Ändå väljer europeisk "vänster" att ställa sig "neutrala" - varken Maduro eller Trump. Den har förlorat all kritisk förmåga, skriver Vincenzo Costa, ordinarie professor i teoretisk filosofi vid Vita-Salute San Raffaele-universitetet.
När attacken mot Venezuela ägde rum och Maduro kidnappades svängde nästan alla personer inom den progressiva vänstern som jag känner mellan att glädjas åt diktaturens fall och att inta en mer moderat hållning av typen ”varken med Maduro eller med Trump”, vilket underförstått innebar att om det hade varit Obama, den store progressiva fadern, som gjort det, så hade det varit annorlunda.
Jag tänkte att de progressiva vänsteranhängarna har förlorat all kritisk förmåga, att de är fångade i en steril moralism som gör dem lätta att dominera, och att de har förlorat förmågan att tänka i historiska och politiska termer. Det räcker med att åberopa mänskliga rättigheter, så kan man alltid få dessa blödande hjärtan att ställa sig på storfinansens och storkapitalets sida.
Jag tänkte att de progressiva vänsteranhängarna inte längre utgör en horisont av ”kamrater” med vilka man kan försöka bygga en friare värld, eftersom de i folkens nuvarande kamp alltid står på de förtryckandes sida.
Det fanns många olika inlägg, även från några kollegor som jag uppskattar, men alla med tillägget ”diktatorn Maduro”. Andra, kritiska teoretiker och marxister som jag ansåg vara intelligenta, hävdade att man, kort sagt, i Venezuela liksom på Kuba svalt ihjäl eftersom ”regimen” (numera blir man omedelbart utfryst så fort någon skriver sådana ”dumheter”) hade misslyckats: man svalt ihjäl på grund av Castro eller Chávez.
Oavsett om det var en följd av årtionden av brutala sanktioner eller av de kapitalistiska ländernas vilja att straffa alla som vågade undkomma Uncle Sams grepp – ingenting, det har inte nått fram. Där stannar det kritiska tänkandet upp. Nu lägger Uncle Sam beslag på Venezuelas strategiska oljetillgångar, ”utan att spendera en enda dollar av de amerikanska skattebetalarnas pengar”, säger Uncle Sam. Han lägger beslag på både Venezuelas olja och guld, vilket i praktiken är ett regelrätt stöld: det innebär att det venezuelanska folket är slav under USA, att det inte är suveränt.
Och ingenting, de progressiva kamraterna är upptagna med att bekämpa fascismen och har inte ens märkt det.
Ändå ägnar de sin tid åt att studera Marx och Adorno. Jag måste säga att på grund av dem – trots att jag i min ungdom älskade Adorno till vansinne – har han blivit outhärdlig för mig, för dessa människor förvandlar guld till bly, och så fort de rör vid något blir det oanvändbart.
När Assad störtades talade alla om frihetens början, men samma sak hände när Saddam eller Gaddafi störtades. Fråga: hade människorna det bättre före eller efter? Vad spelar det för roll, man måste ju hävda de mänskliga rättigheterna, det var ju inte krig om herravälde. Nej nej, för den reaktionära progressismen var det framstegets ljus.
När IS och USA försökte destabilisera Iran – och det förstod till och med ett barn som jag var – var alla, från regimen till de förtryckta iranska kvinnorna och det nonsens som Sala berättade, helt blinda. En total politisk blindhet. Man uppmanade högst till att inte ta ställning. Jag minns våldsamma konflikter: en person framhöll som ett framsteg att unga iranier hade rätt att berusa sig. Vad ska man säga, jag hade en annan uppfattning om frigörelse, men så blev det. Nu visar det sig att en intervju med en iransk kvinna, som för några år sedan publicerades på förstasidan i The Guardian och sedan spreds överallt, var en förfalskning, att journalisten hade hittat på allt.
Men ingen ställer sig frågan: HUR MÅNGA NYHETER HAR HITTATS PÅ och fabricerats för att tjäna feminister och människorättsaktivister, med vetskapen om att dessa utgör den svaga punkten, den bästa allierade till reaktionen och kapitalets herravälde över folken?
Antingen återfår vänstern en verkligt kritisk tänkandeförmåga och slutar vara kapitalets svaga punkt, eller så är det bättre att den försvinner, eftersom vänstern numera har blivit den stora allierade mot folkens frihet.
För det kan inte finnas fria individer utan att de folk de tillhör är fria. Individuella rättigheter utan folkens rättigheter betyder ingenting, och när någon rättsfilosof hävdar motsatsen är det helt enkelt ett uttryck för reaktionär progressivism.
Kina, Ryssland och Iran är inte den typ av samhällen jag skulle önska mig, men man måste förstå att de utgör en motståndskraft, att utan dem skulle palestinierna massakreras fullständigt, att folkens försök att frigöra sig från det angloamerikanska storfinansen skulle vara över på två dagar, att de afrikanska folken åter skulle bli Macrons slavar. Att tänka historiskt och politiskt innebär att förstå detta.
Först måste folken vara fria, och först därefter kan vi tala om frihet och individuella rättigheter. Nu är åberopandet av dessa rättigheter en lögn som endast tjänar till att beröva folken först deras suveränitet och sedan deras resurser och deras historia.
Översättning: Palmino Pieretti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.