Maktens anatomi i det parlamentariska Norge

Lövebakken är backen upp till Norges nasjonalforsamling. Ordet används
ofta som en synonym för norsk toppolitik.

Den tidigare ledaren för det norska vänsterpartiet Rødt, Bjørnar Moxnes, sträcker sträckte ut en kamratlig hand till (de norska moderaterna/NB) Høyres främste försvarspolitiker, Peter Frølich.

Precis som i Sverige kan man iaktta spektakulära kappvändningar på vänsterkanten. Att kriga för Nato håller på att bli något helt acceptabelt i dessa kretsar.

Steven Crozier rapporterar på Steigan.no, 18 juli 2026.

Mandatpanik, historiska linjer och maktanalys i skuggan av Stortinget med riktning ragnarök.

Maktens anatomi i det parlamentariska Norge har sällan blivit mer naket utställd än i historien om Bjørnar Moxnes spektakulära kappvändning. (Moxnes var ordförande för det norska vänsterpartiet Rødt, en efterföljare till norska maoistiska Arbeidernes Kommunistparti. Partiet har nu nio mandat på Stortinget. Moxnes lämnade ordförandeposten efter att ha påkommits med flera stölder i olika butiker/NB). Innan han blev en av Stortingets främste partistrateger levererade han en sociologisk masteruppsats med den nästan profetiska titeln "Med makt i bagaget. En analys av politikerelitens yrkesmobilitet".

Uppsatsen belyser hur politiska makthavare förflyttar sig till PR-branschen, strategisk kommunikation och de täta elitnätverken. Att Moxnes själv skulle hamna i ett mönster som maktanalytiskt väcker djupa frågor om makt och avpolitisering, ger sociologistudien en helt ny och praktisk dimension.

Det har väckt berättigad uppmärksamhet i den oberoende samhällsdebatten att den tidigare Rødt-ledaren i en nylig intervju med Dagsavisen sträckte ut en kamratlig hand till (de norska moderaterna/NB) Høyres främste försvarspolitiker, Peter Frølich. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig; profilerade fredsröster som Lars Birkelund och Marielle Leraand har pekat på det absurda i att en politiker från den yttersta vänstern nu öppet trycker Stortingets mest kompromisslösa vapenentusiast till sitt bröst. Detta är inte oskyldig tvärpolitisk artighet – det är det slutgiltiga beviset på att Rødts ideologiska ryggrad är pulveriserad och ersatt med ren maktpragmatism.

Den verkliga kronologin: Mandatpanik och principfall i april

För att förstå djupet av detta förfall måste man rikta strålkastarljuset mot den faktiska tidslinjen. Det är en utbredd missuppfattning i offentligheten att det var den personliga skandalen hösten 2023 (Moxnes´ stöld av lyxglasögon/NB) som utlöste Rødts politiska glidflykt. Sanningen är långt mer obehaglig. Den ideologiska kapitulationen var redan ett fullbordat faktum i april 2023.

Vid stortingsvalet 2021 upplevde Rødt ett historiskt genombrott och säkrade hela åtta mandat i Stortinget. Men med parlamentarisk framgång följde också den klassiska maktpaniken: rädslan för att förlora dessa hårt förvärvade stolar vid nästa vägskäl 2025. Partiledningen insåg snabbt att en principiell, antiimperialistisk linje mot vapensändningar skulle göra partiet till en paria i det etablerade medielandskapet, vilket kunde utradera stortingsgruppen.

Under det dramatiska landsmötet i april 2023 utsattes delegaterna för ett massivt, toppstyrt tryck. Gräsrötternas principiella krigsmotstand offrades på den parlamentariska respektabilitetens altare för att tillfredsställa det breda väljarsegmentet och rädda de åtta mandaten. När partiet kapitulerade och öppnade för norska vapensändningar, var den ideologiska kompassen redan krossad. Det var här Rødts själ såldes – långt innan solglasögonen på Gardermoen över huvud taget var i sikte.

AKP-arvet: Från röd agitation till NATO-anpassning

För de historiskt oinvigda kan detta framstå som ett plötsligt brott, men här måste vi vara precisa: Rødt, och dess historiska föregångare i AKP(m-l) och RV, har aldrig varit pacifister eller de främsta i den traditionella fredsrörelsen. Tvärtom har det alltid rått starkt stöd för aktivt, militärt stöd där partiet ansett en väpnad motståndskamp som rättfärdig – vare sig det gällt Vietnam, Palestina eller Kurdistan.

Det historiska problemet är snarare en benägenhet att låta sig manipuleras av stormaktspropaganda. På 1980-talet lät AKP sig förföras av sitt eget intensiva motstånd mot Sovjetunionen. De landade på exakt samma sida som USA under den sovjetiska invasionen av Afghanistan genom sin egen dogmatiska, maoistiska analys. Besatta av sin egen ideologiska kamp mot den sovjetiska "socialimperialismen" och trogna Mao Zedongs "tre världar-teori", öppnade de för taktiska, pragmatiska allianser med USA för att bekämpa huvudfienden i Moskva.

Denna oberoende, kinesiskt inspirerade analys efter invasionen i december 1979 ledde till att folk från och runt AKP stod centralt i skapandet av Afghanistankommittén 1980, och att Rød Ungdom (RU) drev aktiv insamling till vapen för afghanska mujahedin. Det är en skarp historisk kontinuitet när några av exakt samma personer som agiterade för afghanska vapen på 80-talet – som fackföreningsveteranen Boye Ullmann – i dag står främst i ledet för att kräva tunga militära bidrag till Ukraina, och därmed fungerar som perfekta löpare för USA:s geopolitiska intressen.

Samtidigt har Rødt, till skillnad från partier som SV (Norges motsvarighet till Vänsterpartiet/NB) som historiskt faktiskt har diskuterat reell säkerhetspolitik och fredsarbete, aldrig förmått att lyfta Olof Palmes visionära poänger om "gemensam säkerhet". Hos Moxnes & Co har man istället fullständigt svalt NATO-retoriken rätt av: säkerhetspolitik reduceras till ren försvarspolitik och vapenleveranser mot rysk imperialism.

När sociologen skriver sitt eget plott

Det var här tidningen Romerikes Blad (RB) skakade det politiska Norge när de den 30 juni 2023 släppte den chockerande nyhetsavslöjandet om att partiledaren hade ertappats för stöld på Gardermoen. Den slutgiltiga nådastöten mot Moxnes ursprungliga förtroendenarrativ kom dock när polisen valde att frigöra övervakningsvideon från taxfree-butiken.

Bilderna på band lämnade absolut inget utrymme för teorin om "glömska". Videon avslöjar kristallklart en medveten handling: Moxnes spanar vaksamt runt sig för att kolla om kusten är klar, innan han med en snabb rörelse stoppar glasögonen rakt i fickan. Kontrasten till hans efterföljande bortförklaringar är intet mindre än spektakulär. Moxnes försökte ihärdigt sälja in en historia om att han först "upptäckte" glasögonen i fickan när han skulle till en restaurang, och att han i ren panik och rädsla för att skada partiet valde att riva av prislappen och gömma glasögonen i bagaget istället för att gå tillbaka och betala för dem. Men övervakningskameran avslöjade att denna berättelse var en ren PR-konstruktion från första sekund. Det var ingen disträ akademikerglömska – det var ett kalkylerat stöldförfarande följt av en misslyckad spin-manöver.

Redan dagen efter RB-avslöjandet, under den direktsända, skakande presskonferensen den 1 juli 2023, blev offentligheten vittne till en partiledare som kämpade en desperat, men förgäves kamp mot sina egna skiftande förklaringar. Det som skulle vara ett klarläggande slutade i en djup förtroendekris och tvingade honom slutligen att avgå som partiledare. Men detta var bara första akten i förtroendekatastrofen.

De påföljande händelserna under hösten framstod som fullständigt irrationella. När tidningen Verdens Gang rullade ut den uppseendeväckande nyheten den 13 november 2023 om att Moxnes hade ertappats för fem nya stölder av ost och lax i sin egen lokala livsmedelsbutik, var den politiska katastrofen akut. Det var i detta exakta ögonblick som den sociologiska förtroendetekniken aktiverades för fullt, i form av det omedelbara uttalandet: "Jag har ett psykiskt hälsoproblem och får behandling för det."

Ur ett maktanalytiskt perspektiv uppstår en oundviklig fråga: Kan dessa oförklarliga episoder tolkas som en form av "kontrollerad sprängning" – en omedveten eller instinktiv politisk överlevnadsmekanism?

För den som vill förstå makt-spelet på Lejonbacken (Läs Stortinget/NB) är det omöjligt att inte dra paralleller till djupare PR-mekanismer, nästan som i en norsk variant av House of Cards:

* Underwood-manövern (Säsong 5):  Kan händelserna påminna om Frank Underwoods djärva drag i seriens femte säsong, där han trycker fram en styrd kollaps på egna premisser istället för att bli kvävd sakta av en extern granskning? Genom att fastna i ett mönster av uppenbara snatterier på hemmaplan, flyttas kontrollen över undergången i praktiken tillbaka till aktören själv.

* Den medicinska skölden (Säsong 6):  I säsong sex ser vi hur Claire Underwood iscensätter ett mentalt sammanbrott och isolerar sig för att tvinga fienderna att sänka garden. Så snart hon uppfattas som sårbar och utspelad, fungerar sårbarheten som en ogenomtränglig sköld. Kan snatterierna ha fungerat på exakt samma sätt?

"När en skandal knyts till sjukdom och flyttas från det moraliska till det psykiatriska fältet, förändras spelreglerna. Det som tidigare framstod som oärlighet, kan plötsligt uppfattas som ett sårbart tvångsmässigt sjukdomstillstånd – och därmed neutraliseras kritiken."

Genom att flytta narrativet över till den medicinska och terapeutiska sfären, blir politikern i praktiken otillgänglig för kritisk press. Det är inte längre en kalkylerande maktfigur som ställs mot väggen, utan en sårbar människa under behandling. Denna mekanism var så effektiv att Moxnes lyckades avvärja fullständig politisk död och bereda grunden för ett omval 2025.

Sättet som Moxnes efter sitt personliga och moraliska haveri så sömlöst rehabiliterades på, visar dock avslöjande maktens eget bistånd. Den slutgiltiga återupprättelsen regisserades i bästa sändningstid i Dagsrevyen den 15 maj 2024, där en omfattande intervju fungerade som den perfekta emotionella och politiska återinträdet efter att han hade meddelat att han skulle ställa upp till omval 2025. Här lyftes fallet fullständigt ut ur det rättsliga och över i ett försonande samtal där den ångrande politikern välkomnades tillbaka till gemenskapen. När systemet först finner en oppositionell politiker som är villig att spela efter reglerna, anpassa sig till konsensus och kasta sina gamla principer överbord, ställer det statliga medieapparaten gladeligen upp med den nödvändiga hjälpen.

Vapenbrödraskapet, NATO-värvningen och det geopolitiska hyckleriet

Peter Frølich (H) och stiftelsen Fritt Ukraina representerar den mest offensiva militära linjen på borgerlig sida. När Moxnes nu väljer att hylla denna flygel och lyfta fram Frølich som en han "gillar", är cirkeln sluten.

Men det stannar inte där. Den ultimata, nästan absurda ironin beseglades redan i oktober 2023. Samtidigt som det personliga dramat utspelade sig i den lokala livsmedelsbutiken, utsågs Moxnes till suppleant i Stortingets delegation till NATOs parlamentariska församling (NATO PA) – ett uppdrag han fortsätter att inneha även under innevarande stortingsperiod fram till 2029.

Den tidigare ledaren för Norges mest uttalade anti-NATO-parti sitter nu alltså själv i alliansens parlamentariska korridorer. Det ger uttrycket "med makt i bagaget" en helt ny, institutionell tyngd.

Detta väcker en brännande principiell fråga: Om det är en absolut, moraliserande plikt att skicka vapen till undertryckta folk som kämpar mot en ockupationsmakt – varför gäller inte detta princip för Palestina?

Norge rider idag på en våg av ökande och okritisk vapenexport till Ukraina, buren av en enig politisk elit. Men när det gäller det palestinska folket, som har lidit under decennier av brutal ockupation och apartheid, tystnar den moraliska ivern fullständigt. Att skicka vapen till Palestina skulle nämligen innebära att utmana Norges högste herre och allierade: USA.

Att utmana USA:s hegemoni är den absoluta röda linjen i norsk utrikespolitik. Det är en gräns varken Høyre eller det "nya" och strömlinjeformade Rødt vågar närma sig. Att gå emot USA skulle omedelbart krossa Rødts dröm om att förbli ett "accepterat" och ansvarigt parlamentariskt parti. För att rädda de åtta mandaten, valde Moxnes och partiapparaten istället att fegt flyta med i den NATO-godkända strömmen.

Kontrasten blir inte mindre skarp när vi lyssnar på reflektioner från Høyres egen bortgångna tungviktare, Kåre Willoch, i en inspelning från Arendalsveckan 2017 där han analyserar konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Där varnade Willoch öppet för konsekvenserna av NATOs ständiga expansion österut, och förklarade att den västerländska världen ryckte allt närmare Rysslands kärnområden. Han påpekade med orädd, realpolitisk klarhet att det var oklokt av Väst att pressa på för att inkludera Ukraina i alliansen, och att man måste förstå att planerna på att föra fram amerikanska styrkor så nära Moskva skulle utlösa en reaktion. Ska man föra en fredsfrämjande politik, måste man försöka se världen även från den andra sidan.

Kombinerar man dessa realpolitiska varningar med Willochs sent i livet visade orädda engagemang mot den israeliska ockupationen av Palestina i andra forum, ser vi ett intellektuellt mod som dagens parlamentariska vänstersida fullständigt saknar. När en tidigare konservativ statsminister vågade utmana både NATO-expansionen och lojaliteten till USA långt mer konsekvent än det maktpaniska Rødt-apparaten gör idag, säger det allt om det ideologiska haveriet på Lejonbacken.

Den parlamentariska hemlösheten

Detta väcker den oundvikliga frågan: Var lämnar detta den norska fredsrörelsen?

Det är här den verkliga tragedin ligger. Sanningen är dyster: Fredsrörelsen och det konsekventa, antiimperialistiska krigsmotståndet på vänstersidan är idag fullständigt parlamentariskt hemlösa.

Visserligen finns det politiska alternativ utanför Lejonbackens tjocka murar. Partiet Fred og rettferdighet (FOR) grundades som en direkt reaktion på Rødts vapenomsvängning 2023, och ställde upp med listor i samtliga fylken vid stortingsvalet 2025. Likväl förblir sådana initiativ utestängda från den verkliga parlamentariska makten och lämnas med mikroskopiska väljarandelar i ett medielandskap som effektivt cementerar konsensus.

Norge har historiskt haft ett rikt underjordiskt liv av orädda fredsorganisationer och aktionsgrupper – från Bestemødre for fred till Norges Fredsråd, Internasjonal kvinneforbund for fred – IKFF och Antikrigsinitiativet – AKI. Men som Johan Galtung, den moderna fredsforskningens fader, så smärtsamt fick erfara under ett långt liv: Man blir sällan profet i sitt eget land. Även om han snubblade och utlöste en mediastorm med sina kontroversiella uttalanden 2012 (om judisk makt b a/NB), blev hans helhetliga fredsanalyser – som insisterade på att varaktig fred aldrig kan nås genom vapenmakt och militär utmattning, utan kräver djup konfliktomvandling, strukturell förståelse och äkta diplomati – konsekvent skjutna åt sidan. Istället valde en likriktad norsk utrikespolitisk elit att oåterkalleligen binda sig vid masten på det transatlantiska krigsskeppet, där okritiskt vapenstöd och stormakternas cyniska spel har ersatt varje vilja till reell fredsmäkling.

Idag ser vi exakt samma dynamik med professor Glenn Diesen. För sina analyser av den nya multipolära världen och sin konsekventa kritik av NATOs expansion österut, möts Diesen av censur, utfrysning och etiketter från den etablerade medie- och maktsfären som nekar honom en reell röst i den offentliga debatten.

När Rødt lät sig pressas att överge sitt principiella motstånd under landsmötet i april 2023, förlorade norska väljare sitt enda reella parlamentariska fredsalternativ. Den påföljande personliga skandalen, spinndoktorernas cyniska spel, NATO-värvningen och den påföljande flörten med Høyres militarism är bara symptom på en mer djupliggande sjukdom. Huset på Lejonbacken har slukat ännu en oppositionell röst. Kvar står en tvärpolitisk konsensus där krigshets paketeras som ansvarstagande, medan den reella, folkvalda systemkritiken mot krig har lämnat parlamentssalen för gott.

Avslutningsord

Det hör till en fullständig och rättvis maktanalysen att erkänna att Rødt på den inrikespolitiska arenan genom Sofie Marhaug har levererat ett utmärkt fokus och en gedigen analys av norsk energipolitik. Partiet har stått stadigt som en av de mest kompromisslösa försvararna av nationellt rådighet över vår kraft. Deras nådösa kritik av ACER-underkastelsen, härjandet med det norska prisområdet och den huvudlösa utbyggnaden av vindkraft på bekostnad av oersättlig norsk natur, har varit intet mindre än föredömlig. Här har de fungerat som folkets verkliga vakthund mot en arrogant teknokratisk elit som gladeligen säljer släktklenoderna till högstbjudande på den europeiska marknaden.

Men här ligger också den djupaste och mest tragiska paradoxen:

Vad hjälper det att ha den mest rättvisa och briljanta elpolitiken, om själva fundamentet för vår existens pulveriseras?

Den systemkritiska skärpan som Rødt uppvisar i kampen mot ACER, tystnar fullständigt inför den livsfarliga konfrontationskursen Norge idag väljer gentemot Ryssland. Genom att överge sin principiella fredslinje och istället vifta med svansen för det transatlantiska krigsmaskineriet, är partiet med och legitimerar en militär upptrappningsspiral i våra egna närområden. När den norska eliten – nu med ett tamt Rødt i släptåg – blint satsar allt på militär konfrontation istället för diplomati och gemensam säkerhet, riskerar vi en eskalering som i värsta fall kan sluta i ett förintande atomkrig.

När det geopolitiska spelet spelas med existentiell risk för ragnarök, blir även den mest glänsande kraftanalysen tyvärr reducerad till en parentes. Kampen mot vindturbiner och energitjuvar förlorar sin betydelse i det ögonblick himlen över oss slits sönder av atomvapnens solexplosioner. För de som inte dödas i den snabbt följande värme- och tryckvågen väntar strålskador, svält och död.

Steven Crozier, var kommunstyrelseledamot for Rødt Frøya 2019-2023, stortingskandidat för FOR Sør-Trøndelag FOR 2025 og är styrelsemedlem i AKI Trøndelag 2026.

 Översättning: Lennart Palm