Den 11 maj avgick Christian Schmidts, "hög representant" i Bosnien och Hercegovina - en funktion förankrad i Daytonavtalet från 1995 som avslutade kriget i Bosnien.
Schmidts plötsliga avgång väcker frågor om framtiden för Washingtons pågående ockupation av Bosnien, som har utgjort ett brohuvud för EU:s och Nato:s maktutövning i tre decennier.
Daytonavtalet påtvingade Bosnien en starkt diskriminerande konstitution som befäste etniska splittringar. Mycket av dess innehåll har framgångsrikt överklagats i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Dessutom har Bosnien ett häpnadsväckande bysantinskt politiskt system, ofta beskrivet som världens mest komplexa. Landet är uppdelat mellan Bosnien och Hercegovina med bosnjakisk och kroatisk majoritet – som representerar 51 % av Bosniens territorium – och Republika Srpska med serbisk majoritet, som omfattar 49 %. Båda har sina egna regeringar och parlament med egna befogenheter.
Bosnien har också tre presidenter, som representerar landets bosnjakiska, kroatiska och serbiska befolkningar. Att stifta lag på nationell nivå kräver enhällighet, vilket sällan händer. Den "höge representanten" med säte i Sarajevo har den verkliga makten. För denne finns inga fasta mandatperioder och han utses av det 55 länder starka fredsimplementeringsrådet (PIC) som instiftades av Daytonavtalet.
Den höge representanten fungerar som den slutgiltiga auktoriteten vad gäller tolkningen av de civila aspekterna av fredsavtalet, ett mandat som avsevärt utökades av fredsimplementeringsrådet i Bonn 1997, vilket gav ämbetet "Bonnbefogenheter". Dessa befogenheter gör det möjligt för den höge representanten att utfärda lagar och avsätta offentliga tjänstemän som påstås bryter mot Daytonavtalet eller hindrar fredsprocessen.
1995-97 innehades posten som hög representant av Carl Bildt. Efter honom kom bl.a. i maj 2002 till januari 2006 den brittiske veteranpolitikern och tidigare MI6-officeren Paddy Ashdown, vilken blev känd som "Bosniens vicekung" .
Ashdown avskedade regelbundet statliga tjänstemän – inklusive valda politiker – och hindrade dem från att inneha sina ämbeten om de vägrade att anta en västerländsk agenda i alla frågor, både inrikes och utrikes. I juni 2004 avstängdes 60 serbiska tjänstemän i klump. I december samma år infördes sanktioner mot Republika Srpskas premiärminister och de flesta serbiska representanterna i Sarajevos nationella regering.
Daytonavtalet fick till följd att tiotusentals Nato-trupper demonterade vad som återstod av Bosniens socialistiska ekonomiska och politiska system, bokstavligen under pistolhot. Samtidigt avsatte avtalet specifikt miljarder i amerikanskt "bistånd" till över 20 000 utländska icke-statliga organisationer för att bistå i återuppbyggnaden. Som en rapport från 1998 om den utländska tillströmningen observerade:
"Tusentals internationella diplomater, människorättsaktivister och soldater styr nu detta land som är under uppbyggnad som praktiskt taget ett protektorat, med amerikaner som den klart viktigaste kontingenten. Tillsammans skriver de lagar, tillhandahåller säkerhet, bestämmer penningpolitiken och förmedlar affärer om allt från moskébyggen till nationalflaggans färger."
Vid den här tiden slog många etablerade medier oro över den kultur av påtvingat beroende som påtvingades Bosnien genom Nato-ockupationen. Icke desto mindre rapporterade en högt uppsatt amerikansk diplomat i Sarajevo samma år hur han hade informerat amerikanska tjänstemän i landet och hemma i Washington att "glömma exitstrategin", eftersom det inte fanns någon. Västliga allierade – inklusive Storbritannien, Tyskland, Israel, Saudiarabien och Turkiet – utökade vederbörligen sitt eget inflytande lokalt, under paraplyet av amerikansk överhöghet. Washington hade till synes för all framtid etablerat sig i det enade Bosnien.
När Christian Schmidt tillkännagav sin avgång varnade han för Bosniens "tysta sönderfall", samtidigt som han lovade att stanna på sin post tills en efterträdare har valts. Ändå är den höga representantens, och i sin tur den bosniska statens, framtid på sikt nu allvarligt ifrågasatt. Vid ett möte i FN:s säkerhetsråd den 12 maj förklarade den amerikanska biträdande ambassadören Tammy Bruce att den höga representantens kansli "aldrig var avsett att vara permanent". Washington förväntar sig att den som ersätter Schmidt ska ta en i stort sett ceremoniell roll och "börja överföra ansvar till lokala ledare".
Ett möte i fredsimplementeringsrådet den 3/4 juni slutade med att USA och Europa inte kunde komma överens om vem som skulle tillträda posten. Washington avvisade Frankrikes sändebud för Västbalkan – som stöddes av de flesta europeiska länder, inklusive Storbritannien och Tyskland – till förmån för en italiensk karriärdiplomat.
Fredsimplementeringsrådets styrelse, som består av USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Kanada, Ryssland och EU, ansvarar för att välja och stödja Schmidts efterträdare. Medan PIC:s styrelse väljer en ny hög representant bekräftas eller stöds utnämningen i praktiken vanligtvis av en resolution från FN:s säkerhetsråd.
Ryssland är fortfarande en nominell medlem i PIC:s styrelse. Landet bojkottade dock i princip processen 2021. Moskva hävdade att Schmidts utnämning var olaglig eftersom den inte formellt godkändes av en resolution från FN:s säkerhetsråd, vilket Ryssland hävdade var ett obligatoriskt förfarande.
Dessutom motsatte sig Ryssland starkt OHR:s omfattande verkställande och lagstiftande befogenheter. Eftersom de återstående styrelseledamöterna utsåg Schmidt utan enighet med Ryssland, vägrade det att acceptera hans auktoritet och avbröt därefter sitt deltagande i OHR:s finansiering.
Medier i Bosnien och Hercegovina har rapporterat att diplomaten Antonio Zanardi Landi, en tidigare italiensk ambassadör i Serbien och Montenegro, är kandidat till att efterträda Schmidt som hög representant i Bosnien och Hercegovina.
Amerikanerna stöder Antonio Zanardi Landi, men om italienarna inte är villiga att nominera honom, kan det också utses en amerikansk kandidat. För närvarande vill italienarna nominera honom, men på ett sätt som gör att han blir en 'paneuropeisk' kandidat. Antonio Zanardi Landi ses fortfarande som favorit att efterträda Schmidt, men förhandlingarna är komplexa och det finns fler kandidater, bl.a. Johann Sattler, chef för EU:s delegation i Montenegro, som förordas av Republika Srpska.
Stefan Lindgren
Källor:
Fredsimplementeringsrådets styrelse, som består av USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Kanada, Ryssland och EU, ansvarar för att välja och stödja Schmidts efterträdare. Medan PIC:s styrelse väljer en ny hög representant bekräftas eller stöds utnämningen i praktiken vanligtvis av en resolution från FN:s säkerhetsråd.
Ryssland är fortfarande en nominell medlem i PIC:s styrelse. Landet bojkottade dock i princip processen 2021. Moskva hävdade att Schmidts utnämning var olaglig eftersom den inte formellt godkändes av en resolution från FN:s säkerhetsråd, vilket Ryssland hävdade var ett obligatoriskt förfarande.
Dessutom motsatte sig Ryssland starkt OHR:s omfattande verkställande och lagstiftande befogenheter. Eftersom de återstående styrelseledamöterna utsåg Schmidt utan enighet med Ryssland, vägrade det att acceptera hans auktoritet och avbröt därefter sitt deltagande i OHR:s finansiering.
Medier i Bosnien och Hercegovina har rapporterat att diplomaten Antonio Zanardi Landi, en tidigare italiensk ambassadör i Serbien och Montenegro, är kandidat till att efterträda Schmidt som hög representant i Bosnien och Hercegovina.
Amerikanerna stöder Antonio Zanardi Landi, men om italienarna inte är villiga att nominera honom, kan det också utses en amerikansk kandidat. För närvarande vill italienarna nominera honom, men på ett sätt som gör att han blir en 'paneuropeisk' kandidat. Antonio Zanardi Landi ses fortfarande som favorit att efterträda Schmidt, men förhandlingarna är komplexa och det finns fler kandidater, bl.a. Johann Sattler, chef för EU:s delegation i Montenegro, som förordas av Republika Srpska.
Stefan Lindgren
Källor:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.