EU ömsar skinn: vetorätten under angrepp

Forskaren vid portugisiska LO Hugo Dionísio varnar för att EU:s ledning undergräver och hotar att avskaffa kravet på att medlemsstaterna ska vara överens när stora beslut fattas.

Hittills har vetorätten bara undantagsvis kunnat åsidosättas. Men det vi trodde var undantag håller på att bli regel, skriver Hugo Dionísio.

Det räckte inte med att många av reglerna i Fördraget om Europeiska unionen har förvandlats till dåliga skämt. Efter att nästan helt ha gjort sig av med sin institutionella och lagstiftande trovärdighet, satsar EU-kommissionen på krig, när det i artikel 3.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, heter att unionen strävar efter att ”främja fred, sina värderingar och sina folks välfärd”, eller anges i artikel 8.1, att ”Unionen utvecklar ett särskilt förhållande till grannländer och strävar efter att etablera ett område med välstånd och gott grannskap, grundat på unionens värderingar och kännetecknat av nära och fredliga relationer som bygger på samverkan”.

Oförmögna att leva med avvikande åsikter förbereder de icke valda ”ledarna” för denna brutala byråkratimaskin nu buttert en kupp som syftar till att skrota principen om enhällighet för Europeiska rådets beslut inom området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), som inkluderar den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP), och ersätta den med principen om kvalificerad majoritet. 

Ska vi gå i krig måste ju alla med, och så är den saken ur världen!

”Undersökningen” av denna möjlighet, som pågått sedan Slovakien och Ungern vågade försvara sina suveräna intressen och sina respektive folks energimässiga, ekonomiska och sociala säkerhet, är tyvärr inget undantag från de principer som fastställts i fördragen och i vissa fall underställdes folken i, även om dessa omröstningar i vissa fall måste upprepas tills önskat resultat uppnåddes.

Faktum är att avlägsnandet av vetorätten i försvars- och säkerhetsfrågor är helt kopplat till EU-kommissionen under fru von der Leyens arroganta ledning.

Ett av de mest principiella fallen, som inte kan ha undgått de mer uppmärksamma, är att ingen António Costa sägs till i Ovala rummet den dag den europeiska eliten var där för att få en lektion i internationella relationer av EU:s federala överdomare Donald Trump. Åndå åligger det just ordföranden för Europeiska rådet ”att representera unionen utåt i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken”. 

I artikel 24.1 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivs att ”den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (…) ska fastställas och genomföras av Europeiska rådet (”EU-toppmötet”, NB) och rådet” (Europeiska unionens råd, ”Ministerrådet" NB). Europeiska rådet sammanträder minst två gånger per halvår.

På något sätt bevisar detta vad bland annat jag har hävdat att  utnämningen av António Costa till ordförandeposten i Europeiska rådet var mer av en luxuös exil än ett individuellt val, och snarast ett svepskäl för att lämna posten som statsminister när han stod under fängelsehot. Den före detta portugisiska statsministern är mer osynlig i presidentämbetet för Europeiska rådet än han någonsin var som ledare för regeringen i ett perifert land som Portugal.

Kaja Kallas, som bara har befogenhet att verkställa beslut från den organ som leds av António Costa, uppträder som ägare och härskarinna över europeisk säkerhetspolitik, vilket hon gör i nära samarbete med Ursula von der Leyen, som är den verkliga chefen för det krigsdepartement som EU:s högsta organ har blivit. 

Helt skamlösa när det gäller att underminera alla ”höga principer och europeiska värderingar” som stadgats i fördragen, eftersom sprickorna i den så kallade europeiska sammanhållningen ökar och vidgas och avslöjar att vissa medlemsstater är obekväma med Europeiska kommissionens ordförandes beslut, ökar Kaja Kalla, António Costa och kanske även Mark Rutte som är generalsekreterare för NATO, sina ansträngningar att styra unionens öde för stormakternas räkning.

Det kan ske genom att de försöker hitta något juridiskt kryphål som tillåter dem frångå principen om enhällighet vid beslut som fattas i frågor om gemensam säkerhets- och försvarspolitik eller, alternativt, hitta någon form av utpressning som kan tvinga Slovakien och Ungern att acceptera deras beslut eller till och med, varför inte, acceptera en ändring av Fördraget om Europeiska unionen och där få inskrivet att denna typ av beslut också kan fattas med bara kvalificerad majoritet.

Vad som är uppenbart är att dessa människor tar avvikande åsikter mycket illa. Inför oförmågan att få Ungern och Slovakien att köpa amerikansk LNG som är fem gånger dyrare än rörledningsgas från Ryska federationen, bevittnade vi alla den orubblighet, cynism, medskyldiga tystnad och knappt dolda nöje med vilket de iakttog sina ukrainska skyddslingars förstörelse av pumpstrukturerna i Druzhba-pipelinen.

Om de inte uppnådde sina mål på ett sätt gjorde de det på ett annat. Inte ett ord av fördömande, inte ett ord av förståelse för de negativa konsekvenser attacken på civil infrastruktur hade för vissa europeiska folk.

I en så svår tid som den vi lever i, när risken för en nukleär konfrontation borde göra oss alla vettskrämda och kapabla till de svåraste kompromisser i fredens, livets, hoppets och vänskapens namn, insisterar de  europeiska ”ledarna” på konfrontation, oförmögna att visa den minsta gest, yttra ett ord eller på något sätt uttrycka att de är beredda till dialog, att förhandla och sätta stopp för denna terror. Vi kan inte hitta ett enda uttalande i den riktningen. Endast arroganta uttalanden att det är med våld som de ska tvinga Ryssland att förhandla, läs, ”kapitulera”.

Varje gång Vladimir Putin visar vilja till dialog, till samtal, hittar vi bara den vanliga extremistiska och fanatiska litanian: ”man kan inte förhandla med ryssarna”; ”ryssarna är inte pålitliga”; ”ryssarna är lögnare”; ”så länge Putin finns, tänk inte ens på det”; ”ryssarna förstår bara styrkans språk”; eller ”Ryssland är dåligt, vi är bra”, som den gröna fanbärande trollpackan säger gång på gång, som en repeterande maskin av hat och galenskap.

Det är inte konstigt att, inför en sådan oböjlighet, även när de ryska myndigheterna meddelade att de inte hade något emot att Ukraina gick med i EU, vilket indirekt skulle placera det i NATO, men med sin armé bara stationerad i Polen, Estland, Lettland och Litauen, inte ens då kunde de eurokratiska ynkedomarna  lämna sin pansrade russofobiska bubbla. Det är som om de inte vill missa denna möjlighet att utkräva en historisk hämnd, vilket så tydligt framgick av slutet på Talet om tillståndet i unionen 2025, där kommissionsordföranden hedrade ”Skogsbröderna”, som under sin glansperiod, under Nazitysklands invasion av Europa, outtröttligt begick brott mot mänskligheten i Baltikum.

Ovilliga att miss minsta möjlighet att straffa dem som begått brottet att ha besegrat nazi-fascismen och räddat oss, i nästan 80 år, från den avskyvärda galenskap som fascismen innebär, engagerar sig dessa människor i diskussionen om införandet av kvalificerad majoritetsröstning inom områden som utvidgning, utrikespolitik och säkerhets- och försvarspolitik i Europeiska unionen, på bekostnad av det nuvarande kravet på enhällighet, en idé som har vunnit styrka.

Ofta åberopar försvararna av denna förändring större effektivitet och smidighet i beslutsfattandet, för att undvika besväret med dialog och att behöva kompromissa med de avvikande. Dessa människor verkar  oförmögna att förstå att kravet på enhällighet i frågor som krig utgör det viktigaste och avgörande instrument för att främja den fred som fördraget talar om genom att försvåra för det ena eller andra interna blocket att dra med alla andra i en katastrof.

Men genom att insistera på en sådan väg öppnar de också dörren för att vissa medlemsstater ska börja undra om de inte skulle vara säkrare ensamma än tillsammans.

Under en mantel som hänvisar till behovet av ”effektivitet och smidighet” i europeiska säkerhets- och försvarsbeslut, är vad som i själva verket står på spel snarare skapandet av en mycket farlig maktkoncentration och för en marginalisering av vissa medlemsstater, vilket ytterligare förvärrar redan existerande ojämlikheter. 

För närvarande garanterar principen om enhällighet att ingen medlemsstat kan tvingas acceptera beslut som går emot dess grundläggande nationella intressen. Denna mekanism, även om den ibland kan leda till en långsammare beslutsprocess, fungerar som en viktig säkerhetsventil för suveräniteten och respekten för mångfalden inom EU. Övergången till kvalificerad majoritet, där ett beslut kan godkännas även mot några staters vilja, skulle representera en förändring med seismiska resultat. 

Låt oss föreställa oss ett scenario där kvalificerad majoritet tillämpas på EU-utvidgning. Ett land med starka historiska och ekonomiska motsättningar med en potentiell kandidatstat kan se sina farhågor om regional stabilitet eller integrationskapacitet ignoreras om majoriteten av andra stater beslutar att fortsätta. 

Låt oss inte glömma att Ungern, Rumänien och till och med Polen, även om de är fjättrade av MI6:s ”yes men”, har allvarliga invändningar mot de politiska krafter som utgör Kiev-regimen, som hyllar perioden för nazistisk ockupation av deras territorier då de släppte lös sin fanatism på tusentals människor av dessa nationaliteter.

På liknande sätt kan i utrikespolitiken en medlemsstat dras in i positioner eller sanktioner som den inte håller med om, och därigenom äventyra sina diplomatiska och ekonomiska relationer. Ett lands förmåga att försvara sina strategiska och legitima intressen skulle allvarligt äventyras. Försvarare av att upprätthålla enhällighetsregeln hävdar att ”regeln uppmuntrar till bredare förhandlingar, ökar den demokratiska legitimiteten, förstärker enigheten, förbättrar genomförandet och erbjuder små stater ett skydd mot större länders krav”.

Motståndarna hävdar att ”enhällighet hindrar beslutsprocessen, främjar en mentalitet av minsta gemensamma nämnare, inbjuder till skapandet av ´Trojanska hästgrupperingar´ med skadliga avsikter och förhindrar EU från att realisera sin fulla potential på den världsscenen”.

Sanningen är, att när Lissabonfördraget antogs var det inte den idén som segrade. I den europeiska sammanhållningens namn befästes enhällighetsregeln i frågor som är så viktiga som krig och fred.

Den eurokratiska nomenklaturan har kunnat åberopa  ”nödvändiga” undantag (”konstruktiv avhållsamhet”, ”särskilt undantag” och ”övergångsklausul”), men mot allt detta har medlemsstater hittills alltid kunnat åberopa sina strategiska eller vitala intressen för att använda sitt veto.

Historien visar att när ett krigsparti valt denna väg kan bara massornas organiserade kamp och det allvarliga ifrågasättandet av den påtvingade antidemokratiska ordningen stoppa ett sådant öde. Trots allt tvivlar jag på att det finns många européer som, om de blev tillfrågade, skulle vara villiga att själva riskera eller skicka sina barn att dö i Donbass skyttegravar.

En övergång till kvalificerad majoritet i strategiska frågor kommer utan tvekan att fördjupa existensen av ett EU med två hastigheter, eller till och med bryta sönder det på medellång/lång sikt. Stater som känner sig konsekvent uteslutna från större diskussioner och vars intressen systematiskt förbises av de europeiska ”stormakterna” kan börja ifrågasätta sin plats och fördelarna med unionen.

När avgörande beslut fattas utan deras fulla samtycke kommer dessa länder oundvikligen att utveckla en känsla av alienation och missnöje. Genom att underminera ömsesidigt förtroende och solidaritet, kommer dessa väsentliga pelare i alla övernationella integrationsprojekt att på lång sikt eroderas dödligt. 

Europeiska unionen, som fortfarande hävdar att den är stolt över att vara ett freds- och samarbetsprojekt, har gradvis förvandlats till en plutokratisk scen, gravid med undantagsregimer, undantag som blir regler, godtycke, unilateralism och autokrati, där usurperingen av António Costas funktioner av von der Leyen bara är ännu ett tydligt tecken.

Som vi alla kommer att kunna verifiera, kommer vi snart, om inget vänder, få bevittna en drastisk ökning av antalet beslut som syftar till att gynna de stora ekonomiska makternas intressen, beslut som kan påtvinga mindre eller utvecklingsländer oproportionerliga kostnader. Dessa beslut kan gälla handelsmönster, säkerhetsavtal eller till och med inblandning i konflikter, utan att de mindre inflytelserika staterna har möjlighet att säkra sina specifika sårbarheter och utan att deras behov beaktas. Även utan undantag från enhällighetsregeln kommer de makter som kontrollerar EU att genomföra de nödvändiga provokationer eller operationer under falskt flagg som behövs för att få med dem som vill hålla sig utanför denna konfrontation.

Principen om en demokratisk folkunion kräver att blocket är rättvist mot alla och inte en mekanism som förstärker någras dominerande positioner på andras bekostnad. Men det finns inget mer motsägelsefullt än EU:s verkliga och materiella natur ställda mot de principer organisationen förespråkar. Trettiofyra år efter Sovjetunionens fall börjar vi alla förstå bättre vilken typ av konstruktion Europeiska unionen verkligen är, och hur detta kolliderar med de principer den framför.

I en era som kräver att EU är vad det inte är – en kooperativ, broderlig pol av vänskap mellan suveräna europeiska folk – driver denna byråkratiska konstruktions djupa natur, inför en existentiell kris, organisationen mot den enda roll som matchar samma natur: fördjupad lydnad gentemot USA som en sista utväg och en barriär mot multipolära relationer.

Det är inom denna ram som kravet på majoritetens diktatur (som så ofta förväxlas med ”demokrati”) så väl passar in i den roll som Trump kräver av EU. Och unionen tycks oförmögen att retirera och ta en ny väg, en som skulle leda oss alla bort från det bittra öde som reserverats för oss. 

Om ett vägskifte ska hända kan idéerna i huvudet på EU-organen inte vara de gamla idéerna, de föråldrade idéerna förespråkade av de besegrades ättlingar. En ny generation vore nödvändig, avklädd hatet, bitterheten och frustrationen som nazi-fascismens nederlag innebar för den föregående.

Tanken att strävan efter större ”effektivitet” rättfärdigar att en ovillig minoritet berövas sin röst till förmån för snabbare beslutsfattande för majoriteten, är en farlig villfarelse som endast syftar till att med vackra ord reservera den mörkast tänkbara framtid åt oss.

En framtid som kommer från ett förflutet som vi trodde var ett undantag, men som hotar att bli regel!

Hugo Dionísio är jurist, forskare och geopolitisk analytiker. Han är ägare till bloggen Canal-factual.wordpress.com och medgrundare av MultipolarTv, en Youtube-kanal om geopolitisk analys. Han är aktiv som människorätts- och socialrättsaktivist som styrelseledamot i den portugisiska demokratiska advokatsammanslutningen. Han är också forskare vid den portugisiska fackföreningskonfederationen (CGTP-IN). Artikeln är något förkortad.

Översätning: Lennart Palm