Nyhetsbanken: Elefanten på Valdaj-klubben

Biljana Vankovska är nordmakedonsk fredsaktivist som representerat TFF (The Transnational Foundation for Peace & Future Research) vid diskussionsklubben Valdaj i Ryssland.

Här rapporterar hon om sina intryck från det senate mötet.

Vid min andra medverkan vid Valdai Discussion Clubs årliga konferens, som regelbundet hålls i Sotji, hade jag lämnat som aktiv professor och återvänt som pensionerad. Jag markerade denna övergång med ett glas vin i sällskap med en vän — ett lugnt och vackert sätt att vända blad i livet, allt under Kaukasus magnifika toppar och i en atmosfär av intellektuell utbyte.

Från själva ankomsten stod det klart — ännu mer än förra året — att Ryssland är ett land i krig, och att vi, deltagarna, kunde hamna i potentiell fara på grund av president Putins planerade tal. Säkerhets‑ och luftvärnsåtgärderna runt Krasnaja Poljana var påtagliga, vilket snarare än att ge en känsla av trygghet, skapade en subtil oro. Hemresan var ännu mer intressant: omedelbart efter Putins tal, som sändes över hela världen, störde drönarangrepp flygtrafiken, så jag kom hem först efter en lång odyssé och mycket väntan. Om jag kunnat, skulle jag ha antecknat mina första intryck genast, men utmattningen tog ut sin rätt.

Fyra timmar Putintal med diskussion
Men nästa morgon var luften redan fylld av rapporter, kommentarer och analyser — mestadels om vad Rysslands president hade sagt. Ekona har inte tystnat sedan dess. Vänner från Ryssland berättar att även inom ryska samhället har det funnits vågor av olika åsikter och visst missnöje med några av hans uttalanden. Med kännedom om Valdaj fungerar hade jag med mig en lista med frågor i mitt anteckningsblock, ifall jag skulle få den sällsynta möjligheten att tala. Det är som att vinna på lotto, för — låt oss vara ärliga — de som får ställa frågor är förhandsutvalda med stor omsorg. Efter att ha talat föregående år om fredsförhandlingar med Ukraina (inte ett särskilt väl mottaget ämne, särskilt sagt ett år för tidigt), och dessutom från ett litet och nästan obetydligt land vars relationer med Ryssland praktiskt taget är frusna, hade jag ingen chans. När jag senare publicerade frågor på min Substack-sida kritiserade några läsare mig för att inte analysera Putins tal, men jag hänvisade dem till Kremls webbplats eller YouTube, där hela den fyra timmar långa sessionen, inklusive diskussion, kan ses.

Hittills har jag sinte sagt så mycket om konferensen i sig — vad jag lärde mig och förstod av den. När jag läser andras reflektioner, både de som deltog och de som såg den online, påmindes jag om den gamla indiska liknelsen om de blinda vise männen och elefanten. För den som glömt den: sex blinda män fördes fram inför en elefant och ombads beskriva vad slags varelse det var. De valde att undersöka olika delar av kroppen och därför gav de alla olika beskrivningar. På samma sätt beror våra intryck av Valdai på vad vi valde att” titta på”.

Vi var inte blinda eller döva, dock: över 140 utländska och inhemska deltagare samlades, från professorer, diplomater och tankesmedjemedlemmar till före detta militära officerare, politiker och journalister. Värdarna uppgav deltagare från 42 länder, inklusive USA, Kanada, Storbritannien, Norge, Italien och Tyskland — som representerar Västerlandet — tillsammans med ett betydande antal från BRICS och den Globala Majoriteten. Även om jag inte är en övertygad feminist, kunde jag inte låta bli att märka den begränsade kvinnliga närvaron, särskilt bland paneldeltagare och moderatorer. En av de mest intressanta sessionerna för mig var “Individen och tiden: Personlighetens roll i politisk historia” — på engelska fick den titeln “Man and Time”. Jag påpekade senare för arrangörerna att titeln (och innehållet) fullständigt ignorerade kvinnors roll i historien. Vissa manliga kommentatorer skämtade och reducerade kvinnor till “hustrur och mödrar” till stora män.

Poängen är att människor med olika bakgrunder lyssnar olika, hör olika saker och drar mycket olika slutsatser. När jag läste några av deras berättelser undrade jag om vi ens hade deltagit i samma konferens. Var och en hörde det den ville höra — eller blev besvikna över att inte höra det de hoppats på (mig inräknad).

Mjukt instrument
Putins tal måste, åtminstone för min del, förstås i Valdaj-klubbens bredare sammanhang — en tankesmedja som fungerar som ett mjukt instrument för rysk utrikespolitik. Passande nog började konferensen med presentationen av årsrapporten. Konferensens officiella tema var “En polycentrisk värld: instruktioner för bruk”, men rapporten hade en mycket mer provokativ titel: “Doktor Kaos, eller hur man slutar oroa sig och älskar oordning”. Personligen hade jag föredragit “Doktor House,” den briljante men cyniske TV-läkaren som alltid fann diagnoser och behandlingar för sina döende patienter. Hans regel var enkel: lita aldrig fullt ut på patienten — “alla ljuger”.

Referensen var naturligtvis till Stanley Kubricks 1964‑satir Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb, producerad i skuggan av Kubakrisen. Valdajrapportens författares ironi var tydlig: världen lever kanske inte längre under hotet från Bomben, men den lever säkert under ett oordningens herravälde. Kubricks mörka humor låg i acceptansen av det absurda — idén att människor måste lära sig leva med ständig instabilitet som priset för säkerhet, eftersom nukleär avskräckning påstås garantera fred. Valdais rapport ekade denna paradox: i dagens värld av dramatiska förändringar bör kaos inte skapa skräck utan förståelse, hantering, till och med acceptans som en strukturell förutsättning för det internationella livet.

Doktor Kaos är då, en gestalt som utforskar och rationaliserar en värld där internationell rätt inte längre gäller och institutioner sjunker ner i irrelevans. Rapporten presenterar kaos som både destruktivt och befriande — kaoset signalerar sammanbrottet av den gamla västerländskt centrerade ordningen, men öppnar samtidigt utrymme för nya möjligheter till frigörelse och omdefiniering. “Att älska oordning” betyder alltså att acceptera osäkerhet och förkasta det västerländska mantrat om en “regelbaserad ordning,” vilken bara är en eufemism för västlig hegemoni. Doktor Kaos — kanske Ryssland, kanske BRICS — har rest sig i trots mot det hyckleri och sken av ordning som upprätthålls av makter som för länge sedan ersatt den med sin egen överhöghet.

Älska världen
Filosofiskt innebär detta en att Kubricks ursprungliga budskap vänds på huvudet. Hans Dr. Strangelove var en kritik av galenskap förklädd till rationalitet — av driften mot en absolut säkerhet som leder till ömsesidig förintelse. Valdajrapporten, däremot, förkunnar att återupprättandet av den “västerländska ordningen” vore absurt och att oordningen är den nya rationaliteten. Kubrick hånade dem som lärde sig “älska Bomben”; Valdaj bjuder oss att “älska världen som den är” — ohanterlig, men verklig — inte med blind optimism utan med öppna ögon.

En avgörande debatt följde: finns det fortfarande rum för optimism, eller är vi dömda till “deidumism” — själva kärleken till pessimism? Ingen tydlig lösning framkom. En anmärkningsvärd session beskrev Västerlandet som världens minoritet — endast 14 % av jordens befolkning — metaforiskt “Sjuklingen i Bosporen”. Diskussionen återkom gång på gång till att definiera multipolaritet: var den står, hur snabbt den utvecklas, och åt vilket håll. Ändå kändes det hela som filosofer som enbart tolkade världen, medan, som Marx påmint oss, den verkliga uppgiften är att förändra den.

Den insikten var för mig den viktigaste — och mest oroväckande — slutsatsen från hela det intellektuellt rika men mentalt utmattande programmet. Nästan ingen vågade gå bortom geopolitisk realism eller ens pessimism. Få försökte föra fram alternativ till kaos. Detta kändes som ett steg tillbaka jämfört med förra årets debatter, då BRICS, Kina, Indien, Brasilien och Afrika diskuterades med mer energi. En kinesisk kollega från Peking skrev på sin blogg att Kina verkade nästan frånvarande från detta globala forum, trots aktiva kinesiska paneldeltagare. En amerikansk deltagare, Peter Slezkine, kritiserade kollapsen av internationella institutioner såsom FN, WTO och WHO, och skojade att “om kineserna vill ha dem, kan de få dem”. Skrattet som följde roade troligen inte kineserna, inte heller de som fortfarande är lojala mot FN‑stadgan — inklusive, intressant nog, Putin själv, som åberopade den i sitt tal.

MAGA-anhängare
Kommen från fredsforskningsfältet, och som representant för Transnational Foundation for Peace and Future Research, hade jag svårt att acceptera det intellektuella uppropet att “älska oordning” mitt under pågående krig och folkmord. En sådan resignation verkade passiv, till och med defaitistisk. Panelen om modern krigföring och militarisering var särskilt oroande: talarna pratade uppspelt om drönare och AI men tog aldrig orden nedrustning och demilitarisering i sin mun. Det blev för mycket för mig, och jag gick ut för att få lite frisk luft. Slutsatsen var oundviklig: världen verkar ha återvänt till tiden före Nationernas Förbund — till en tid då “rätten att föra krig” fortfarande ansågs legitim.

Vid en session anslöt sig en amerikansk forskare via Zoom bara för att visa hur entusiastisk en MAGA‑anhängare av Trump, “Fredsmäklaren”, han var. Jag reagerade instinktivt, dock tyst. Senare kom en sydafrikansk kollega som märkt mitt kroppsspråk fram till mig, och vi fann direkt varandra. Problemet var inte att en sådan röst blev inbjuden (ryssar har trots allt en latent önskan om att bibehålla kontakt med Västerlandet, hur mycket de än förnekar det) — men att ingen bemötte hans uttalanden kritiskt, vilket väckte illamående hos några av oss.

Ja, Ryssland är ett land i krig — synligt även i vår lugna tillflyktsort i Kaukasus, där människor från hela världen sökt dialog och samarbete.

Det är verkligen Valdajs största värde: verkliga samtal, både officiella och informella. Det är en sällsynt upplevelse — särskilt när det för många blivit riskfyllt att resa till Väst. (Jag bar en keffiyeh under hela konferensen, som en handling av solidaritet och ett rop för Gaza — även om ämnet inte diskuterades.)

Som jag ser det vill Ryssland omfamna den nya eran men längtar samtidigt fortfarande efter den tid då Väst välkomnade det. Detta speglades till och med i en freudiansk felsägning av den välkände geopolitiske tänkaren Sergej Karaganov, som förklarade att Ryssland brutit med Väst och nu var en eurasisk makt — bara för att avsluta med: “Som europé själv…” Vi lever i svåra tider av övergång, både internt och externt.

Senare samtal med kollegor bekräftade mina intryck. De mer förankrade log överseende och sa att jag var naiv som förväntade mig fredsinitiativ på ett sådant forum. Mitt svar var: om inte de intellektuella, vem då ska våga öppna nya horisonter, även på egen risk? Mina reflektioner här handlar inte bara om Valdaj — de speglar den bredare atmosfär där den globala intellektuella eliten har gått ner sig i censur, cancelling, eller självcensur. Dagens kommentatorer och akademiker föredrar “realistiska analyser” utan moraliska eller normativa dimensioner, som om värderingar vore naiva utopier.

Under konferensen publicerade den norske forskaren Glenn Diesen en text (baserad på hans egen panelmoderering om världsordning och multipolaritet) där han drog slutsatsen att det inte finns något utrymme för utopi — bara för geopolitisk pragmatism. Det verkar som om många intellektuella idag aspirerar att bli arvingar till ny Kissingers: pragmatiska, kalkylerande och bekvämt cyniska. Allt som går bortom den världsbilden är utopi (och nonsens).

Kakistokrati
Jag skulle kunna skriva mycket mer, särskilt om de politiska delarna av programmet. Putins tal är alltid avsedda för såväl inhemsk som utländsk publik. Man kan inte ignorera detta fenomen: i en tid av kakistokrati (grekiska för en regim där de sämst lämpade styr, NB) — där världsledare knappt kan läsa två sammanhängande meningar utan teleprompter — framstår Putins lugna, artikulerade framförande, inkluderande till och med en några Pusjkin-rader, som nästan utomjordiskt. Kontrasten leder oundvikligen till beundran. Detsamma gäller Lavrov, även om åldern hunnit ifatt honom — i år, till skillnad från förra gången, höll han bara ett kort inledande anförande och öppnade frågestunden. Omgivna av kakistokrater och i vår längtan efter intelligent ledarskap klingar sådana stunder som musik för öronen. Men man måste lyssna noga, mellan raderna — inte alltid lätt efter en lång dag och sena timmar.

Putins inledande tal speglade hans intellektuella djup — och logiken hos Doktor Kaos. Hans första meningar förebådade en oförutsägbar värld där allt är möjligt eftersom det inte finns några “bruksanvisningar”. (I det ögonblicket undrade jag vad han tyckte om sin kinesiske motsvarighets Global Governance Initiative baserad på fem principer … men det är en annan diskussion.)

Hans recitation av Pusjkins dikt om slaget vid Borodino bar ett budskap starkare än något politiskt uttalande. Det handlade inte kulturell diplomati; det var en deklaration av trots — en påminnelse om Rysslands historiska uthållighet i slaget vid Borodino, där Kutuzov slog tillbaka Napoleon till enorm kostnad men räddade Moskva. Symboliken var tydlig: motstånd och beredskap att stå emot varje övermäktig makt.

Putin kopplade detta till uppsvinget av patriotism bland ungdomar, till och med synligt i ett nytt intresse för traditionella folkdräkter. Ändå kritiserade många hans lätt nonchalanta kommentar om de amerikanska Tomahawk‑robotar som kan levereras till Ukraina — “de kommer inte förändra något på slagfältet”. För vissa var hans försonande ton gentemot “vännen Donald” för mjuk; de krävde ett fastare förhållningssätt och strikt avskräckning. Men som sagt, Ryssland är i krig, och få av oss vet vad som verkligen händer bakom kulisserna.

Realpolitikens smärta
Ändå var det mest slående ögonblicket för mig inte geopolitiskt utan mänskligt: panelen om migration och de sällsynta omnämnandena av Gaza. Den turkiske paneldeltagaren om multipolaritet uttryckte det bäst: “Gaza är det sanna testet på vårt engagemang för en rättvisare, multipolär värld. Om vi förblir tysta, kommer den jord där en bättre värld kunde växa gå under — själva mänskligheten dör där”. Det andra var den briljante iranske forskaren Marandi, som frågade Putin om Gaza-flottan som nyligen attackerats av Israel och om Trumps så kallade fredsplan för Palestina. Marandi satt bakom mig; jag såg inte hans ansikte efter Putins svar — men mitt var blekt, och jag kände den smärta realpolitiken skapar för en liten, lidande nation.

Mitt eget bidrag denna gång var måttligt: jag var varken talare eller moderator, och min uppsträckta hand märkte ingen. Men jag bar min keffiyeh så ofta jag kunde — som en påminnelse att inte glömma elefanten i rummet, som förblev till stor del osynlig, även om hela världen kan se den.

Källa: https://biljanavankovska.substack.com/p/the-elephant-in-the-valdai-club?publication_id=3541155&post_id=175721620&isFreemail=true&r=3i2t60&triedRedirect=true