 |
| Luciano Canfora |
En europeiska demokratins öde tycks beseglad. Den är idag så urholkad att den inte förtjänar namn, menar den italienske historikern Luciano Canfora vars bok om europeisk diktatur censurerades av det tyska förlaget C.H. Beck.
I Sverige har den mötts med generad tystnad eftersom den politiska eliten i mycket traskar efter Tyskland rakt in i ett kommande storkrig och inte längre behöver demokratisk dekor. Idéhistorikern Per Engblom recenserar.
Publiceringen av Luciano Canforas bok "La
democrazia. Storia di un Ideologia" 2004 i Italien följdes efter ett par
år av översättningar i Italien, Spanien, Frankrike och England. Till Sverige
har den nu anlänt i nådens år 2025, men ännu inte fått den minsta recension i
gängse media. Den svenska tystnaden kan säkert spåras till den skandal som
boken väckte i Tyskland 2006.
Saken är den att författaren Luciano Canfora
(f. 1942), professor i latin och grekiska språket och litteraturen i Bari, hade
skrivit boken på uppdrag av fem europeiska förlag som på initiativ av den
franske Annales-historiker Jacques Le Goff (död 2014) gått samman för att ge ut
en serie essäer på temat "Making Europe".
I Tyskland bestämde sig emellertid C. H. Beck Verlag för att refusera Canforas
bidrag till serien, stött på "flera expertutlåtanden".
"Det handlar inte om censur, utanm om akademiska normer", påstod Johan Schloemann i Süddeutsche Zeitung. Ett intensivt felfinnande startade i spalterna samtidigt som Canfora anklagades för avsiktlig "semantisk vaghet " Canforas text var en "extremt dogmatisk framställning och "så dum" att den inte klarade normerna för västerländsk historieskrivning, enligt socialhistorikern Hans-Ulrich Wehler. "Det här får man inte trycka", konstaterade Manfred Hildermeier, ledande expert på östeuropeisk historia.
Bemöter kritiken i "Zeus öga"
Med viss försening kunde Canforas bok utkomma
på PapyRossa Verlag med ett efterord av Oscar Lafontaine. Canfora själv, road
av den tyska känsligheten, svarade med den 96-sidiga essän "Zeus öga"
(Das Auge
des Zeus: Deutsche Geschichtsschreibung zwischen Dummheit und Demagogie. Antwort an meine
Kritiker ISBN-10: 3930786508). Där går Canfora
igenom och bemöter alla påståenden om sakfel. De faktiska sakfel som
författaren medger berodde i de flesta fall på översättningsfel.
Men denna detaljdiskussion kom att skymma den väsentliga motsättningen,
nämligen att C. H. Becks experter ogillade "hela bokens huvuddrag".
Canfora köper inte den sedvanliga historieskrivningen om hur en fulländad
västerländska demokrati med grekiska rötter växer fram i kamp mot nazism och
kommunism.
Han börjar resan genom ett praktfullt angrepp på EU:s försök att sola sig i den
grekiska "demokratins" lysande traditioner.
Ett tidigt utkast till EU-konstitution (som bekant saknar EU än idag
författning) pryddes av ett citat av Perikles i Thukydides, vilket i själva
verket ställer demokrati mot frihet.
"Det finns inga texter av atenska författare som hyllar demokratin",
konstaterar Canfora kallt. Medborgare var endast arbetsföra män som kunde
beväpna sig (förhållandet mellan fria män och slavar var 1:4).
Utesluter demokrati
För Canfora utesluter slaveriet demokrati och någon demokrati att tala om dyker
upp först med den franska revolutionen 1789 som i följande sekler utvecklades i
Pariskommunen och den ryska oktoberrevolutionen. Han understryker att man inte
kan uppnå någon begreppsmässig klarhet kring "demokratins" historia "om
man lämnar det klassspecifika innehåll som döljs under de 'politiska systemens'
yta i mörker".
Den amerikanska revolutionen diskvalificeras eftersom den tillät slaveri och
han ser "en gapande klyfta" mellan den amerikanska och den franska
revolutionen.
Med det franska Nationalkonventets beslut den 4 februari 1794 att avskaffa
slaveriet inom hela republikens territorium ryckte fransmännen även slöjan av
britterna som återinförde slaveriet på f d franska besittningar som de erövrade
och som behövde flera hundra år på sig för att avskaffa den egna slavhandeln.
Pariskommunen, som valdes den 26 mars 1871, var tvungen att organisera en ny
regering. De fick bara 72 dagar på sig att regera innan Kommunen dränktes i
blod. Avgörande komponenter i Kommunen var att den stående armén skulle
ersättas med det beväpnade folket, att kommunen skulle vara ett
icke-parlamentariskt men verkställande organ, att dess medlemmar skulle kunna avsättas
när som helst på initiativ av ett visst antal medborgare etc.
Efter Kommunen förflyttades tyngdpunkten till Tyskland där socialdemokratin,
skrämda av Kommunens nederlag, slog in på den långa vägen över valurnorna. Canfora
visar obarmhärtigt vilka illusioner som Friedrich Engels hade om möjligheterna att
fredligt skala den tyska överhetsstaten lager för lager genom att nya kullar av
värnpliktiga skulle följa den röda fanan.
Kontroll underifrån
1917 segrade bolsjevikerna i Ryssland,
eftersom de aldrig frestats att tro på möjligheten av en fredlig avveckling av
tsarismen och just därigenom kunde organisera ett rätt oblodigt maktövertagande
(följt av ett desto blodigare interventionskrig av minst 18 stater 1918-22).
Lenin ville kombinera "proletariatets
diktatur" med kontroll underifrån, och såg i det ett förverkligande av
principen om demokratisk centralism.
Canfora är ingen specialist på sovjetisk historia och presterar väl inga större
nyheter utom möjligen på en punkt. Han framhåller att socialistländernas öden,
betraktade i backspegeln, i hög grad berodde på i vilken mån den socialistiska
omvälvningen var förknippad med en nationell befrielse eller uppvaknande. Där
så var fallet stärktes det socialistiska uppbygget.
Man kan tänka på Vietnam och Kuba som fortfarande är socialistiska. Och man kan
även tänka på Ryssland, där stora fosterländska kriget omedelbart föregicks av ett
framgångsrikt socialistiskt och landet sedan återbyggdes snabbt mycket tack
vare den socialistiska faktorn.
Förenklat skulle man kunna säga att nationalsocialism (nazism) lånade
socialistiska former för att förverkliga ett innehåll som var i
grunden nationalistiskt (rasistiskt, "ariskt"). Socialismen däremot
måste anta nationella former för att förverkliga ett socialistiskt innehåll.
Många berövas rösträtten
Canfora menar att de bräckliga tendenserna
till demokrati som följde omedelbart på det första världskriget snabbt hejdades
och vändes i sin motsats i den kapitalistiska världen. Under det kalla kriget
användes antikommunism och konstgjord fruktan för sovjetisk expansionism för
att legitimera urholkningen av "demokratierna".
Han pekar särskilt på två inslag: avsaknaden av verkligt proportionella val (värst där man har enmansvalkretsar) och olika "småpartispärrar" som instrument för makthavande eliter att manipulera och styra valen. Stora delar av valmanskåren berövas därmed i praktiken sin rösträtt.
Men Canfora belyser också andra mer svårdefinierade faktorer. Politikens s k
professionalisering har öppnat en social avgrund till väljarna och massmedias
inflytande ägnar han ett särskilt kapitel. Canfora menar att massmedia inte
alls behöver styra väljarnas åsikter i enskilda frågor. Den stora påverkan
menar han ligger i det kontinuerliga ideologiska bombardemanget av
kapitalistisk värdehierarki på alla sorters bildskärmar tillgängliga 24/7.
Canforas slutsats av den vindlande färden genom mer än två tusen års historia
kan tyckas nedslående: "Demokratin har skjutits upp till andra epoker och
kommer att omformas av andra människor. Kanske inte längre av européer".
Men den slutsatsen är säkert realistisk. Idag står hoppet
till de stora rörelser som startade i tredje världen efter andra världskriget:
avkoloniseringen och en rad försök att starta nya former av samverkan för att
tillvarata folkmajoritetens intressen. En del av dessa länder uppfyller inte
med bästa vilja i världen västvärldens kriterier för "demokrati", som
för övrigt blir alltmer snävare (numera innefattas äganderätt liksom HBTQ+-rättigheter).
Går man tillbaka till FN-stadgan nämns inte ordet demokrati. På president Roosevelts
förslag definierade FN-stadgan de mänskliga rättigheterna som "freedom of
speech and belief and freedom from fear and want" (yttrandefrihet, trosfrihet,
frihet från nöd och fruktan).
Att Luciano Canforas bok nu äntligen kommit på svenska borde ge ammunition till
omfattande diskussioner och debatt om Europas framtid och möjligheterna att
korrigera bristerna - för att inte säga de gapande hålen - i efterkrigsstidens europeiska
system.
Denna medborgarbok bör hamna i varje hem där äldre och yngre generationer möts och
där framtiden avgörs i samma stund vi bestämmer oss för att bli subjekt istället
för objekt.
Per Engblom
idehistoriker, Växjö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.