Den brittiska världsledande medicinska tidskriften Lancet dömer ut det förslag till pandemifördrag som utarbetats på uppdrag av Världshälsoorganisationen.
- Skamligt och orättvist, skriver tidskriften i en ledare den 2 mars i år.
En pågående konferens kan komma att anta förslaget som vill vika 80 procent av läkemedlen åt marknadskrafterna och 20 procent till att fördelas efter behov.
Lancet skriver i sin ledare bl.a.:
Den internationella regeringsorganisationen Intergovernmental Negotiating Body (INB), som har i uppdrag av Världshälsoorganisationen (WHO) att utarbeta ett internationellt handlingsprogram, en konvention, för förebyggande, beredskap och åtgärder vid pandemier, kommer att samlas för 9:e och sista gången 18–29 mars.
Under de två år som gått sedan den första träffen har hundratals timmar och okända kostnader spenderats, men samtidigt har den politiska drivkraften försvunnit. Konventionen har nu nått en kritisk tidpunkt: den slutliga texten som länder måste ratificera kommer att presenteras vid Världshälsoförsamlingen i maj.
Med bara ett fåtal förhandlingsdagar kvar och en lång väg att gå för att säkra ett meningsfullt avtal, är det nu eller aldrig om ett fördrag skall kunna slutas, ett fördrag som kan göra världen till en säkrare plats.
Det är ibland svårt att, mitt
under diplomatiska och tekniska förhandlingar, komma ihåg vad detta fördrag egentligen
syftar till: att skydda alla människor, i alla länder, oavsett om de är rika
eller fattiga, från att komma till skada.
När Lancet gick i tryck, väntades
ett nytt allmänt tillgängligt fördragsutkast vara på väg, men det mesta tyder
på att den sista tillgängliga versionen blir den från oktober 2023. Mycket av utkastets
språk är kraftigt försvagat jämfört med den ursprungliga ambitionen, fyllt med plattityder,
varningar och frasen "där så är lämpligt". En viktig rekommendation
från den oberoende panelen för pandemiberedskap och åtgärdsdirektiv som fick brett
stöd, var att det måste bli ett fördrag som ”tar bort luckor när det gäller internationella
åtgärder, förtydligar staters och internationellt organisationer ansvar och fastställer
och förstärker juridiska skyldigheter och normer”.
En kärna i rekommendationen är
att höginkomstländer och privata företag måste bete sig rättvist, att de inte bunkrar
upp miljontals doser av vaccin eller vägrar dela med sig av livräddande kunskap
och produkter, och att mekanismer införs som säkerställer att länder samarbetar
snarare än konkurrerar. Dessa frågor är fortfarande nålsögat i pågående
förhandlingar: tillgång och nyttodelning (vem får vad, hur mycket och när) och styrning
och ansvarighet (i vilken grad kan länder fås att göra något).
Ordet rättvisa förekommer
nio gånger i förhandlingstexten från oktober och står även som en vägledande
princip för hela fördraget.
Men i verkligheten föreskriver artikel 12 att WHO endast ska få tillgång till 20 procent av "pandemirelaterade produkter för distribution utifrån folkhälsorisker och behov”. De andra 80 procenten - oavsett om det handlar om vaccin, behandlingar eller diagnostik, skall lämnas över till den typ av kapplöpning som sågs under COVID-19 och där viktiga hälsoteknologier såldes till högstbjudande.
De flesta av världens folk bor i länder som kanske
inte har råd med dessa produkter, men 20 procent verkar vara allt vad
höginkomstländerna är villiga att gå med på. Detta är inte bara skamligt, osjyst
och orättvist, det är också okunnigt. Att skapa och enas om en stark och
verkligt rättvis uppsättning villkor om tillgång och fördelningsprinciper är
inte en fråga om att vara snäll eller om välgörenhet. Det är en handling som
måste baseras på vetenskap, en säkerhetsåtgärd, och gäller allas egenintresse.
Det finns fortfarande tid att rätta till denna felbedömning.
Även dessa uttunnade åtaganden
i avtalet är i fara. Oberoende övervakning av om länder uppfyller sina
åtaganden är avgörande för fördragets effektivitet och livslängd. Ändå, som
Nina Schwalbe och hennes kollegor har påpekat, tyder allt på att mekanismerna
för styrning och ansvar kring fördraget undergrävs ytterligare. Man ser inte mycket
av tydliga, verkställbara skyldigheter när det gäller att förhindra utbrott av sjukdomar
som sprids från djur till människor, att implementera One Healths principer
kring dessa, att stärka hälsovårdssystemen eller att motverka desinformation.
Statschefer och INB tycks inte se pandemistyrning som en prioritet just nu, men
den sådan är grundläggande för om ett avtal ska leda någon vart.
Att skapa en global
konvention som är acceptabel för alla är utan tvekan en utmaning. Syftet med ett
pandemifördrag är lätt att formulera men att genomföra och godkänna dem är
svårare. INB kanske gör sitt bästa, men i slutändan är det politikerna i
G7-länderna som måste lägga åt sidan etablerade industriintressen och slutligen
förstå att i en pandemi är det inte möjligt att skydda bara sina egna
medborgare: ens hälsa beror på allas hälsa. Miljontals liv som skulle kunna ha
räddats under covid-19-pandemin förspilldes. Långt ifrån att gottgöra sin
försyndelser, saboterar en handfull starka länder den bästa chansen att
översätta lärdomarna från covid-19-pandemin till juridiskt bindande åtaganden
som skyddar oss alla. Fördraget är en möjlighet som inte får slösas bort, slutar Lancet..
För det senaste utkastet
till fördraget se https://apps.who.int/gb/inb/pdf_files/inb7/A_INB7_3-en.pdf
För resultaten av den Oberoende panelen för pandemiberedskap och skyddsåtgärder:
För Nina Schwalbes och
hennes kollegors artikel, se Brit Med J 2024; 384: q477
Källa: https://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736(24)00410-0/fulltext
Översättning: Lennart Palm
Se även tidigare artiklar på Nyhetsbanken:
https://www.nyhetsbanken.se/2024/03/den-digitala-vagen-till-helvetet.html
https://www.nyhetsbanken.se/2023/11/afrika-lamnar-who.html
https://www.nyhetsbanken.se/2020/03/who-finansieras-av-bill-gates.html
https://www.nyhetsbanken.se/2020/09/bort-med-big-pharma-ak-hem-bill.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.