Avtalet som aldrig blev av: Washington föreslog, Moskva gick med på det – och Trump blockerade det.
En vapenvila i Zaporizjzja och Kherson, inklusive Ukrainas tillbakadragande från Donbass, låg på bordet. Moskva var redo – men Washington drog sig tillbaka i sista stund och lät avtalet kollapsa.
Felix Abt analyserar händelsekedjan på websajten Forum Geopolitica.
Avtalet som aldrig blev av avslöjar hur Trumps transaktionella diplomati – från Seoul till Anchorage – förvandlade en konkret möjlighet till fred till ytterligare en missad chans.
Den föreslagna planen – något som liknar ett "Istanbul Plus" – formulerades av Washington och övergavs sedan plötsligt. Från Lavrovs avslöjande intervju, som vi diskuterar nedan, till kollapsen av Alaska-toppmötet visar berättelsen hur en USA-initierad vapenvilaplan i Ukraina misslyckades, vilket lämnade Ryssland skeptiskt, frös diplomatiska kanaler och eskalerade militära spänningar.
Det var en unik möjlighet som kunde ha förändrat krigets förlopp och stärkt Washingtons internationella trovärdighet – men den förblev outnyttjad och tjänade som en läxa i hur kortsiktiga politiska beräkningar kan förstöra långsiktiga fredsutsikter.
Trumps mönster av transaktionell diplomati
President Donald Trump besökte nyligen Sydkorea, där han mottog ceremoniella utmärkelser och förhandlade fram ett nytt handelsavtal. Enligt rapporter gick Trump med på att sänka USA:s tullar på sydkoreansk export i utbyte mot Sydkoreas löfte att investera ungefär 350 miljarder dollar i USA.
Denna överenskommelse illustrerar Trumps typiska taktik: att införa krossande tullar, utkräva enorma investeringslöften – och sedan dra tillbaka tullarna. Han tillämpade samma strategi på EU, Japan och andra, medan Kina gjorde motstånd och vedergällde. Tillvägagångssättet liknar mindre en sammanhängande protektionistisk politik än en beskyddarverksamhet i 1920-talsstil, mer besläktad med maffiautpressning än modern statskonst. Många tvivlar på att de utlovade investeringarna någonsin kommer att förverkligas, och USA:s högsta domstol är redo att granska om Trumps tullstrategi stämmer med landets konstitution. Allmänt ses den strategin som tvångsdiplomati snarare än sund ekonomisk politik.
Detta tillvägagångssätt speglar Trumps metoder på andra områden, särskilt i kontakterna med Ryssland. Under toppmötet i Anchorage föreslog Trumps sändebud en fredsplan för Ukraina, som Moskva accepterade. Ändå drog sig Trump senare tillbaka, utfärdade nya krav, nedvärderade Putin offentligt och eskalerade spänningarna genom hot om sanktioner och missilutplaceringar. Mönstret – skryt, teatrala uppgörelser och reträtt – har blivit ett utmärkande drag i hans utrikespolitik och har allvarligt undergrävt USA:s trovärdighet i många internationella observatörers ögon.
Den ryske analytikern Dmitri Trenin beskrev, i Kommersant, en tidning som läses flitigt i Rysslands affärskretsar, Moskvas utvecklande uppfattning om Trump och antydde att meningsfulla affärsavtal mellan Ryssland och USA är osannolika inom överskådlig framtid. Han framställer president Trump som:
• oförutsägbar och manipulativ, som växlar mellan hot och charm;
• motiverad av personlig ära snarare än en konsekvent strategisk vision;
• ekonomiskt rovlysten, med hjälp av tullar och handelskrig för att undertrycka rivaler;
• mer bekymrad över hur saker tar sig ut än av substans, och föredrar publicitetsfrämjande "vapenvilor" framför varaktig fred.
Trenin drar slutsatsen att Ryssland inte längre förväntar sig meningsfulla förhandlingar med Trump, efter att ha insett gränserna för hans faktiska makt inom det amerikanska systemet, nämligen den permanenta Djupa Staten. Ändå tjänade Moskvas engagemang med Trump – den så kallade "speciella diplomatiska operationen" – ett strategiskt syfte: att signalera till viktiga partners som Kina, Indien och Brasilien att Ryssland förblev öppet för dialog och, i avsaknad av västerländsk inblandning eller obstruktion från den Bandera-inspirerade regimen, intresserad av en fredlig lösning av Ukrainakonflikten. Samtidigt försäkrade det den ryska allmänheten om deras ledarskaps beslutsamhet och förstärkte tron att endast militär framgång – inte USA-förmedlad, tvångsmässig "diplomati" – kan säkra Rysslands långsiktiga mål i Ukraina.
Lavrov: Nya insikter i en misslyckad fredsplan
I en nyligen genomförd intervju med en ungersk YouTube-kanal – samma som ibland används av den ungerska premiärministern Viktor Orbán – gav Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov insikter i de diplomatiska utbytena mellan USA och Ryssland sedan mitten av året. Hans kommentarer klargjorde flera osäkerheter kring Alaska-toppmötet och det inställda toppmötet i Budapest, vilket gav en sällsynt inblick i förhandlingar som kunde ha förändrat krigets gång.
Enligt Lavrov reste president Vladimir Putin till Alaska efter att en plan hade överlämnats till Moskva några dagar tidigare av Trumps sändebud Steve Witkoff. Putin granskade det amerikanska förslaget i detalj, med Witkoff närvarande, och bekräftade att Moskva var beredd att acceptera det – trots att planen helt och hållet var av amerikanskt ursprung.
Förslaget planerades en vapenvila i regionerna Zaporizjzja (Zaporozje) och Cherson i utbyte mot Ukrainas tillbakadragande från Donbass. I motsats till många västerländska medierapporter var detta inte ett ryskt fredsinitiativ – det var en amerikansk plan, först föreslagen och utformad av Washington.
Avtalets kollaps
Putin förväntade sig enligt uppgift att Trump formellt skulle bekräfta avtalet under deras möte i Alaska. Istället tvekade Trump och sa att han behövde mer tid för att konsultera allierade och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj.
Zelenskyj och europeiska ledare avvisade omedelbart alla arrangemang som kräver att Ukraina drar sig tillbaka från Donbass. De insisterade på att Kievs Nato- och EU-strävanden förblir icke-förhandlingsbara och att eventuella vapenvilor skulle ske längs befintliga frontlinjer.
Trumps tvekan – och hans misslyckande med att upprätthålla förslaget som lagts fram av hans sändebud – ledde till avtalets kollaps. Kreml tolkade denna omvändning som ytterligare ett exempel på amerikansk inkonsekvens och politisk svaghet, vilket förstärkte långvariga tvivel om Washingtons pålitlighet.
Ur Washingtons perspektiv trodde USA att Ryssland var nära att erövra Donbass och såg förslaget som ett sätt att hantera sin makt och skapa en diplomatisk avfart. Moskva, däremot, såg den amerikanska planen som en möjlighet att formalisera territoriella realiteter och stabilisera konflikten under ömsesidigt överenskomna villkor.
När Trump misslyckades med att fullfölja planen drog ryska analytiker slutsatsen att fönstret för kompromisser höll på att krympa. Allt eftersom Moskvas militära framryckningar fortsatte minskade incitamentet att förhandla – vilket lämnade framtida resultat mer att bestämmas på slagfältet än vid förhandlingsbordet.
Historisk och territoriell kontext
Lavrov upprepade att Zaporizjzja – grundat under Katarina den stora i det ryska imperiet – och Cherson historiskt sett är ryska territorier. Deras införlivande i Ukraina var, enligt Moskva, bara ett resultat av sovjetiska administrativa beslut. Kreml är nu övertygad om att varken USA:s eller västerländska garantier på ett tillförlitligt sätt kan skydda ryska intressen i dessa regioner. Denna uppfattning har hårdnat Rysslands hållning och minskat dess vilja att ta hänsyn till nya västerländska förslag.
En annan viktig faktor som driver spänningarna mellan USA och Ryssland är missilutplaceringar. Ryssland ser långdistansmissiler – inklusive system som Tomahawk, Taurus och Storm Shadow – som röda linjer som kan eskalera konflikten bortom kontroll.
Som svar har Moskva accelererat produktionen av sin kärnkraftsdrivna kryssningsrobot Burevestnik och utökat utplaceringen av hypersoniska vapen som kan nå vilket europeiskt mål som helst. Denna utveckling belyser militariseringen av misslyckad diplomati – ett skifte från förhandlingsbord till avskräckning genom våld.
Trumps Alaska-satsning och dess konsekvenser
Trumps hantering av Alaska-förslaget ses allmänt i Moskva som inkonsekvent, obeslutsamt och politiskt naivt. Trots att han initierade förslaget misslyckades han med att bekräfta det för Putin och hänvisade till behovet av ytterligare samråd. Samtidigt engagerade han sig parallellt i kontakt med Kinas president Xi Jinping, i tron att han tydligen kunde sätta press på både Peking och Moskva samtidigt.
Ryska observatörer tolkade dessa åtgärder som strategiskt osammanhängande och symboliska för Trumps bristfälliga förståelse av global maktdynamik. Trenin och andra analytiker menar att denna episod permanent har skadat Moskvas förtroende för Washington, vilket illustrerar hur volatil USA:s politik är när den drivs av kortsiktiga inhemska eller personliga intressen.
Nuvarande situation
Med Rysslands konsolidering av kontrollen över Donbass och södra Ukraina har utsikterna till en USA-förmedlad kompromiss praktiskt taget försvunnit. Ryska hårdföra anhängare, som rättfärdigats av Alaska-planens misslyckande, är nu ännu mindre villiga att förhandla.
Diplomatiska kanaler mellan Washington och Moskva är fortfarande minimala, medan militära risker – särskilt möjligheten till missilkonfrontationer i Europa – ökar. Lavrov har gjort det klart att Rysslands röda linjer kommer att upprätthållas militärt om det behövs.
Viktiga slutsatser:
• Vapenvileplanen från Alaska föreslogs ursprungligen av USA, inte Ryssland.
• Planen kollapsade på grund av USA:s obeslutsamhet och ukrainsk-europeiskt avvisande av territoriella kompromisser.
• Ryssland anser att regioner som Donbass, Zaporizjzja och Kherson är historiskt legitima ryska territorier.
• Trumps transaktionella stil, tydlig i både Sydkorea och Anchorage, återspeglar ett mönster av tvångsmässigt, kortsiktiga avtal.
• Moskvas misstro mot Washington har fördjupats; USA ses som opålitligt, politiskt fragmenterat och oförmöget till hållbar diplomati.
Diplomati som beskyddarverksamhet
Trumps utrikespolitik blandar alltmer ekonomisk hotfullhet med diplomatisk uppvisning. Oavsett om det är i Seoul eller Anchorage kvarstår mönstret: applicera massivt tryck, få ut enorma löften, hävda seger och gå vidare.
Ändå kan denna strategi – delvis politisk teater, delvis tvångsåtgärder – i slutändan slå tillbaka. Om Ryssland någonsin skulle släppa de stenografiska protokollen från samtalen i Anchorage, skulle de kunna avslöja Trump som tvetydig och svag, vilket ytterligare urholkar hans internationella trovärdighet.
Avtalet som aldrig kom till stånd står nu som en varnande berättelse: ett ögonblick då personlig ambition och transaktionell diplomati överskuggade strategisk framsynthet. Det illustrerar hur strävan efter kortsiktiga perspektiv framför långsiktiga visioner kan undergräva inte bara freden utan även diplomatin i sig.
Översättning: Rolf Nilsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.