Kina, socialism och AI mot väst

I två århundraden har västvärlden intalat sig en tröstande historia: marknaden var den enda mekanismen som kunde samordna en komplex ekonomi, och varje försök att ersätta den med en plan var dömt att misslyckas.

Kollapsen av det sovjetiska Gosplan (högsta organ för statsplanering) verkade för alltid bekräfta denna sanning, och sedan dess har termen ”planering” i det ekonomiska och politiska språket blivit ett fult ord, skriver den italienske socilogen Pino Arlacchi.

Således, inför det största ekonomiska miraklet i historien, Kinas återuppståndelse, har västerländska analytiker vänt blicken bort från den avgörande faktorn i denna revolution och tillskrivit allt marknadens magi.

Peking har inte övergett planekonomin: man har omvandlat den. Man har lärt sig av tragedin under ”Det stora språnget framåt” att en rigid och blind planering leder till katastrofer, men man har dragit en lärdom som står i motsats till den som Sovjetunionen drog: man ska inte avstå från en medveten styrning av ekonomin, utan göra den experimentell och kapabel till självkorrigering. ”Att korsa floden genom att känna på stenarna”, Deng Xiaopings geniala formulering, är inte en kapitulation inför marknaden: det är en metod för ekonomisk planering: man experimenterar i liten skala, mäter, korrigerar och utvidgar det som fungerar. Planeringen upphör att vara ett kommando och blir istället ett lärande.

Här träder den nyhet in som välter ett sekel av säkerheter. Den stora liberala invändningen mot planering, formulerad av Von Mises och vässad av Hayek på 1930-talet, var i grunden en invändning baserad på information: ingen central myndighet, hävdade företrädarna för den österrikiska skolan, kommer någonsin att kunna samla in och bearbeta de miljontals data som är utspridda bland miljontals individer och som prissystemet, marknaden, automatiskt aggregerar. Socialismen var därför helt enkelt omöjlig. Det var ett formidabelt argument i en tid präglad av papper och manuella beräkningar. Så är det inte längre i en tid präglad av artificiell intelligens.

Det var Oskar Lange, den marxistiske ekonomen som hade bemött Hayek slag för slag, som insåg detta. Strax före sin död 1967 hävdade han att om han skulle skriva om sin polemik skulle han nöja sig med att säga till Hayek: ”Låt oss mata in ekvationerna för utbud och efterfrågan i en dator, så får vi lösningen på mindre än en sekund.” Det var ett visionärt koncept då. Idag är det verklighet.

Kina håller just nu på att bygga upp den apparat som ger Lange rätt. Den 15:e femårsplanen, som lanserades i år, är det ekonomiska planeringsdokument som är mest inriktat på artificiell intelligens som någonsin har tagits fram av en stat: det uttalade målet är att integrera den i 90 % av ekonomin senast 2030. Beräkningskapaciteten ses som en ”ny produktiv kraft”. Redan idag styrs en växande del av det samhälleliga livet – trafik, energi, logistik, tjänster – av algoritmiska system som i realtid samordnar det som ingen osynlig hand skulle kunna samordna bättre. Det är drömmen om cybernetisk planering, genomförd på kontinental skala.

Men det mest omvälvande gäller den allra närmaste framtiden. Om vi extrapolerar dessa trender till det kommande decenniet skymtar vi konturerna av ett system som hittills bara varit en dröm: en i stort sett automatiserad ekonomi där de två stora institutionerna i den kapitalistiska moderniteten, marknaden och kapitalet, har blivit överflödiga. Det är inte science fiction. Robottätheten i Kina har ökat från 49 robotar per 10 000 arbetare 2015 till över 400 år 2025, vilket innebär att landet har passerat Tyskland, och sedan några år tillbaka installerar Kina fler robotar än resten av världen tillsammans. De ”mörka fabrikerna”, helt automatiserade och utan arbetare, som därför inte behöver belysning, är inte längre ett experiment: Xiaomis fabrik i Peking producerar en smartphone per sekund utan en enda människa vid monteringsbandet. Arbetskraften inom tillverkningsindustrin har minskat från 115 till mindre än 85 miljoner anställda på ett decennium samtidigt som produktionen har ökat, och – vilket är avgörande – utan att denna minskning har lett till massarbetslöshet, eftersom statliga omskolningsprogram har dämpat effekten genom att omplacera arbetarna till tjänstesektorn och nya högteknologiska industrier.

Marknaden fyller två funktioner: den avslöjar vad människor önskar sig och avgör var man bör investera. Båda dessa uppgifter sköts redan idag av artificiell intelligens och, som en yttersta ironi, framför allt inom de stora amerikanska företagen som utropar sig till den fria marknadens förkämpar. Det mest sofistikerade systemet för att mäta efterfrågan i historien har inte byggts i det socialistiska Kina, utan av Amazon och Google: Amazon vet vad du kommer att vilja köpa innan du själv vet det, och placerar varorna i lagret i förväg utifrån algoritmiska prognoser. Walmart och Amazon är uppbyggda som planekonomier som är större än vad Sovjetunionen någonsin var.

Och beslutet att investera? Det var kapitalismens sista fäste. Keynes hade helgat det i sin Allmänna teori: eftersom framtiden är okänd och ingen beräkning kan förutsäga den, uppstår investeringen ur ”kapitalismens animaliska instinkter”, ur entreprenörens drivkraft att kasta sig ut i det okända och ta på sig risken. Och kapitalistens vinst är belöningen för den modiga handlingen. Men även de animaliska instinkterna var i grunden lösningen på ett informationsproblem: enligt Keynes fyllde de med entreprenörens intuition (eller tur) det tomrum som osäkerheten lämnat efter sig. Och det är just det som den artificiella intelligensen fyller, genom att beräkna investeringsmöjligheter och risker i miljontals scenarier med en kylighet som är okänd för människor. Om maskinen fördelar kapitalet bättre än entreprenören – och finansmarknaderna, som numera domineras av algoritmer, bevisar detta varje dag – upplöses hela rättfärdigandet av den kapitalistiska entreprenören som den som tar på sig osäkerhetens börda.

Sätt ihop de två sakerna: marknaden är i grunden en primitiv och kostsam informationsteknik, som en överlägsen teknik kan göra föråldrad. Det var Lenin som i *Staten och revolutionen* insåg detta ett sekel i förväg, när han föreställde sig hela samhället omvandlat till ”ett enda kontor och en enda fabrik”. Intuitionen var att kapitalismen, genom den interna planering som finns i de stora trustarna, skapade de materiella förutsättningarna för socialismen. Amazon och Google är just dessa ”enda fabriker-kontor” som har internaliserat marknaden och ersatt den med medveten samordning. Men det är en verksamhet som syftar till privat vinst snarare än till kollektiva behov. Den uppgift som historien ställer oss inför är den som Lenin pekade på: att ta kontroll över den apparaten och ställa den i allas tjänst.

Och det är på denna arena som århundradets kamp utspelar sig. Samma teknik ger, under motsatta produktionsförhållanden, resultat med motsatt tecken. I västvärlden leder automatiseringen, som är bunden till det privata kapitalet, till massarbetslöshet, en skandalös koncentration av rikedom och förödelse i de avindustrialiserade regionerna. I Kina, inom ramen för den socialistiska planekonomin, kan samma robotar socialisera produktivitetsvinsten, minska arbetstiden och öka det allmänna välståndet. Den ena modellen lovar förmögenhet till ett fåtal aktieägare; den andra befrielse från slit för många. Det är skillnaden mellan bytesvärde och bruksvärde som återigen styr historien.

Det är inte säkert att Kina kommer att gå hela vägen: marknadens och det privata kapitalets fortsatta existens inom landet kan bromsa utvecklingen. Men de tekniska och institutionella förutsättningarna håller på att konsolideras, och riktningen är tydlig. Lenins ”enda fabrik”, ekonomin som en sluten låda i kollektivitetens tjänst, blir för första gången en konkret teknisk möjlighet. Och detta sker i det socialistiska Östern, inte i det kapitalistiska Väst. Väst fortsätter att berätta sagan om den eviga marknaden, men den framtid som man ansåg omöjlig håller på att förverkligas, bit för bit, på andra sidan jorden.

Pino Arlacchi

Il Fatto Quotidiano 27 maj 2026

Översättning: Palmino Pieretti

Giuseppe "Pino" Arlacchi (född 21 februari 1951) är en italiensk sociolog, politiker och internationell tjänsteman, känd för sitt arbete med organiserad brottslighet, illegala marknader, narkotikahandel och global säkerhet.  Han tjänstgjorde som biträdande generalsekreterare för FN och verkställande direktör för FN:s kontor för narkotikakontroll och brottsförebyggande åtgärder (UNODC) från 1997 till 2002, och senare som ledamot av Europaparlamentet från 2009 till 2014. För närvarande är han professor i sociologi vid universitetet i Sassari.