Trumps nattliga "paus" i Iranbombningarna är inte diplomati, skriver The Islander . Det är ljudet av Kaosimperiet som slår mot den industriella tegelväggen med full gas och sedan låtsas att det väljer att växla ner för ett fototillfälle via omanska mellanhänder i Teheran.
Axios kan återanvända samma källor hela helgen om en "avfart" och en möjlig helgöverenskommelse för att öppna Hormuz igen, men den verkliga aritmetiken finns skriven i de tomma behållarna med PAC-3 MSE och THAAD-robotar som redan är förbrukade.
Mellan den inledande fasen av Operation Epic Fury och den senaste två veckor långa, nattliga kampanjen har USA avfyrat cirka 1 500 Patriot-missiler – mer än hälften av det rapporterade lagret på 2300 som fanns före kriget. Lockheeds produktionslinje, även efter de orimligt höga nödkontrakten, kryper fortfarande upp till 620 missiler per år, delat med alla desperata "allierade" från Ukraina till Gulfen.
Endast 172 ersättningsmissiler har faktiskt levererats. Den utlovade ökningen är en fantasi som inte kommer att förverkligas före slutet av decenniet; återuppbyggnaden av lager från före kriget är planerad till mitten av 2029 om inget annat exploderar under tiden. THAAD är ännu mer slut: mer än hälften av lagret på ungefär 360 luftförsvarsrobotar är redan borta, produktionen ligger fortfarande fast på 96 per år, noll amerikanska leveranser planerade för hela 2026 och en realistisk påfyllningshorisont i slutet av 2029. Varje Patriot kostar 4-5 miljoner dollar, varje THAAD 12 till 15. Imperiet har förbrukat 18 månaders produktionskapacitet på bara några veckor, bara för att misslyckas med att stoppa iranska drönare och ballistiska missiler som kostar en bråkdel av det. Detta är kontrollerad demolering av just den storlek på lager som Pentagon behöver för alla framtida krig.
IRGC och Tehran Times rapporterar om successiva vågor av Operation Nasr-2 och Operation Thunderbolt som redan har träffat Patriot-batterier, THAAD-länkade radarinstallationer och stödinfrastruktur i Bahrain, Kuwait och Jordanien. De hävdar att radarnät är blinda, Patriot-system är offline, amerikansk personal dödad och Hormuzsundet fortfarande under iransk kontroll genom varningsskott, fartygsförbud och det enkla faktum att trafiken har kollapsat.
Parallella bedömningar visar att Irans återstående flotta av mobila uppskjutningsramper och missiler ligger på ungefär 70 procent av nivåerna före kriget, med nästan 90 procent av de underjordiska anläggningarna längs Hormuz-infartsvägarna återställda till delvis eller full aktivitet, och detta innan man tar hänsyn till att Jemen går med i kampen. Imperiets nattliga anfall träffar tomma mål eller civil infrastruktur; det iranska underjordiska nätverket laddar om och fortsätter att skjuta.
Resultatet är en skolliknande utmattningskamp som USA:s industriella bas strukturellt sett är oförmögen att vinna. Varje ytterligare natt av bombningar accelererar bara neddragningen medan Teheran fortsätter att påföra kostnader mätt i mångmiljondollar-luftförsvarsrobotar mot billiga, massproducerade dödliga projektiler.
Samtidigt är den andra fronten redan öppen och blöder. Jemenitiska missiler har träffat saudi-anknutna tankfartyg och enligt uppgift träffat ett raffinaderi; det saudiska svaret i Hodeidah multiplicerar bara konsekvenserna av en fullständig stängning av Röda havet–Bab el-Mandab utöver det nästan förlamade Hormuz. Brent avslutades på fredagen på 96,78 dollar efter att ha vänt på 100 dollar, och råvaruavdelningarna på Goldman, RBC och JPMorgan modellerar redan 130 dollar plus om båda begränsningspunkterna förblir störda.
En VLCC (Very Large Crude Carrier, tanker för stor för att kunna passera genom Suezkanalen, ö.a.) med Hongkongflagg har redan vänt och tagit den långa Kapvägen. Projekt för omledning av rörledningar och nya hamnar i Gulfen finns bara på pappret, ingen av dem kan ersätta de fysiska fat som inte längre rör sig. Den omanska förhandlingskanalen och snacket om ett helgavtal är en användbar teaterscen. Den hårdare sanningen är att USA redan har spenderat större delen av sitt befintliga lager av luftförsvarsmissiler för att försvara en överbelastad närvaro som inte kan upprätthållas utan att stå utan ammunition på alla andra krigsskådeplatser. Pausen är insikten, hur försenad den än är, att Imperiet börjar få slut på just de vapen som krävs för att hålla fiktionen om militär dominans vid liv.
The Islander 26/7 2026
Översättning: Rolf Nilsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.