötta och utarmade konsumenterna i Rom, Paris eller Washington, utan den stora skaran av länder inom Belt and Road Initiative, Latinamerika, Afrika och Sydostasien. Den sistnämnda består av 11 länder som ingår i ASEAN: 700 miljoner invånare som utgör världens femte största ekonomi. ASEAN har befäst sin roll som Pekings främsta handelspartner och passerat både EU och USA.
Framväxten av en oändlig medelklass i det stora Syd, uppskattad till över 2 miljarder människor, absorberar den industriella produktionen i Östasien och Kina i en sådan takt att den kan kompensera för varje nedgång i efterfrågan som orsakas av västvärldens stagflation. Det är en symbios som fungerar: den stora södern tillhandahåller råvaror och energi, Asien omvandlar dem till tekniska varor och utvecklingsinfrastruktur, och allt detta sker utanför dollarns och SWIFT-systemets kontroll.
Om krisen vid Hormuzsundet skulle förvärras kommer vi alltså inte att få se en allmän global kris, utan en ökad uppdelning av världsekonomin. Å ena sidan har vi det finansialiserade Väst, med sina valutareserver där andelen dollar sjunkit under 58 %, instängda i sina liberala dogmer, tvingade att ta emot slagen från energikrisen och recessionen. Å andra sidan har vi delsystemet för den reala ekonomin, skyddat av statlig planering och syd-syd-handel, som kommer att fortsätta att producera, handla och växa.
Kina och det stora Syd kommer varken att stoppa västvärldens upplösning eller bota bristerna i den amerikanska finansiella teknokapitalismen. De kommer att göra något mer begränsat men ändå avgörande. De kommer att förhindra att gifterna från det systemet förgiftar hela planeten. De kommer att visa att den fysiska produktionens autonomi, oberoendet av dollarn och stabiliteten i de landbaserade och eurasiska handelsvägarna är en livlina i kriser som är mycket mer pålitlig än någon av Wall Streets påhitt och än någon av de västerländska centralbankernas och regeringarnas nödåtgärder.
Pino Arlachi är sociolog och f d ledamot av Europarlamentet
Kina är den ledande aktören på denna arena och har en planekonomi som genomfört en strategisk kursändring med doktrinen om ”dubbel cirkulation”, som infördes 2020. Medveten om de växande sanktionerna, tullarna och avgifterna inom den västerländska protektionismen har Peking gradvis flyttat tyngdpunkten i sin ekonomiska utveckling inåt, med fokus på tillväxt i den inhemska konsumtionen, som idag står för över 50 % av landets BNP, samt på produktivitetsökningar kopplade till automatisering och artificiell intelligens.
Där det västerländska subsystemet svarar på teknisk innovation med Schumpeters ”kreativa förstörelse” – vilket genererar arbetslöshet, osäkra anställningsförhållanden och en därmed följande minskning av konsumtionen – omplacerar den kinesiska regeringen de arbetslösa arbetarna till högkvalificerade sektorer och tjänstesektorn, samtidigt som den sociala stabiliteten och den inhemska köpkraften hålls intakt med en arbetslöshet i städerna som strikt hålls nere.
Samtidigt har diversifieringen av Kinas export omformat den globala konsumtionsgeografin. Peking exporterar inte längre billiga prylar, utan strategisk infrastruktur, telekommunikationsnät, rena energibärare och eldrivna fordon. Mottagarna är inte längre de trötta och utarmade konsumenterna i Rom, Paris eller Washington, utan den stora skaran av länder inom Belt and Road Initiative, Latinamerika, Afrika och Sydostasien. Den sistnämnda består av 11 länder som ingår i ASEAN: 700 miljoner invånare som utgör världens femte största ekonomi. ASEAN har befäst sin roll som Pekings främsta handelspartner och passerat både EU och USA.
Framväxten av en oändlig medelklass i det stora Syd, uppskattad till över 2 miljarder människor, absorberar den industriella produktionen i Östasien och Kina i en sådan takt att den kan kompensera för varje nedgång i efterfrågan som orsakas av västvärldens stagflation. Det är en symbios som fungerar: den stora södern tillhandahåller råvaror och energi, Asien omvandlar dem till tekniska varor och utvecklingsinfrastruktur, och allt detta sker utanför dollarns och SWIFT-systemets kontroll.
Om krisen vid Hormuzsundet skulle förvärras kommer vi alltså inte att få se en allmän global kris, utan en ökad uppdelning av världsekonomin. Å ena sidan har vi det finansialiserade Väst, med sina valutareserver där andelen dollar sjunkit under 58 %, instängda i sina liberala dogmer, tvingade att ta emot slagen från energikrisen och recessionen. Å andra sidan har vi delsystemet för den reala ekonomin, skyddat av statlig planering och syd-syd-handel, som kommer att fortsätta att producera, handla och växa.
Kina och det stora Syd kommer varken att stoppa västvärldens upplösning eller bota bristerna i den amerikanska finansiella teknokapitalismen. De kommer att göra något mer begränsat men ändå avgörande. De kommer att förhindra att gifterna från det systemet förgiftar hela planeten. De kommer att visa att den fysiska produktionens autonomi, oberoendet av dollarn och stabiliteten i de landbaserade och eurasiska handelsvägarna är en livlina i kriser som är mycket mer pålitlig än någon av Wall Streets påhitt och än någon av de västerländska centralbankernas och regeringarnas nödåtgärder.
Pino Arlachi är sociolog och f d ledamot av Europarlamentet
Översättning Palmino Pieretti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.