Nato 3.0 - en analys

Moskva ser en farlig illusion i hjärtat av den nya västerländska doktrinen, skriver professor Dmitrij Trenin  vid Higher School of Economics och en ledande forskare vid Institute of World Economy and International Relations.

Han är också ordförande för det ryska rådet för internationella angelägenheter (RIAC).

Nordatlantiska fördragsorganisationen går in i sin tredje ålder. När det grundades för tre kvarts sekel sedan var det meningen att det skulle begränsa spridningen av kommunismen och konfrontera Sovjetunionens militära makt. Med andra ord att hålla Västeuropa kapitalistiskt och under USA:s kontroll. Trots sovjetpropagandans påståenden vid vid den tiden var Nato en defensiv snarare än en aggressiv allians. Genom kalla krigets alla kriser var det passivt.

När det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen imploderade, fick Nato en seger som det inte hade vunnit. Det USA-ledda militärblocket vägrade att upplösas när dess ursprungliga uppdrag hade slutförts. Istället strävade man efter att bli den enda säkerhetsregulatorn för Europa. Det gick till en offensiv och förde krig mot Serbien. Det gick "ut ur området" för att slåss i Afghanistan. Det inledde en utvidgningsrunda för att omfatta de före detta sovjetiska satellitländerna i Östeuropa och några före detta republiker i själva Sovjetunionen.

Ändå misslyckades det med att hantera förbindelserna med den tidigare motståndaren, Ryssland. Den förkastade Moskvas begäran om medlemskap och föreslog istället ett partnerskap som visade sig vara i huvudsak ihåligt. Det ignorerade Rysslands säkerhetsintressen genom att vägra stoppa sin expansion hela vägen mot den ryska gränsen och tackade nej till Moskvas förslag om en alleuropeisk säkerhetsordning. Frågan om Ukrainas medlemskap i Nato, som Kreml uppfattade som ett oacceptabelt hot mot dess nationella säkerhet, blev den främsta orsaken till Ukrainakriget, nu inne på sitt femte år.

Detta pågående krig har gett Nato ett nytt liv. Ryssland blev återigen fienden, med den västerländska alliansen så mycket starkare och bättre positionerat för att ta sig an den. Med Ukraina på sin sida kan Nato använda sin armé för att fysiskt attackera Ryssland. USA:s och Europas mål i det kriget, som offentligt proklamerades från början, har varit att tillfoga Ryssland ett "strategiskt nederlag". Det som ansågs omöjligt under det kalla kriget förvandlades till något tänkbart i västvärldens proxykrig mot Ryssland.

Från 2025 har USA:s president Donald Trumps politik kickstartat en process av Natos interna omvandling. USA:s nationella försvarsstrategi gör helt klart Europa ansvarigt för att "hantera" Ryssland. Sålunda, när Washington reviderar sina globala strategiska prioriteringar, beordras europeiska medlemmar av alliansen att bära mer ekonomisk och militär börda. Under det pågående krigets förhållanden innebär detta mycket större inblandning i konflikten. De europeiska eliterna, som länge varit ovilliga att öka försvarsutgifterna och rädda för att dras in i krig, har ändrat uppfattning och ivrigt anammat det nya ansvaret och riskerna som en möjlighet.

Det finns skäl till den förändringen. Militarisering anses nu vara en drivkraft för att få fart på EU:s vikande ekonomier.

Ett militärt starkare Europa borde vara mer autonomt strategiskt i en värld där Amerika minskar sina åtaganden gentemot allierade. Att lägga till en militär dimension till EU skulle kunna cementera unionen inför de många växande utmaningarna. Politiskt gör upprustning och mobilisering inför "fienden vid grindarna" det lättare för de styrande eliterna att brännmärka sina motståndare som "Kremls marionetter" och på så sätt skydda sitt grepp om makten. I ideologiska termer har kampen mot Ryssland (för närvarande via Ukraina) blivit en ny förenande idé för Europa.

För Ryssland innebär detta Nato 3.0 framför allt att Europa för första gången sedan Nazitysklands och dess allierades nederlag 1945 återigen blir en tydlig och omedelbar fiende till Ryssland. Människor i Moskva hyser inga illusioner om USA:s motstridiga inställning till Ryssland, men Washington är nu en baksätesförare när det kommer till konflikten med Ryssland. Medan Nato under det kalla krigets dagar framstod för ryssarna som "Amerika i Europa" ser de, när de nu tittar på Nato, ett Europa uppbackat av Amerika.

Vad som är ännu viktigare är att Nato 3.0 helt klart är på offensiven, med de mest avgörande målen. De europeiska eliternas strategi gentemot Ryssland är inte längre avskräckande som under det kalla krigets dagar; målet är Rysslands förstörelse som stormakt. Detta är vad "strategiskt nederlag" handlar om. Européerna drömmer om att eliminera Ryssland som en allvarlig faktor i geopolitiken i Eurasien: för dem skulle detta innebära den "slutliga lösningen" på det länge fruktade ”Ryssland-problemet”.

Länge surmulna över Rysslands framryckningar på Ukrainas slagfält, triumferar nu europeiska politiker och medier, i hopp om att de långdistansdrönare som de har hjälpt Ukraina att producera och skicka till sina mål över hela Ryssland blir till detta krigs wunderwaffe. De försöker stärka sin slagkraft genom att på liknande sätt förse Kiev med långdistanskryssningsmissiler och sedan ballistiska missiler. Dessa vapen, hoppas man, kommer att besegla Rysslands öde en gång för alla.

Detta kommer dock inte att hända. Den grundläggande bristen i det europeiska tänkandet är deras övertygelse om att Ryssland hellre accepterar nederlag, försämring och upplösning än att använda den arsenal som det för närvarande besitter. Denna arsenal är inte begränsad till kärnvapen, även om det kan komma till en punkt då de måste användas. Kreml har hittills varit ytterst återhållsamt med att använda sina kraftfullare konventionella förmågor eller att attackera vissa värdefulla och synliga mål. Det finns många förklaringar till en sådan återhållsamhet, men det är dumdristigt – faktiskt ödesdigert – att tro att antingen den ryska ledningen eller det ryska folket någonsin skulle ge upp för Nato.

De europeiska Natoledarnas enorma brist på modern strategisk kultur – föga förvånande efter åtta decennier av att ha delegerat sin säkerhet till USA – och deras blinda russofobi, ett resultat av djupt rotad europeisk rasism och det verkliga eller upplevda agg mot Ryssland som byggts upp under de senaste fem århundradena, har försatt Europa på en direkt kollisionskurs med Ryssland. Nato 3.0 betyder krig. Om det verkligen skulle gå så långt kommer det inte längre att finnas något mer Nato.