Adam Smith i Kina

Sociologen Pino Arlacchi, senator och ledamot av Europaparlamentet och anses vara en av de främsta auktoriteterna på Kina, har nyligen gett ut en bok med titeln ”La Cina spiegata all’Occidente” (Kina förklarat för västvärlden).

En bok på 500 sidor fyllda med analyser och information. Här följer en lång kommentar av professor Carlo Formenti (en av de främsta forskarna om den moderna Kina) som sammanfattar de mest intressanta slutsatserna i detta verk. Formenti förblir dock pessimistisk om bokens förmåga att ”på något sätt bryta ner muren av fördomar, illvilja och eurocentrisk arrogans.”
Av Carlo Formenti

Före det ödesdigra 1800-talet var stora europeiska intellektuella som Voltaire, Quesnay och Adam Smith (vi återkommer till den sistnämnde senare) fullt medvetna om att den kinesiska civilisationen var mer avancerad än den västerländska. Stämningen förändras när det blir nödvändigt att legitimera det europeiska projektet för kolonial erövring av de asiatiska regionerna. Från och med Hegel – och för dem som, liksom undertecknad, är marxister är det smärtsamt att erkänna att inte ens Marx går helt fri (1) – beskrivs det himmelska riket som ett typiskt exempel på ”orientalisk despotism”, en stagnerande, bakåtsträvande och vidskeplig civilisation. Kina blir gradvis föremål för en rasistisk myt som åtföljer västvärldens aggression mot landet: ”Århundraden av eurocentrism, rasism och global kolonialism”, skriver Arlacchi, ”har byggt en mur som hindrar västerlänningar från att se de mest framträdande aspekterna av den kinesiska civilisationen” (2).

Detta berg av fördomar framträder i verket av en stor sociolog som Max Weber, som, som bekant, tillskriver den uteblivna utvecklingen av en kinesisk kapitalism, trots att de objektiva förutsättningarna fanns, till en kultur som saknade tillräcklig dynamik, ett omdöme som han kopplar till den divergerande inverkan som protestantismen och orientaliska religiösa filosofier har haft på de socioekonomiska dynamikerna (3). Till och med ett geni inom långtidshistoria (longue duréee) som Fernand Braudel har delvis låtit sig påverkas av den eurocentriska synen, där han tillskriver den uteblivna kapitalistiska utvecklingen i Kina det imperialistiska statens inblandning i den privata ekonomin (4). Liknande argument har använts av de flesta västerländska historiker som har fått frågan om varför amiral Zheng Hes sjöresor, som med en enorm flotta föregick de portugisiska upptäcktsresorna med ett sekel, inte ledde till upprättandet av ett kinesiskt kolonialimperium som skulle ha sträckt sig från Sydostasien till Afrikas östkust. Detta skedde, svarar Arlacchi, helt enkelt därför att kineserna inte hade något intresse av ett sådant företag, och detta av de skäl som vi nu ska förklara.

Den främsta anledningen till att kineserna inte hade någon anledning att invadera, erövra och underkuva andra folk, menar Arlacchi, var den i grunden fredliga karaktären hos deras kultur. I tusentals år har deras historia präglats av en nästan total frånvaro av internationella krig, med några få undantag (en frånvaro som också ligger till grund för den extraordinära ekonomiska välstånd som de åtnjöt före västvärldens – och Japans – aggression och som de idag åtnjuter i ännu större utsträckning efter att ha återerövrat sin suveränitet).

För att förstå vad vi talar om är det användbart att jämföra några utmärkande drag i våra historier. Den antika grekiska kulturen, som vi betraktar som vår första rot, betraktade utlänningar – barbarerna – som en underlägsen ras som naturligt var dömd till slaveri (Aristoteles); den såg i konflikten (Herakleitos) ”alla tingens fader” – en synpunkt som delades av Marx, i Hegels fotspår (5). När vi går över till judendomen, som – med eller utan rätt (6) – hyllas som vår andra rot, är det svårt att ignorera de skrämmande uppmaningarna till total utrotning av det ”utvalda folkets” fiender som finns i Gamla testamentet (och som den israeliska staten nu omsätter i praktiken i Gaza).

Det brittiska imperiet uppstod i kölvattnet av opiumkrigen (som Arlacchi definierar som ”den engelska narkotikahandelns triumf” över den kinesiska civilisationen). Slutligen finner den amerikanska imperialismen sin moraliska rättfärdigande i idén om en civiliserande mission som syftar till att exportera demokrati, individuell frihet och kapitalistisk marknad över hela världen, ett sekulariserat arv från en blandning av protestantism och kristen sionism.

På motsatt sida finner vi begreppet Tanxia (bokstavligen: alla under samma himmel), det vill säga idén om ett universellt, fredligt och gränslöst samhälle där det inte finns några permanenta hierarkier av raser, klasser, kulturer, etniciteter och jurisdiktioner. Det finns inga centrum och inga periferi. Varken slavar eller barbarer, varken raser eller underlägsna varelser, varken kolonisatörer eller koloniserade (7). Det saknas alltså helt och hållet en idé om en civiliserande mission som ska fullbordas i någon guds namn (i Kina har man aldrig utkämpat religionskrig). Inom det himmelska riket dominerades inte av en enda etnisk grupp, hanfolket, utan var en hybrid, en blandning av nationaliteter, till den grad att landet i århundraden styrdes av mongoler och manchuer som, efter att ha invaderat landet, antog dess institutioner, värderingar och traditioner (inget att göra, noterar Arlacchi, med den amerikanska smältdegeln, som bygger på en hierarki med WASPs i toppen).

När det gäller främmande nationer och folk, så har dessa, trots den obestridliga känslan av överlägsenhet hos eliten i Mittens rike, aldrig betraktats som etnografiska "objekt" som skulle underkuvas, utan snarare som korrespondenter och tributskyldiga.

Zheng He var inte på uppdrag för att bygga imperiets baser och utposter, utan för att inkassera tributer. Och dessa tributer var inte så mycket skatter som liknade dem som Rom påförde de underkuvade folken, utan snarare krav på symbolisk erkännande av den kejserliga makten och ömsesidiga utbyten av gåvor (där Kina ofta, enligt Arlacchi, förlorade på affären). Slutligen, när det gäller den ”orientaliska despotismen”, bestod ett av de särskilda kännetecknen för det kinesiska politiska systemet i att om kejsarens handlingar inte längre uppfyllde de högsta moraliska normerna, hade folket rätt att göra uppror och avsätta honom till förmån för en mer värdig efterträdare. Detta leder oss till det värdesystem som den just beskrivna civilisationen baserades (och fortfarande baseras) på.

* * *

Arlacchi hävdar inte – och ingen som är vid sina sinnen skulle kunna hävda – att de skillnader som just har lyfts fram beror på att kineserna är ”snällare”. De filosofer som lade grunden till den pacifistiska inställning som präglar den kinesiska politiska kulturen – som Konfucius, Mencius, Mozi och legalisterna (8) – levde under samma tidsperiod som Sokrates, Platon och Aristoteles. Vi talar om den så kallade ”krigande staternas era”, som avslutades med grundandet av det enade kejsardömet (221 f.Kr.) och har hyllats i flera storslagna kinesiska film som uppskattats av den västerländska publiken (9). Såvitt vi vet var fasorna under denna epok inte mindre fruktansvärda än dem under vårt medeltid eller under moderna europeiska mellanstatliga konflikter, varför konfucianismen också och framför allt bör ses som en reaktion på dessa fasor. Organiserad våld, dödligt våld, skriver Arlacchi, betraktas som en i sig omoralisk, onödig och skadlig handling, både i mänskliga relationer och i styrningen av offentliga angelägenheter, och några sidor senare tillägger han att det kinesiska tänkandet inte omfattar begreppet ”rättfärdig krig”, i den mån krig betraktas som ett symptom på ett misslyckande i ledarskapet, både politiskt och etiskt, och inte – som Clausewitz teoretiserade – som en fortsättning av politiken med andra medel.

För Konfucius är det hierarkiska förhållandet mellan härskare och undersåtar liknande det mellan far och son, och erkännandet av den auktoritet som det bygger på är ett resultat av uppfostran. Endast om uppfostran misslyckas är det tillåtet att tillgripa belönings-/bestraffningssystemet, och endast i sista hand militär makt.

Dessutom består auktoriteten om och så länge den grundar sig på auktoritet, som i sin tur grundar sig på att de styrande tar hand om folkets välfärd och säkerhet. I detta avseende, hävdar Arlacchi, kan man säga att det himmelska kejsardömet med flera århundraden förutspådde det välfärdssamhälle som i västvärlden är ultramodernt, om man tänker på att Locke och andra på 1600-talet fortfarande anförtrodde regeringen den enda uppgiften att garantera undersåtarnas liv, egendom och individuella frihet, medan begreppen politiskt och socialt medborgarskap först etablerades under 1800- och 1900-talen (10). Enligt denna syn är kejsarens auktoritet varken ärftlig eller oåterkallelig: det ”mandat från himlen” som legitimerar den kan upphöra om han visar sig ovärdig, och folket – som därmed förblir den yttersta bäraren av suveräniteten – kan avsätta honom och ersätta honom.

Det mest intressanta med Arlacchis analys är dock, enligt min mening, att han fokuserar på den strategiska roll som shi (de lärda, eller mandarinerna, om man så vill) spelade i förvaltningen av det kejserliga politiska systemet. Från och med Songdynastin kunde denna elit av kejserliga tjänstemän, som valdes ut genom stränga tävlingar på olika nivåer, formellt öppna för alla, även för personer av enkel social härkomst, utöva en nästan absolut hegemoni både inom det politiska och det kulturella området och dominerade över eliten inom militären, prästerskapet och handelsmännen.

Det var en formidabel mekanism för social rörlighet (även om den inte undgick påverkan av nepotism och korruption). En ”meritokratisk demokrati” (11) som, som vi snart ska se, återkom i högsta grad – efter det avbrott som orsakades av imperiets fall och koloniseringen av västmakterna och Japan – tack vare urvalsmekanismerna för de kommunistiska eliter som kom till makten 1949. Arlacchi påminner för övrigt om att Mao betraktade Taipings uppror som en föregångare till den socialistiska revolutionen, och Taiping, en protokommunistisk rörelse som engagerade miljontals fattiga bönder och antog en synkretistisk religion som blandade kristendom, buddhism och konfucianism, leddes av en ung bonde som var rasande över att ha blivit underkänd fyra gånger på inträdesproven till rollen som kejserlig tjänsteman.

II.

Arlacchi ägnar hela den andra delen av boken åt att analysera den kinesiska kommunistpartiets historia, ideologiska och organisatoriska kultur samt politiska och sociala roll, som han definierar som ”en nyckelinstitution som är föga känd och föga studerad, omgiven av en aura av sekretess och hemlighetsmakeri som måste övervinnas för att man ska kunna förstå hur staten, det civila samhället och politiken i Kina fungerar” (12). För att tränga igenom denna aura av ”mystik” utgår han från den växande omvärderingen av den konfucianska traditionen, som framför allt pågått sedan Xi Jinping tillträdde som partiledare. Hans tes är att det inte, som ofta hävdas, handlar om ett propagandistiskt knep för att underblåsa folkets nationalistiska stolthet över sin tusenåriga tradition, utan om ett erkännande av den väsentliga ideologiska och institutionella kontinuiteten mellan shi (se ovan) och den nuvarande kommunistiska ledande eliten: den senare skulle fungera som en sorts ”kollektiv kejsare”, som en ”reinkarnation” av det himmelska rikets styrande klass, med vilken den delar de konfucianska etiska och meritokratiska principerna.

Kritikerna av den postdemokratiska degenereringen (13) av de amerikanska institutionerna nämner ofta som ett symptom på detta fenomen logiken med ”svängdörrar”, enligt vilken höga chefer inom det ekonomiska systemet kallas till politiska uppdrag och vice versa. I Kina är sammanflätningen mellan politiska, institutionella, administrativa och ledande karriärer inte undantaget utan regeln, men i detta fall handlar det inte om svängdörrar, utan om det faktum att det i Kina inte finns någon maktfördelning eller rättsstat. ”Kinas kommunistiska parti”, skriver Arlacchi, ”sammanfaller nästan med staten och representerar också en betydande del av det civila samhället. Det är samtidigt stat, parti och civilt samhälle. Eliten i det kinesiska civila samhället styr staten genom KKP” (14). Det är ingen slump att partiet, vars medlemmar väljs ut genom strikt selektiva metoder, har nästan hundra miljoner medlemmar, en av femton medborgare (men om man exkluderar de allra yngsta är andelen ännu högre), en siffra som får Togliattis ”massparti” att blekna. Dessutom, som vi kommer att se längre fram, speglar dess sammansättning alltmer troget landets sociala skiktning, i den mån att alla klasser är representerade.

Precis som de gamla kejsarna, argumenterar Arlacchi, har KKP som mål att dominera det kinesiska samhället genom en elit av ”organiska intellektuella” som står i nära kontakt med både folket och staten, och som är engagerade i att skapa en ideologi, en moral, en kultur och en gemensam ”nationell-folklig” värdegrund (15). Det ovanstående hjälper oss att förstå att den modell som Arlacchi använder för att förklara vad det kinesiska kommunistpartiet är, är mindre ”exotisk” än vad den hittills kan ha verkat: det är inget mindre än Gramscis modell av den ”moderna fursten” (16), det vill säga en klass av organiska intellektuella som organiserar folkets ”kollektiva vilja” och förvaltningen av de gemensamma tillgångarna. Och Gramscis begrepp om hegemonisk praktik innebär att den organiska intellektuella måste kunna vinna över medvetandet inte bara hos medlemmarna i den klass han representerar utan hos hela samhället (detta är grundläggande för att förstå hur socialismen med kinesiska särdrag fungerar, som vi kommer att se i tredje delen).

Slutligen finns det ett tema, nämligen Maos förtjänster och brister som oomstridd ledare först för partiet och sedan för landet, från revolutionens början till hans död, där Arlacchis bedömning sammanfaller med hans efterträdares (den berömda formeln 70-30: 70 % förtjänster, 30 % misstag). Arlacchi, i likhet med Giovanni Arrighi (17) och majoriteten av de kinesiska marxistiska ekonomerna (18), bekräftar att de nödvändiga förutsättningarna för den efterföljande extraordinära utvecklingen skapades under den maoistiska fasen – i synnerhet massalfabetisering, radikal förbättring av hälsan, jämställdhet mellan könen, kampen mot droger (det opiumbruk som med våld påtvingats av den brittiska narkoimperialismen hade inte helt utrotats vid revolutionens seger). Den största överensstämmelsen fann jag i hans uppskattning av Maos bidrag till att övervinna den marxistiska dogmen att den viktigaste revolutionära aktören är arbetarklassen, medan bönderna i bästa fall tilldelas rollen som allierade (19).

Om Mao hade anpassat sig till den tredje internationalens riktlinjer, som tvingade honom att satsa på den lilla arbetarkår som var koncentrerad till vissa städer och att alliera sig med Kuomintang-partiet, som var ett uttryck för den nationella bourgeoisin, skulle den kinesiska revolutionen aldrig ha ägt rum. Som förespråkare för Marx filosofi om praxis (och det leninistiska principen som kräver att taktik och strategi ska anpassas efter en ”konkret analys av den konkreta situationen”) satsade Mao istället allt på att mobilisera bondemassorna, ett val som belönades med den stora segern 1949. Här måste jag göra en parentes som går utanför det ämne som Arlacchi behandlar. Jag har länge hävdat (20) att den viktigaste revolutionära aktören, från den imperialistiska vändningen i början av 1900-talet och den neoimperialistiska vändningen efter andra världskriget, är folken (bönder och andra) i södra delen av världen, med tanke på att exploateringen av periferierna har gjort det möjligt för storstäderna att integrera sina arbetarklasser. Det handlar för övrigt inte om teori: historien visar att de enda socialistiska revolutionerna (vissa framgångsrika, andra misslyckade) har ägt rum i Asien, Afrika och Latinamerika, medan inget liknande har inträffat i Europa, USA eller de av vita dominerade länderna i Brittiska samväldet.

Det bör tilläggas att den kätteri som Arlacchi så rätt uppskattar inte är något som är unikt för Mao, utan tillhör dussintals afro-marxistiska tänkare (från Fanon till Samir Amin, via Rodney, Williams, James, Padmore, Robinson och många andra) och latinamerikanska tänkare (från Mariategui till Linera, för att bara nämna ett par).

Visst Mao begick allvarliga misstag, som ledde till katastrofer som misslyckandet med det så kallade Stora språnget framåt (en sorts replik, om än med andra egenskaper, av den tvångskollektivisering som Stalin eftersträvade) och Kulturrevolutionen, som förutom att orsaka förlusten av många människoliv riskerade att förstöra stats-partiet och överlämna Kina i händerna på sina fiender. Det måste dock sägas att partiet visade sig ha antikroppar som gjorde det möjligt att reagera, och det bör tilläggas att de negativa effekterna av det stora språnget förstärktes av en rad naturkatastrofer, och att Maos motiv, mer än ideologiska, var ett resultat av rädslan för en förestående amerikansk invasion, varför kommunerna skulle fungera som baser för ett utbrett motstånd. Ännu allvarligare var beslutet att starta kulturrevolutionen för att undvika att hamna i minoritet i partiledningen.

Detta är desto allvarligare eftersom det har bidragit till att underblåsa myten inom den internationella vänstern att Kina, efter kulturrevolutionens misslyckande och Maos död, skulle vara på väg mot en återgång till kapitalismen (i bästa fall statskapitalism, i värsta fall kapitalism tout court). Arlacchis största förtjänst är att han har lagt sin röst till kören av västerländska och kinesiska författare (21) som försöker motbevisa denna myt och förklara vad socialism med kinesiska drag är.

III.

Innan jag går in på de argument som Arlacchi använder för att försvara tesen om det kinesiska systemets socialistiska karaktär, anser jag det lämpligt att sammanfatta några tidigare bidrag till debatten om ämnet. Jag utgår från Vladimiro Giacches (22) analys av det ”klassiska” begreppet socialism. I Anti-Dühring, påminner Giacché, hävdar Engels att socialismen inte bara kännetecknas av socialiseringen av produktionsmedlen, utan också av slutet på varuproduktionen och penningförhållandena. Den sovjetiska socialismen har aldrig närmat sig den modell som just beskrivits, men det räcker inte, skriver Giacché, för att avfärda den som ett ”misslyckande”. Denna tes är ohållbar om man beaktar att Ryssland efter revolutionen utvecklades i snabbare takt än de västliga kapitalistiska länderna, att planeringen gjorde det möjligt för landet att utan problem övervinna den stora krisen 1929 som hade knäckt Amerika och Europa, och att Sovjetunionens förmåga att utmana den västliga modellen varade ända fram till 1960-talet, trots den förödelse som nazisternas aggression orsakade, medan det först på 1970-talet började uppstå svårigheter som växte sig så stora att de orsakade systemets slutgiltiga kris (23).

Den ”klassiska” modellen för socialism speglade Marx och Engels övertygelse om att en världsomfattande socialistisk revolution var nära förestående och att den efterföljande övergångsprocessen skulle bli relativt kort. Även Lenin trodde fram till 1919/20 att statens monopol på handeln snart skulle ersättas av en planerad distribution, men redan 1921–23 verkligheten honom att kritisera teserna från dem som ansåg att det var möjligt att övergå till socialism utan en övergångsperiod, varefter han slutligen medgav att denna period skulle bli lång och präglas av kvarvarande handels- och penningrelationer (en insikt som konkretiserades med NEP-vändningen). Liknande överväganden, skriver Giacché, gäller för Kina, där KKP, efter (misslyckade) försök att bygga upp ett planerat system för direkt produktion av bruksvärden utan att gå via varuformen och pengarna, övertygades om att det var omöjligt att helt avskaffa reproduktionen av kapital i monetär form. Därefter var de reformer som Deng inledde 1978 ett mycket mer radikalt steg än NEP mot återinförandet av marknaden som en reglerande faktor för stora delar av ekonomin.

Dessa överlevande fenomen är inte resterande fenomen: deras kulturella och antropologiska betydelse är lika stark som bestående över tid, och utgör grunden för det dagliga livet ”som driver oss utan att vi är medvetna om det”. Marknadsekonomin växer gradvis fram ur denna bas, den uppstår ur det dagliga utbytet på de elementära marknaderna, ur handeln mellan bönder, hantverkare och de få köpmän som fungerar som mellanhänder mellan producenter och konsumenter. Ur denna ursprungliga och lägre nivå växer en merkantil kapitalism fram, som inledningsvis består av marknader, sedan av långväga handel och slutligen av börser och ett samspel mellan kapital och stat. Kort sagt: för Braudel är kapitalism och marknadsekonomi inte samma sak. Under många århundraden var borgarklassen en parasitisk klass i förhållande till den feodala eliten, levde på deras bekostnad, tog över deras tillgångar genom ocker, infiltrerade och smälte in i deras led. Den sfär av cirkulation och universell handel som genererades av långväga handel är en motmarknad som gör sig av med de regler som styr den traditionella marknaden, lever av ojämlik handel och är monopolets, bedrägeriets och den starkastes rätts rike. De stora köpmännen ”är furstens vänner, de subventionerar eller utnyttjar staten”.

Den moderna staten, skriver Braudel, ”har inte skapat kapitalismen utan ärvt den, ibland agerar den till dess fördel, ibland hindrar den dess syften; ibland tillåter den den att expandera fritt, men i andra fall förstör den dess resurser. Kapitalismen kan segra endast när den identifierar sig med staten, när den är staten” (25).

Låt oss gå vidare till Kenneth Pomeranz (26). Denna andra stora historiker inom världsekonomin analyserar den ”stora divergensen” mellan den kinesiska och den europeiska ekonomin, som den förstnämnda överträffade den senare mellan slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, och motbevisar den tes som västerländska historiker framför, nämligen att övergången från en polycentrisk värld till en värld dominerad av Europa berodde på endogena tillväxtfaktorer, dvs. den gamla kontinentens inneboende ekonomiska överlägsenhet gentemot resten av världen. Denna tes, argumenterar Pomeranz, ”internaliserar” det extraordinära ekologiska bidrag som Europa har fått från den nya världen. De amerikanska kolonierna gjorde det möjligt för de europeiska länderna att lätta trycket på jordbruket genom att garantera en nästan obegränsad tillförsel av råvaror och livsmedel, men framför allt gav kolonisationen utomlands och den ”beväpnade handeln” de europeiska finansinstitutionerna – som formats av ett system av stater som konkurrerade ekonomiskt och militärt på basis av offentlig skuldsättning – de fördelar som garanterade dem hegemoni.

Kort sagt kan skillnaden mellan den europeiska och den asiatiska vägen i slutändan förklaras med Europas tvång över andra delar av världen.

Jag avslutar denna inledning med en kättersk tolkning av den skotske ekonom-filosofen Adam Smiths tankar, som vi har Giovanni Arrighi och hans mästerverk Adam Smith i Peking att tacka för. Enligt Arrighi var Adam Smith inte en förespråkare för den självreglerande marknaden som bara behöver få verka fritt för att spontant skapa rikedom för nationerna, utan snarare en person som efterlyste en stark stat, utan vilken marknaden inte kan existera. Hans råd till lagstiftaren, skriver Arrighi, var alltid av sociopolitisk snarare än ekonomisk karaktär, och syftade inte uteslutande till att gynna kapitalisternas intressen och makt: hans grundläggande idé var att om man vill tillvarata det allmänna intresset måste man stimulera konkurrensen för att hålla vinstmarginalen så låg som möjligt. Med andra ord:

Marknaderna får inte överlåtas åt sin spontana utveckling, utan ska ”användas” som kontroll- och styrningsinstrument, en tes som, enligt Arrighi, gör det möjligt för oss att förstå logiken bakom en ”icke-kapitalistisk marknadsekonomi” som den kinesiska. En ekonomi, hävdade Smith 1776, som hade nått den rikedom som naturen, klimatet och det geografiska läget tillät, en typ av utveckling baserad på jordbruk och inrikeshandel som Smith själv definierade som ”naturlig” och ställde i kontrast till den ”onaturliga” utvecklingen av de europeiska ekonomierna, baserad på utrikeshandel (och den militära makt som skapats av konflikterna mellan europeiska länder, tillägger Arrighi). De fyra författare som just nämnts gör det möjligt för oss att erkänna existensen av en icke-kapitalistisk marknadsekonomi, men om Kina är ett exempel på en sådan ekonomi, kan vi då också kalla den socialistisk? Låt oss se vilka argument Arlacchi använder för att svara jakande på denna fråga.

* * *

Det teoretiska hinder som nästan alla västerländska marxistiska analyser av övergången till socialism har strandat på efter att Marx och Engels formulerade sin kanoniska modell (som nu är 150 år gammal och visar alla sina år) beskrivs tydligt av Rita de Leo (27): det finns ingen trovärdig marxistisk teori om övergången eller, för att vara mer precis, det finns ingen teori som kan förklara utvecklingsdynamiken i ett samhälle där en socialistisk stat samexisterar med en ekonomi som har betydande inslag av kapitalism. Inför denna typ av verklighet reagerar den västerländska vänstern – i synnerhet den radikala vänstern, framför allt den trotskistiska, bordigistiska (se Amadeo Bordiga. NB) eller operaistiska (arbetarromantiska, NB) – med att hävda att det inte rör sig om ”riktigt” socialistiska samhällen. För sammanhang där ekonomin till stor del är i offentlig ägo har begreppet ”statskapitalism” myntats, utan hänsyn till att Lenin redan 1918 hade förkastat det (28). Det är därför svårt att föreställa sig att dessa personer skulle kunna acceptera Arlacchis definition av Kina: ”en makt som kan tämja det kapitalistiska odjuret och få det att dra vagnen för ett socialistiskt samhälle”.

För det första listar Arlacchi i detalj (det är värt att läsa boken bara för att ta del av den enorma mängd information den innehåller) vad som skiljer det kinesiska systemet från alla kapitalistiska samhällen (även de som är mest motvilliga att genomföra en total privatisering av ekonomin och avskaffa alla rester av välfärdsstaten). Äganderätten till mark, vatten och strategiska resurser har förblivit fast i statens händer, även efter inledningen av den postmaoistiska reformprocessen. Statliga företag har visserligen inte längre direkt kontroll över majoriteten av produktionen (men de kan kontrollera, styra och leda även den som är i privata händer), men de behåller ägandet och ledningen av strategiska sektorer: nationell säkerhet, energi, telekommunikation, transport, försvar och finans (vi återkommer strax till betydelsen av den sistnämnda faktorn). De garanterar tillhandahållandet av offentliga varor och viktiga tjänster, hanterar negativa externaliteter och kontrollerar naturliga monopol.

Tack vare denna ”statskapitalism”, som våra vänner ovan envisas med att kalla det, har Kina på mycket kort tid löst fattigdomsproblemet (800 miljoner människor har lyfts ur absolut fattigdom på bara ett par decennier).

har på rekordtid återabsorberat de trettio miljoner arbetslösa som uppstått till följd av de globala kapitalistiska krisernas återverkningar på den kinesiska ekonomin, men framför allt har den överträffat de västerländska ekonomierna på alla områden (Arlacchi presenterar en mängd data om detta, certifierade av internationella organ som inte kan misstänkas för socialistiska sympatier).

Jag hör redan invändningarna: allt detta visar bara att statskapitalismen fungerar, inte att det inte är kapitalism: man behöver bara tänka på de kapitalistiska ländernas blandekonomier under de tjugo åren efter kriget, som reglerades av staten och kunde garantera arbetarna anständiga löner och sociala tjänster. Ja, medger Arlacchi, men vi vet hur det gick: tillväxten följdes av en nedgång i vinstnivån och neoliberala motreformer som decimerade arbetarnas löner, medelklassens inkomster och sociala tjänster, vilket gjorde det nödvändigt att stödja konsumtionen genom privat skuldsättning, tills avindustrialiseringen och finansialiseringen fick systemet att explodera. För att förstå varför Kina, trots västerländska ekonomers profetior – som punktligt motbevisats – inte hamnade i denna fälla, måste vi utgå från den offentliga kontrollen över finanserna.

Faktum är, skriver Arlacchi, att ”den kinesiska finanssektorn fungerar som en riklig resurs för den materiella ekonomin och inte som en dominerande kraft i hela systemet”. Å ena sidan avskräcker eller förbjuder staten kortfristiga kapitalrörelser och inträde av privat finansiering och utländskt kapital i strategiska sektorer; å andra sidan går den stora majoriteten av lånen till icke-finansiella företag och särskilt förmånliga villkor erbjuds små och medelstora företag, som utgör en viktig del av hela systemet.

Förutom den offentliga finansieringens roll lyfter Arlacchi fram ytterligare två strategiska faktorer. Den första är pluralismen i ägandeformerna: systemet är inte polariserat mellan offentligt och privat, i den mån det finns en myriad av hybridformer, såsom kooperativ, kollektiva byföretag och/eller arbetstagarägda företag, men framför allt företag – även gigantiska multinationella företag som är verksamma inom tekniskt avancerade sektorer – som varken kan definieras som offentliga eller privata, hybridformer med korsägande, där Huawei är ett typiskt exempel. Det andra elementet är den flexibla planering som den kinesiska stats-partiet, lärd av de katastrofer som orsakades av sovjetisk centralism, började genomföra under de sista decennierna av förra seklet.

Det grundläggande kriteriet som inspirerar honom är pragmatism: man experimenterar, lär sig av sina misstag, och det som fungerar används som modell för ytterligare experiment. För övrigt är en av de saker som jag tyckte var mest intressanta i Arlacchis bok hur han beskriver skillnaden mellan våra projekt och de kinesiska. Västerländska projekt, särskilt europeiska (som Arlacchi har haft möjlighet att observera inifrån under sin tid i Bryssel), är ofta spökprojekt som i bästa fall försvinner i byråkratins labyrinter och i värsta fall är tomma skal som används för att avleda medel till andra mål än de som angivits. I Kina, skriver Arlacchi, har ett projekt däremot ”en början, ett slut, kvantifierbara mål, en dedikerad styrningsstruktur och en genomförandeplan” (29).

Hur ser då det kinesiska systemet ut? Hur placerar det sig i det globala scenariot som präglas av västvärldens minskade hegemoni? Är det den nya hegemon som är ämnad att ta över efter USA som ledstjärna för ett förnyat kapitalistiskt system, eller är det ett globalt alternativ till den produktionsform som har dominerat planeten i fem århundraden? Arlacchi har inga tvivel:

Den hegemoniomvandling vi upplever är atypisk och kommer inte att avslutas med uppkomsten av en ny imperialistisk makt, utan med framväxten av ett helt nytt multipolärt system där ingen nation längre kan påtvinga alla andra sin egen logik. I detta scenario kommer Kina inte att vara den nya dominus utan en primum inter pares (främste bland jämlikar) som har sin välfärd att tacka för att det är ett originellt system som bygger på en kombination av stat, marknad och samhälle, en enhet som varken är kapitalistisk eller västerländsk. Arlacchi definierar det som en modell av ”socialism 2.0” som kommer att utvecklas i en riktning som, i en inte alltför avlägsen framtid, kommer att kunna bortse från kapitalismen och kanske till och med marknaden, tack vare kraften i de nya teknologierna som kommer att göra planeringen allt mer tillförlitlig. På så sätt kommer Karl Polanyis (30) önskan att förverkligas, som hoppades på en framtid där marknaden återigen skulle bli en faktor som inte längre är skild från samhället.

Är Kina på väg mot den bästa av alla möjliga världar? Självklart inte. Kineserna är de första att erkänna att deras system kommer att stå inför enorma utmaningar. När problemet med absolut fattigdom har lösts återstår problemet med relativ ojämlikhet, som har ökat enormt under de senaste decennierna och delvis uteslutit vissa regioner och vissa sociala skikt från utvecklingsvinsterna.

Under Xi Jinpings regering har en formidabel insats inletts för att minska ojämlikheterna och låta majoriteten av befolkningen ta del av det nya välståndet. Samtidigt pågår en lika formidabel insats för att bekämpa ett kroniskt problem i systemet, nämligen den korruption som under de första decennierna av reformerna i stort sett tolererades, eftersom den ansågs bidra till att påskynda ackumuleringen. Xi Jinping har vänt på denna syn, som riskerade att undergräva folkets förtroende för systemet, och inlett en mycket hård kampanj (sedan han kom till makten har 5 miljoner partimedlemmar blivit föremål för utredning). Denna dubbla insats mot ojämlikhet och korruption underlättas å ena sidan av det faktum att alla företag över en viss storlek – offentliga eller privata – har fått partikontor som har inflytande över strategiska beslut, och å andra sidan av det faktum att strävan att utvidga den ideologiska och kulturella hegemoni över hela folket (se ovan) har lett till att 65 % av cheferna för stora privata företag är medlemmar i KKP och accepterar dess direktiv, även om och när dessa skulle anses oacceptabla av deras västerländska motsvarigheter.

En viktig fråga kvarstår: kommer Kinas uppgång oundvikligen att utlösa den ökända ”Thukydides fälla” och förvärra konflikten med USA till den grad att det leder till ett tredje världskrig? När jag kommenterar Arlacchis svar på denna fråga vill jag avsluta med att framföra några kritiska synpunkter som inte påverkar min uppskattning av hans arbete.

* * *

Nedan diskuterar jag de tre argument som jag anser vara de viktigaste i Arlacchis resonemang om att ett krig mellan Kina och USA inte är oundvikligt.

Ett. USA:s nedgång sker i ett globalt sammanhang som är ogynnsamt för användning av militär makt: alla amerikanska krig under det senaste halvseklet har visat att deras skenande kostnader (både i termer av image och ekonomi) inte står i proportion till de uppnådda resultaten. Dessutom förutspår de scenarier som den amerikanska regeringen har beställt för att simulera ett krig med Kina en amerikansk nederlag i mer än 90 % av fallen. Detta är det enda argument som jag anser vara övertygande.

Två. För att föra krig måste man vara två, skriver Arlacchi, och Kina har ingen avsikt att göra det. Det stämmer, men det har inte hindrat USA från att angripa Vietnam, Irak, Serbien, Libyen, Afghanistan osv. som varken hade förklarat krig mot USA eller hade för avsikt att göra det.

Tre. Ett tredje världskrig är omöjligt, inte bara för att det skulle riskera att leda till en nukleär förintelse, utan också för att, enligt Arlacchi, en civilisationsprocess sedan länge pågår, som kineserna inledde före oss, och som består i en gradvis uteslutning av fysisk våld från sociala relationer och politik, både inrikes och internationellt, och i vilket kriget i Ukraina och folkmordet i Gaza skulle vara två undantag. Jag delar inte denna ireniska (fredsstiftande, NB) syn. Tredje världskriget pågår redan, som påven Franciskus helt riktigt har konstaterat, även om det inte tar samma form som de tidigare utan genomförs genom en serie ”lokala” krig (som orsakar miljontals döda och med sin grymhet motbevisar alla illusioner om ”civilisering”) och genom den så kallade hybridkrigföringen: tullar, cyberkrig, ekonomiska sanktioner (ofta inte mindre dödliga än krig) osv.

Om vi bortser från skälen två och tre, räcker då skäl ett för att motivera optimismen? Jag tror inte det, eftersom det inte tar hänsyn till den mänskliga galenskapen, och med detta begrepp avser jag inte den kliniska galenskapen hos en eller flera individer och maktgrupper, utan desperationen hos en kollektiv enhet (nation, folk, ekonomiskt system, social klass etc.) som anser att dess egen överlevnad är hotad. För övrigt: tesen att det var Hitlers galenskap som utlöste andra världskriget är fullständigt idiotisk: det stod enorma ekonomiska och geopolitiska intressen på spel som i själva verket ”tvingade” (enligt imperialistiska rationalitetskriterier) Tyskland att gå i krig.

Jag kommer nu till en andra punkt där jag inte håller med. Arlacchi ägnar några rader åt händelserna på Himmelska fridens torg och tillskriver dem de sociala spänningar som uppstod till följd av reformerna. Det stämmer, men det var varken bönderna (som hade gynnats av reformerna) eller arbetarna (som visserligen hade fått betala ett högt pris för den ”primitiva ackumulation” som reformerna hade utlöst) som gjorde uppror, eftersom de inte hade något intresse av att ställa sig på samma sida som den små- och medelklassen som krävde en västerländsk demokrati.

För övrigt finns det, precis som i fallet med ”paraplyrörelsen” i Hongkong, dokumenterade bevis på västerländsk inblandning i syfte att provocera fram en ”färgstark revolution”. Lika väl dokumenterat är det faktum att regeringen hade beordrat armén att inte skjuta, så länge det inte förekom aggressioner och regelrätta lynchningar mot enskilda soldater eller små isolerade grupper av militärer. Slutligen har antalet dödsoffer i massakern kraftigt överdrivits, precis som vid den så kallade massakern i Lhasa, där Arlacchi påminner om att man talade om ett antal dödsoffer som var tre gånger större än antalet invånare i den tibetanska huvudstaden (31).

Tredje och sista punkten. Arlacchi formulerar, bland de olika scenarierna för Kinas framtid, att systemet förr eller senare kan utvecklas mot former av representativ demokrati som liknar, om inte är identiska med, våra, och kritiserar därför Daniel Bells (32) och andra författares teser, som anser att den kinesiska meritokratiska demokratin – som även Arlacchi, som vi har sett, uppskattar – är ett bättre alternativ än den döende västerländska demokratin. Därför frågar jag honom: anser han inte att hans synpunkt riskerar att framstå som eurocentrisk (historien utvecklas hegelianiskt mot ett immanent mål som sammanfaller med det fullständiga förverkligandet av den västerländska civilisationens värderingar), en synpunkt som han själv, i Braudels och Arrighis fotspår, ifrågasätter?


Översättning Palmino Pieretti

Anmärkningar

(1) Det är känt att Marx gav en ”objektivt” positiv bedömning av den brittiska koloniseringen av Indien, eftersom han trodde att den skulle väcka det stora landet ur dess tusenåriga ”dvala” (se India Cina Russia, il Saggiatore, Milano 1960). Det tog lång tid innan även marxisterna insåg att denna erövring, bortsett från det enorma mänskliga lidande den orsakade, var orsaken till Indiens underutveckling och inte till dess modernisering.

(2) P. Arlacchi, La Cina spiegata all’Occidente, Fazi, Rom 2025, s. 39.

(3) Jfr M. Weber, Sociologia della religione, Edizioni di Comunità, Milano 1982.

(4) Jfr F. Braudel, Civiltà materiale, economia e capitalismo, 3 vol. Einaudi, Torino 1982, 1993, 2006.

(5) Marx erkände att han alltid haft en förkärlek för Herakleitos, som han föredrog framför alla andra grekiska filosofer utom Aristoteles.

(6) För en skarp kritik av de påstådda judiska rötterna i den europeiska kulturen, se C. Preve, Opere Vol II, Inschibboleth, Rom 2022.

(7) La Cina, cit. s. 48.

8) Om konfucianismens historia, dess olika strömningar och dess relationer till andra religioner, se M. Scarpari, Ik confucianesimo, Einaudi, Turin 2010.

(9) Se John Woos film från 2008, ”The Battle of the Three Kingdoms”.

(10) Se La Cina, cit., s. 156.

(11 ) Om begreppet meritokratisk demokrati, se D. Bell, Il modello Cina. Meritocrazia politica e limiti della democrazia, Luiss, Rom 2019.

(12) La Cina, cit. s. 41.

(13) Se C. Crouch, Postdemocrazia, Laterza, Rom-Bari 2013.

(14) La Cina, cit., s. 42.

(15) Ibid., s. 150.

(16) Ibid., s. 43.

(17) Jfr G. Arrighi, Adam Smith a Pechino, Feltrinelli, Milano 2007.

(18) Se särskilt Cheng Enfu, Dialettica dell'economia cinese, Marx 21, Bari 2024.

(19) Marx förakt för den ”ontologiskt” konservativa och reaktionära karaktären hos bondeståndet uttrycks tydligt i Kommunistiska manifestet. Om den gradvisa övergivandet av denna synpunkt, framför allt tack vare marxisterna i södra delen av världen, se vad jag har skrivit i mina senaste böcker (se särskilt Guerra e rivoluzione, 2 volymer, Meltemi, Milano 2023).

(20) Se föregående fotnot.

21) Se bland annat: F. Parenti, La via cinese, Meltemi, Milano 2021; G. Gabellini, Krisis, Mimesis, Milano-Udine 2021; R. Herrera, Z. Long, La Chine est-elle capitaliste?, Editions Critiques, Paris 2019, D. A. Bertozzi, Cina popolare. Origini e percorsi del socialismo con caratteri cinesi, Edizioni l’Antidiplomatico 2021; Zhang Boyng, Il socialismo con caratteri cinesi. Perché funziona? Marx 21, Bari 2019; förutom de redan nämnda Cheng Enfu och min Guerra e rivoluzione.

(22) Se V. Giacché (red.), L’economia della rivoluzione, samling av texter av Lenin, Il Saggiatore, Milano 2017.

(23) Se, av samma författare, ”La rivoluzione economica sovietica” i AAVV, Elogio del comunismo del Novecento, Atti del Forum della Rete dei Comunisti 4-5-6 oktober 2024.

(24) F. Braudel, op. cit. vol. I, s. 413.

(25) Ibid., s. 65.

(26) K. Pomeranz, La grande divergenza, Il Mulino, Bologna 2012.

(27) R. di Leo, L’esperimento profano, Futura, Rom 2011.

28) ”Vi är fortfarande långt ifrån slutet på övergångsperioden från kapitalism till socialism (...) Vi vet hur svår vägen från kapitalism till socialism är, men vi har en skyldighet att säga att vår sovjetrepublik är socialistisk eftersom vi har påbörjat denna resa. Det är därför rimligt att säga att vår stat är en socialistisk sovjetrepublik”, ur ett tal från 1918 citerat i V. Giacché, op. cit. I samma sammanhang hävdade Lenin att den sovjetiska statskapitalismen inte hade något att göra med den kapitalistiska, eftersom den politiska makten i Ryssland låg i händerna på arbetarklassens parti.

(29) La Cina…, cit., s. 303.

(30) Jfr K. Polanyi, La grande trasformazione, Einaudi, Turin 1974.

(31) Arlacchi ägnar nästan trettio sidor av sin bok åt att avslöja myten om det ”folkmord” som kineserna skulle ha begått i Tibet: se ”Intermezzo”, s. 247-274.

(32) Jfr D. Bell, op. cit. Inviato da iPad